Jag hade inget mål — men fann meningen med livet
FÖRESTÄLL dig min bestörtning och det obehag jag kände en morgon, när jag oväntat vaknade av att två välbyggda män sökte igenom sovrummet. Min mor såg på, blek, hjälplös och uppenbarligen i ett chockat tillstånd. Männen var poliser.
Jag förstod på en gång vad de letade efter. Fastän jag trotsigt och fräckt låtsades som ingenting var jag innerst inne rädd. Jag förstod att polisen lagt ut en snara som började dras åt runt vårt gäng av ungdomsbrottslingar i New Jersey i Förenta staterna. Poliserna sade barskt åt mig att klä på mig och körde sedan i väg med mig till polisstationen för förhör.
Hur hade jag hamnat i den här olyckliga belägenheten? Det började ganska tidigt i livet. Redan i de mellersta tonåren betraktade jag mig själv som en förhärdad ungdomsbrottsling. Under 1960-talet tyckte många ungdomar att det var ”cool” att vara rebell utan någon särskild sak att kämpa för, och jag höll med av hela mitt hjärta. Efter att ha blivit avstängd från skolan vid 16 års ålder brukade jag hålla till i en biljardlokal i området där jag bodde. Där kom jag i kontakt med ett gäng ungdomar som brukade göra inbrott. Efter att ha varit med dem på några relativt små ”jobb” började jag tycka om upphetsningen och spänningen, och jag tyckte faktiskt att varje inbrott var rätt rafflande.
En nio månader lång inbrottsturné tog sin början. Som gäng koncentrerade vi oss huvudsakligen på sådana kontor där man ofta förvarade stora summor pengar. Ju fler inbrott vi kunde göra utan att åka fast, desto djärvare blev vi. Till slut bestämde vi oss för att göra en kupp mot ett bankkontor.
För första gången började saker och ting gå snett. Även om vi tog oss in i banken utan problem, var det en frustrerande natt där inne, eftersom det enda vi lyckades bryta upp var kassörernas kontantkassalådor. Men ett mer allvarligt problem var att inbrottet i banken ledde till att Federal Bureau of Investigation (FBI) kopplades in på fallet. Med FBI i hälarna dröjde det inte länge förrän vi alla var arresterade.
De tråkiga följderna av ett orätt handlingssätt
Själv blev jag åtalad för 78 inbrott och fick utstå plågan att höra alla detaljer om vart och ett av fallen läsas upp i rätten. Tillsammans med all den publicitet som våra brott fick i lokalpressen hade detta en förödande verkan på mina föräldrar. Men just då brydde jag mig inte särskilt mycket om den förödmjukelse och de svårigheter jag vållade dem. Jag dömdes till ett straff utan tidsbegränsning och skulle skickas till en statlig uppfostringsanstalt. Det skulle ha kunnat innebära att jag hölls i förvar tills jag blev 21 år. Jag kom emellertid att flyttas över till en speciell ungdomsvårdsskola, vilket till stor del berodde på en duktig advokats ansträngningar.
Även om jag hade undgått fängelsestraff, var det ett villkor att jag skulle flyttas från det samhälle där jag bodde och från alla mina tidigare kamrater. Därför blev jag inskriven vid en privatskola i Newark i New Jersey, som hade specialiserat sig på problembarn och ungdomar som jag. Dessutom krävde man att jag träffade en psykolog varje vecka för att få professionell hjälp. Mina föräldrar godtog alla dessa villkor — till stora ekonomiska uppoffringar för dem själva.
Mina ansträngningar att ändra mig
I lokaltidningen i min hemstad skrev man en ledarartikel med rubriken ”Apropå att spara sitt ris” — utan tvivel som en följd av den stora publicitet rättegången mot oss hade väckt. Artikeln var mycket kritisk mot den till synes milda bestraffning som gänget hade fått. Synpunkterna i den här ledarartikeln gjorde att jag för första gången fick dåligt samvete. Så jag klippte ur artikeln i tidningen och lovade mig själv att en dag skulle jag på något sätt gottgöra allt det lidande och alla de svårigheter och kostnader som jag hade vållat mina föräldrar.
