De kristna ställs återigen inför Högsta domstolen i Jerusalem

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I ISRAEL

NÄR Jesus stod inför Sanhedrin, Jerusalems högsta domstol, gällde rättegången hans liv. Trots den press han utsattes för framhöll han oförskräckt Guds kungarike. (Matteus 26:57—68) Några veckor efter rättegången mot Jesus stod hans närmaste efterföljare inför samma högsta domstol. De avgav där ett kraftfullt vittnesbörd om Guds kungarike och dess förordnade kung. — Apostlagärningarna 4:5—21.

När apostlarna några dagar senare återigen blev dragna inför Sanhedrin, tog händelserna en oväntad vändning. En av domstolens mest respekterade ledamöter, Gamaliel, uttalade sig till förmån för Jesu lärjungar trots enorma påtryckningar från sina jämlikar. Det här överraskande ingripandet ledde till att apostlarna frisläpptes. — Apostlagärningarna 5:27—42.

Att de på detta sätt blev ställda inför rätta var en uppfyllelse av Jesu ord i Matteus 10:16—18: ”Se! Jag sänder ut er såsom får mitt ibland vargar. ... De skall nämligen överlämna er åt lokala domstolar. ... Ni skall bli dragna inför ståthållare och kungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem och nationerna.” Fastän Jesu efterföljare ofta blev missförstådda, blev de kända över hela Israel. Tusentals judar i det första århundradet tog emot Jesu budskap. (Apostlagärningarna 4:4; 6:7) Allt detta blev följden av Jesu judiska lärjungars nitiska predikande och av deras oförskräckta uppträdande inför domstolar.

I våra dagars Israel är det förhållandevis få som känner till Jehovas vittnen, som för närvarande är något färre än 500 i en nation med omkring fem miljoner invånare. Men år 1993 riktade ett rättsfall som gällde ett ungt Jehovas vittne inte bara större uppmärksamhet på deras verksamhet, utan belyste också ett i historiskt avseende unikt samband mellan de fördomar och den förföljelse som både judar och Jehovas vittnen har utsatts för.

Hur uppstod tvistefrågan?

Ariel Feldman, en 17-årig jude från Ryssland som immigrerat till Israel och bor i Haifa, var en mycket duktig elev i skolan och omtyckt av både skolpersonal och klasskamrater.

Efter det att Ariel och hans familj av en tillfällighet hade träffat Jehovas vittnen på gatan medan kriget vid Persiska viken pågick, började de studera Bibeln tillsammans med dem. Ariel undersökte och jämförde noggrant judiska religiösa läror och de förklaringar som Jehovas vittnen visade honom i Bibeln. Han var allvarligt sinnad och gjorde snabba framsteg i sitt studium av Bibeln, och han var den förste i familjen som blev döpt som ett Jehovas vittne.

Inget av allt detta medförde några svårigheter för honom i hans skolarbete. Men under hans sista skolår blev det bestämt att man i den här skolan på försök skulle införa schemalagda lektioner som förberedde eleverna för militärtjänst. Soldater skötte undervisningen, och i lektionerna ingick det att öva stridsställningar och stridsteknik. Ariel insåg att om han aktivt tog del i undervisningen, skulle han göra våld på sitt genom Bibeln övade samvete och sin neutrala ställning som ett Jehovas vittne, och därför ansträngde han sig att försöka förklara sin ståndpunkt för rektorn. (Jesaja 2:2—4) Han förklarade respektfullt att han gärna tog del i skolans övriga verksamhet under den här perioden, men att han inte kunde handla i strid med sin övertygelse.

Fastän rektorn tidigare hade visat en viss förståelse för honom, ansåg hon att hon inte kunde tillmötesgå honom den här gången. Hon gav honom ett ultimatum: att aktivt ta del i militärövningen eller att bli avstängd från skolan. Ariel kunde inte göra våld på sitt samvete. Den 31 januari 1993, bara några månader före sin examen, blev han formellt avstängd från skolan utan att bli erbjuden något alternativ.

