En kväll på operan
Från Vakna!:s korrespondent i Italien
DET typiskt disharmoniska ljudet från en orkester som värmer upp sig upphör plötsligt, och ljuset dämpas. Dirigenten kommer in och välkomnas med korta applåder, som han besvarar med att buga sig mot publiken. När han så höjer armarna råder absolut tystnad, och med en myndig gest leder han orkestern i de inledande tonerna till ouvertyren. Har du någon gång upplevt detta spännande ögonblick, inledningen till en opera? Skulle du vilja göra det? Vad är egentligen en opera, och vad är dess ursprung?
Opera är det sceniska framförandet av ett drama (opera seria) eller en komedi (opera buffa) till ackompanjemang av musik. Operaföreställningen består av en eller flera akter, och de agerande framför sina roller sjungande. En opera har flera inslag: en dramatext, ett libretto (som en textförfattare eller poet skrivit); musik, som skrivits av en kompositör; sång; dans; scendekorationer och kostymer. Musikaler påminner om operor, men de är mycket lättsammare i stilen. Du kanske har sett filmer som ”West Side Story” eller ”Oklahoma”, där skådespelarna ibland sjunger i stället för att tala.
Det finns många olika typer av operor. De som skrivits av Wolfgang Amadeus Mozart och Gioacchino Rossini har beskrivits som mästerliga, de som skrivits av Giuseppe Verdi som kraftfulla och gripande, Richard Wagners som invecklade, långsamma och allvarliga, Georges Bizets som färgrika och livliga och Giacomo Puccinis som sentimentala.
Upprinnelsen till musik och sång sammanfaller mer eller mindre med början av människans historia. (1 Moseboken 4:21; 31:27) Så länge människan funnits har otaliga musikinstrument tillverkats, och ungefär på 1000-talet antogs ett system att skriva musik på. Referensverk säger att operan föddes i Florens i Italien i slutet av 1500-talet. Något som vittnar om operans ursprung är att många språk använder italienska ord för att beskriva olika sidor av denna musikform (t.ex. opera, libretto, sopran, tenor). Då operan spred sig till olika delar av Europa, genomgick den många förändringar. I dag finns det operahus över hela världen.
Låt oss för att lära oss mer lyssna till ett samtal mellan Antonello, som bor i Milano, och hans vän Max, som är på besök från Schweiz. Antonello och Max tillbringar en ovanlig och spännande kväll på La Scala i Milano, ett av de allra mest kända operahusen.
På operan
Max: Jag läste i resehandboken som du gav mig att La Scala-operan invigdes år 1778 och att den blev svårt skadad vid bombningar under andra världskriget, men att den sedan byggdes upp igen och återinvigdes år 1946. Boken säger också att den rymmer en publik på mer än 2.000.
Antonello: Det stämmer. Som du kan se byggdes den i klassisk hästskoform, precis som de flesta andra operahus på 1600-, 1700- och 1800-talet. Det finns sex rader med loger runt väggarna, och orkesterdiket finns där framför scenen. La Scala är varken det äldsta eller det största operahuset i världen. Att det är så berömt beror på att det var här flera operor framfördes för första gången, och många berömda dirigenter och sångare har uppträtt här. Bland dem har vi den berömde dirigenten Arturo Toscanini, som kunde dirigera utan partitur. Det sägs att La Scala-operans akustik är perfekt, och det är en grundförutsättning för ett operahus, där varken musiken eller rösterna förstärks genom mikrofoner och högtalare.
Max: Kan du berätta något om operasångare?
Antonello: Det finns sex slag av röster: tre manliga — bas, baryton och tenor — och tre motsvarande kvinnliga röster — alt, mezzosopran och sopran. Basen och alten är de mörkaste, medan tenoren och sopranen är de ljusaste i respektive grupp. Baryton och mezzosopran är de röster som ligger däremellan.
För att kunna bli en bra operasångare måste man först och främst vara begåvad med en vacker röst, och sedan måste man studera vid en speciell skola i många år. Utan sådan skolning, där eleven får lära sig att använda sina röstegenskaper fullt ut, kan ingen bli operasångare. Snart kommer du att få se solisterna. Du kommer att märka att även om de ibland spelar rollerna av idealiserade unga män och kvinnor som är förälskade, är alla, med få undantag, medelålders och ganska robust byggda personer. Vet du varför?
Max: Nej, men jag är nyfiken på att få höra orsaken till det.
Antonello: Det är för att de når toppen av sin karriär vid mogen ålder och måste ha en stark fysik för att kunna sjunga opera. Det är minsann inte lätt att gång på gång med kraft nå upp till höga toner under så lång stund som en opera varar. Det har sagts att den berömda sopranen Maria Callas, som ofta sjöng här på La Scala på 1950-talet, blev sämre då hon började hårdbanta för att gå ner i vikt. Så, Max, i stället för att låta dig distraheras av solisternas fysiska yttre bör du njuta av deras röster. Titta! Nu kommer dirigenten in. Ta teaterkikaren så att du kan se sångarna och hela föreställningen bättre. Jag vill bara ge dig ett litet tips: För att få ut så mycket som möjligt av operan bör du koncentrera dig på musiken och sången, som vi gjorde under första akten.
Vad händer bakom scenen?
Max: Vilka långa applåder! Sångarna har verkligen vackra röster. Hur lång är mellanakten förresten?
Antonello: Ungefär 20 minuter. Men vet du egentligen vad som pågår bakom ridån under mellanakten?
Max: Ingen aning.