Jag tänkte att ett sätt att visa mina föräldrar att jag kunde ändra mig skulle vara att gå ut gymnasiet samtidigt som min egen klass. Jag började läsa som aldrig förr i hela mitt liv. Följden blev att när jag vid slutet av skolåret i min övervakares närvaro återvände för att träffa domaren som dömt mig, så förvandlades hans bistra uppsyn till ett stort leende, när han fick se att jag hade lyckats nå ett genomsnittligt betyg väl över godkänt båda terminerna. Så nu kunde jag återvända till mitt tidigare gymnasium, och jag tog min examen året därpå.
Fortfarande utan mål
Nu var det år 1966, och medan många av mina klasskamrater for i väg till kriget i Vietnam, drog jag i väg till Concord College i West Virginia. Där kom jag i kontakt med droger, stora fredsmöten och en helt ny livsstil som fick mig att ifrågasätta traditionella värderingar. Jag sökte efter något, men jag visste inte vad det var. När skollovet i november kom, åkte jag inte hem, utan liftade söderut till Florida över Blue Ridge Mountains.
Jag hade inte rest så mycket tidigare, och jag hade en härlig tid och fick se många nya och annorlunda platser — ända till Thanksgiving Day, då jag, anklagad för lösdriveri, hamnade i arresten i Daytona Beach. Själv skämdes jag för mycket för att ta kontakt med mina föräldrar, men fängelsemyndigheterna drog sig inte för att göra det. Än en gång betalade min far en saftig bötessumma hellre än att låta mig avtjäna ett fängelsestraff.
Efter det här lämnade jag college. Med en enda kappsäck och med en nyligen väckt längtan efter att resa gav jag mig i väg, liftande utan mål upp och ner längs Förenta staternas östkust, och tog olika ströjobb för att försörja mig. Mina föräldrar visste knappt var jag höll till, även om jag då och då besökte dem. Till min förvåning verkade de alltid tycka om att få se mig, men jag kunde inte slå mig till ro.
Nu, när jag inte längre var på college, förlorade jag min studentstatus, som hade befriat mig från militärtjänstgöring. Min värnpliktsklassificering blev nu 1-A, vilket betydde att det bara var en tidsfråga innan jag skulle bli inkallad. Jag kunde inte tänka mig att hamna på ett regemente och förlora min nyvunna frihet. Så jag bestämde mig för att lämna landet med båt. Under tiden öppnades möjligheten till en ny levnadsbana för mig. Kunde detta äntligen vara den verkliga meningen med mitt liv?
Livet till havs som sjöman
En gammal vän till vår familj var kapten i amerikanska handelsflottan. Han berättade om ett nyligen infört utbildningsprogram för mariningenjörer. Jag blev snabbt antagen till en komprimerad tvåårig utbildning, som hade två fördelar — jag blev befriad från värnplikt och hade utsikt att bli mariningenjör. År 1969 gick jag ut med avgångsbetyg, och som maskiningenjör mönstrade jag på min första båt i San Francisco. Vi satte omedelbart kurs mot Vietnam med ammunition i lasten. Färden var händelselös, och när vi kom till Singapore mönstrade jag av.
Jag mönstrade på en annan båt i Singapore, ett så kallat ”runaway flagship”, vilket betydde att man hade hyrt oorganiserad arbetskraft i hamnarna. Båten gick längs Vietnams kust, från Cam Ranh i söder till Da Nang i norr, nära den demilitariserade zonen. Det ekande bullret från obevekliga bombningar tystnade aldrig i det här området. Ekonomiskt sett var dock den här rutten förmånlig, och med risktillägg för krig och för faror om vi kom under direkt eld och beskjutning tjänade jag mer än 35.000 dollar om året som legosjöman under krigstid. Trots detta nya ekonomiska välstånd saknade jag fortfarande mål, och jag undrade vad livet egentligen hade för mening. Vart var jag på väg?