Försvar från oväntat håll

Ariel vände sig till en israelisk medborgarrättsrörelse. Den var villig att ge honom juridisk hjälp och erbjöd sig också att betala hans rättegångskostnader. Den nutida judiska staten Israel är en demokrati. Även om Israel inte har en konstitution som garanterar den enskildes rättigheter, förespråkar den israeliska självständighetsförklaringen religionsfrihet och samvetsfrihet. Det fanns inget tidigare rättsfall i Israel som kunde tjäna som prejudikat, när det gällde avstängning från skolan av religiösa skäl.

Tidningarna började intressera sig för fallet. Ariel följde de råd han fått från sina jurister och lät sig inte intervjuas av reportrar, utan föredrog att få sin sak prövad i rättssalen hellre än att ställas inför allmänhetens ”domstol”. Men rektorn för skolan var snar att rättfärdiga sitt handlande i en intervju. I tidningen Hadashot för 9 februari 1993 framhöll hon att enligt hennes åsikt var elevens religiösa ståndpunkt kränkande mot staten Israel och alla som älskar den, och hon passade också på att tala ut om Jehovas vittnen som organisation och sade: ”Deras verksamhet är förvänd, oanständig och bedräglig. De sänder ut sina tentakler och praktiskt taget fångar in de svaga.”

Många israeler insåg att rektorns åsikter var fördomsfulla. Tom Segev, en israelisk journalist och historiker som gjort en hel del efterforskningar om ”förintelsen”, blev särskilt upprörd över intervjun. Det påminde honom om den inställning som vissa personer i Nazityskland visade, när de, eggade av falska anklagelser mot judarna, gav utlopp åt sina fördomar i ett av de värsta och största brotten i mänsklighetens historia. Segev ansåg att det största hotet mot staten Israel inte låg i den ståndpunkt som den unge eleven intagit på grund av sitt samvete, utan snarare i det prov på intolerans som rektorn visade. Det fick honom att skriva en artikel till försvar för Jehovas vittnens rättigheter. — Se rutan på sidan 15.

Segevs artikel fick till följd att även andra talade ut. En man i Jerusalem, som på grund av att han själv var jude hade suttit i fångläger under andra världskriget, skrev ett brev till tidningsutgivaren för att påminna om det goda uppförandet hos Jehovas vittnen, som befann sig i samma läger därför att de vägrade tjäna i den tyska armén.

Eftersom Ariel inte gick med på några intervjuer, vände sig reportrar till andra Jehovas vittnen i församlingen. De berättade gärna om sina trosuppfattningar och sin verksamhet i Israel, men de uttalade sig inte om Ariels situation innan målet hade tagits upp i domstol. Följden blev ett antal positiva artiklar i den israeliska pressen och en radiointervju med en av äldstebröderna på orten. Tack vare denna oombedda publicitet fick många höra talas om Jehovas vittnen för första gången.

Inför domstolen i Jerusalem

Medborgarrättsrörelsens kontor i Haifa gjorde upprepade försök att få tala med rektorn, skolstyrelsen och utbildningsdepartementet i Jerusalem. Men ingen av alla de här ansträngningarna gav något tillfredsställande resultat. Den 11 mars 1993 lämnade man in en skriftlig framställning för Ariel Feldmans räkning till Högsta domstolen i Jerusalem, det nutida Israels högsta domstol.

Man fastställde att den förberedande domstolsförhandlingen skulle äga rum den 15 mars 1993. Jurister från medborgarrättsrörelsen företrädde Ariel i målet mot skolstyrelsen, rektorn och staden Haifa. Tre domare från Israels högsta domstol satt med vid den förberedande domstolsförhandlingen.

Åklagaren framhöll att tvistefrågan var av sådant slag att skolans myndighet skulle undergrävas om eleven tilläts ”diktera” vilka lektioner han skulle eller inte skulle delta i. Skolmyndigheterna begärde att rätten skulle stödja deras beslut att under inga omständigheter låta eleven sätta sin fot på skolområdet igen.

Juristerna som företrädde medborgarrättsrörelsen framhöll att frågan gällde grundläggande rättigheter till religionsfrihet och samvetsfrihet, vilka hade kränkts genom skolans hantering av saken. Domarna ställde frågor angående Jehovas vittnens läror för att bättre förstå skälen till den unge elevens ståndpunktstagande. I den skriftliga framställningen hade de också fått många upplysningar som gällde liknande mål jorden runt i vilka högre domstolar hade dömt till förmån för Jehovas vittnen.