Antonello: En intensiv verksamhet! Under ledning av en scenverkmästare plockar specialiserade scenarbetare, scentekniker, elektriker, snickare och andra arbetare ner scendekorationerna under perfekt samordning och bygger upp den nya scenen. Nu för tiden är operahusen utrustade med modern teknik för att man skall kunna ändra scenen snabbt, ibland till och med under pågående föreställning. Man använder hydraulik, hissanordningar och annan maskinell utrustning för att höja och sänka delar av scenen. Alla operahus har utrustning för speciella effekter — apparater som avger ånga för att efterlikna moln eller dimma, rökeffekter, ljudet av regn eller vind eller rentav en skarp åskknall. Ett system av strålkastare med olika styrka kan skapa sceneffekter och strålar av färgat ljus som alltid väcker ens förundran.
Max: Vi som sitter här ser och hör operan. Men vad händer bakom scenen under själva föreställningen?
Antonello: Det är en intressant fråga, Max. Medan vi sitter bekvämt och avnjuter föreställningen, håller en hel liten armé på att arbeta bakom och vid sidan av scenen. Föreställ dig vad som skulle hända om en sångare, kören eller dansarna inte kom in i rätt ögonblick. Bakom scenen står inspicienten och följer orkestern med hjälp av partituret och ger sångarna en signal, så att de går ut på scenen i rätt ögonblick. Körledaren gör likadant med kören.
I den där lådan i mitten av scenen sitter sufflören dold för publiken. Han (eller hon) följer orkesterdirigentens rörelser på intern-TV, och från librettot högläser sufflören replikerna och ser till att vara lite före solisterna, ifall någon sångare skulle glömma en replik.
Slutligen har vi regissören som övervakar scenbyten och masscener då ett stort antal agerande skall in på scenen. Han håller också ett öga på elektrikerna så att de färgade ljusknippena riktas mot rätt del av scenen vid rätt tillfälle. Man har planer på att utrusta La Scala med två roterande eller höj- och sänkbara scener som i andra operahus för att underlätta scenförberedelserna och för att göra det möjligt att förbereda mer än en föreställning samtidigt.
Max: Så mycket folk och så mycket jobb för att iscensätta en opera! Det är otroligt!
Antonello: Javisst! Stora operahus har en permanent orkester, kör och danstrupp — hundratals artister. Sedan finns dussintals andra, om man räknar alla hantverkare, skräddare, skomakare, snickare, sminkörer, elektriker och en eller flera scenografer som tillverkar och målar scendekorationerna. Förutom dessa behövs personal för säkerhet, administration och andra tjänster.
Operor som bygger på Bibeln
Max: Finns det operor som har bibliska teman?
Antonello: Ja, många. Operor bygger på ett stort spektrum av ämnen — forntida folks historia, mytologi, medeltida legender, William Shakespeares och andra författares verk. ”Nabucco”, eller ”Nebukadnesar” som den heter på svenska, av den italienske kompositören Giuseppe Verdi, handlar om hur judarna förs bort som slavar från Jerusalem till Babylon. Gioacchino Rossini, en annan italiensk kompositör, tonsatte ”Mosè” (”Moses i Egypten”), och den franske musikern Charles-Camille Saint-Saëns komponerade ”Samson et Dalila” (”Simson och Delila”). Handlingen i dramerna stämmer inte exakt med Bibeln, men det kan vara intressant att känna till att Guds namn, Jehova, nämns i de här tre operorna.
Max: Menar du det? Jag vet att det nämns i Händels och Bachs verk, men jag visste inte att det fanns med inom operan också.
Antonello: I slutet av ”Nebukadnesar” sjunger kören om ”Immenso Jehovah” (store Jehova), och översteprästen Sakarja nämner Guds namn. I Rossinis opera åkallar Mose ”Iehova” (Jehova), och i ”Simson och Delila” nämns ”Iehova” ett antal gånger.
Max: Mycket intressant.
Antonello: Det finns också flera andra operor som bygger på Bibeln. Bland annat har vi ”Salome” av Richard Strauss, ”Moses und Aron” (”Moses och Aron”) av Arnold Schönberg och ”Debora e Jaele” (Debora och Jael) av Ildebrando Pizzetti. Men titta! Sista akten skall just börja.
En fascinerande kväll
Antonello: Tyckte du om operan?
Max: Ja, det gjorde jag, och speciellt tack vare att jag på ditt förslag hade läst librettot i förväg så att jag kunde följa handlingen. Annars hade det varit svårt att göra det.
Antonello: Det är faktiskt omöjligt att förstå alla ord som sjungs av solisterna och kören, eftersom rösterna ibland dränks av musiken, och när de höga tonerna sjungs är det ibland svårt att uppfatta orden. I många operahus har man numera en anordning så att översatta textremsor framträder ovanför eller nedanför scenen för att publiken bättre skall kunna följa handlingen.
Max: Det var en fantastisk föreställning, Antonello. Vacker musik och sång får oss verkligen att uppskatta Skaparen, som gav människan röstens gåva och förmågan att komponera, spela och uppskatta musik. Tack skall du ha för att du bjöd ut mig på en så njutbar och spännande kväll.
[Bild på sidan 24]
La Scalas salong
[Bildkälla]
Lelli & Masotti/Teatro alla Scala
[Bild på sidan 25]
La Scala, Milano, Italien
[Bildkälla]
Lelli & Masotti/Teatro alla Scala
[Bilder på sidan 26]
Ovan: Scen ur operan ”Simson och Delila”
[Bildkälla]
Winnie Klotz