Domarna konstaterade i sin sammanfattning att båda parterna kämpade för en princip. Men när man bedömde vilken part som skulle lida störst skada om situationen fick förbli oförändrad, var det utan tvivel eleven. Domarna ifrågasatte rektorns och skolstyrelsens sätt att reagera och lät dem få tio dagar på sig att skriftligen förklara sitt handlande. Domstolen beslutade att Ariel Feldman under mellantiden skulle tillåtas komma tillbaka till skolan och avsluta skolåret och att han inte skulle förvägras att ta sin examen.

Den slutgiltiga domstolsförhandlingen skulle äga rum den 11 maj 1993. Men några dagar dessförinnan tog skolstyrelsen tillbaka anklagelserna mot Ariel Feldman. Följden blev att man inställde den slutgiltiga domstolsförhandlingen. De grundläggande frågorna i målet avgjordes således aldrig av domstolen, och man fick inget prejudicerande utslag. Trots att detta lämnar frågan öppen för ytterligare juridisk debatt uppskattade Jehovas vittnen den resonliga inställning som domarna i Israels högsta domstol visade.

Lärdomar av detta

Från Jesu dagar och ända fram i vår tid har Jehovas vittnen mötts av motstånd och fördomar, som har fört dem inför de högsta domstolarna i många länder. Rättsfallen har visat sig bli ”till ett vittnesbörd för ... nationerna”. (Matteus 10:18) Även om det inte finns så många Jehovas vittnen i ett visst land, kan Jehova se till att hans namn blir allmänt känt. Alldeles som fallet var med det överraskande ingripandet från Gamaliel, den respekterade medlemmen av Sanhedrin, i det första århundradet, kan Gud i våra dagar uppresa stöd åt sitt folk från oväntat håll.

[Ruta på sidan 15]

”Vad en rektor vet om Jehovas vittnen”

(Utdrag ur Tom Segevs artikel i Haʼaretz för 12 februari 1993)

”I en nation som har allt finns också ett antal israeliska Jehovas vittnen. De är inte många, och många har inte hört talas om dem, trots att de såväl i Israel som i varje annat land strävar efter att vinna anhängare genom både det skrivna och det talade ordet. På något sätt gjorde de intryck på den här eleven i Hugimskolan. Eftersom han omfattade rörelsens trosläror, vägrade han att ta del i lektioner som inbegrep förberedande fysisk träning för militärtjänst. Rektorn vägrade att befria honom från de lektionerna. Om jag förstod henne rätt, betraktar hon honom som ett hot mot sionismens framtid. Den här veckan förklarade hon för mig: ’Vi är en sionistisk skola. Vi lär barnen lojalitet mot staten och mot nationen.’ ...

Rina Shmueli, knuten till medborgarrättsrörelsen i Haifa, försökte få rektorn att erkänna elevens rätt att följa sitt samvete och befria honom från de förberedande övningarna för militärtjänst. Detta skulle ha kunnat vara en mycket passande lektion i tolerans och demokrati. Men rektorn hävdade sin ståndpunkt. Hon är av den åsikten att vi här har att göra med en farlig sekt som vinner medlemmar genom att förleda dem. ...

Det gjorde mig illa berörd. Därför ringde jag upp rektorn och frågade henne vad hon egentligen visste om Jehovas vittnen. Hon sade att hon inte visste så mycket, men att hon hade hört att de också är verksamma i andra länder och att hon själv hade träffat på dem i Canada och Tyskland. Jag frågade henne om hon visste vad man hade gjort med dem i Tyskland. ’Det vet jag inte, och jag vill inte heller veta det’, svarade hon.

Kanske finns det ett bibliotek på Hugimskolan, och kanske råkar man i det biblioteket ha The Encyclopedia of the Holocaust, utgiven av Israel Gutman. Om man inte har ett exemplar, bör man skaffa ett. Under rubriken ’Uppriktiga bibelforskare’ kommer rektorn att finna att nazisterna sände Jehovas vittnen till koncentrationslägren.”