En glimt av meningen med livet
Efter en särskilt skrämmande attack med beskjutning från fiendesidan började Albert, min maskinist, berätta för mig om hur Gud snart skall skapa fred på jorden. Jag lyssnade mycket uppmärksamt till de här ovanliga upplysningarna. När vi seglade tillbaka till Singapore nästa gång, berättade Albert för mig att han hade varit ett Jehovas vittne men att han inte var aktiv längre. Tillsammans försökte vi därför få tag i vittnena i Singapore. Det tycktes inte finnas någon som kunde hjälpa oss, men kvällen innan vi skulle segla vidare hittade Albert ett exemplar av tidskriften Vakttornet i lobbyn på ett hotell. Det fanns en adress stämplad på det. Vi hade dock inte tid att söka rätt på den då, eftersom vi skulle segla vidare till Sasebo i Japan morgonen därpå, och där skulle fartyget ligga i torrdocka under två veckor.
När vi kom fram fick besättningen sin betalning, och Albert lämnade båten. Men bara en vecka senare överraskades jag av ett telegram från honom som talade om att Jehovas vittnen skulle hålla en sammankomst i Sasebo det kommande veckoslutet. Jag bestämde mig för att fara dit och se vad det var för sammankomst.
Jag kommer alltid att minnas den dagen — det var den 8 augusti 1970. Jag anlände till sammankomstplatsen i en taxi och klev ur mitt ibland hundratals japaner, som alla var oklanderligt välklädda. Fastän de flesta av dem inte tycktes kunna tala någon engelska, verkade det som om de alla ville ta mig i hand och hälsa. Jag hade aldrig sett något liknande, och trots att jag inte förstod ett enda ord av programmet på japanska, bestämde jag mig för att gå dit igen dagen därpå — bara för att se om jag fick ett likadant välkomnande igen. Det fick jag!
Vi hyrde en ny besättning, och en vecka senare var vi till sjöss igen, med kurs mot Singapore. Det första jag gjorde när jag kom dit var att ta en taxi till den adress som var stämplad på Vakttornet. En vänlig kvinna kom ut ur huset och frågade om hon kunde hjälpa mig. Jag visade henne adressen på Vakttornet, och hon bad mig omedelbart stiga in. Jag träffade hennes man och fick veta att de hette Norman och Gladys Bellotti och att de var missionärer från Australien. Jag förklarade hur jag hade fått tag i deras adress. De fick mig att känna mig mycket välkommen och besvarade många av mina frågor, och när jag lämnade dem hade jag med mig en hel shoppingkasse full av biblisk litteratur. När vi under de följande månaderna seglade längs Vietnams kust, läste jag flera av böckerna, bland annat boken Sanningen som leder till evigt liv.
För första gången tyckte jag att jag hade fått ett mål och en inriktning i livet. På vår nästa resa till Singapore beslöt jag mig för att mönstra av.
En hemkomst som medför besvikelser
För första gången kände jag också att jag ville åka hem. Några veckor senare kom jag därför hem, och jag var mycket entusiastisk, eftersom jag ville berätta allt om Jehovas vittnen för mina föräldrar. De delade inte min entusiasm. Det var inte så svårt att förstå, för mitt uppförande gjorde inte saken lättare. Jag hade inte varit hemma mer än några veckor förrän jag i ilska slog sönder en nattklubb. Jag återfick medvetandet i en fängelsecell.
Vid det här laget började jag tro att det inte fanns något hopp om att jag någonsin skulle kunna ändra mig och kunna behärska mitt häftiga humör. Jag kanske alltid skulle vara en rebell utan någon särskild sak att kämpa för. Jag kände att jag inte kunde bo hemma hos mina föräldrar längre. Jag var tvungen att ge mig av. Så inom några dagar hade jag bokat plats på en norsk fraktbåt som skulle gå till England.
England och teaterskola
Jag tyckte om att vara i England, men det var svårt att finna ett arbete. Jag bestämde mig därför för att prova in vid olika teaterskolor, och till min förvåning blev jag antagen vid The London School of Dramatic Art. Under mina två år i London drack jag mycket, tog del i sällskapslivet och prövade naturligtvis droger av alla slag.
Plötsligt bestämde jag mig för att jag ville besöka min familj i Förenta staterna igen. Men kan du tänka dig hur bestörta de måste ha blivit den här gången, när de såg min dramatiska utstyrsel? Jag bar en svart slängkappa med två gyllene lejonhuvuden som hölls ihop med en guldkedja vid halsen, en röd sammetsväst och svarta sammetsbyxor, utsmyckade med läderdetaljer och nerstuckna i ett par knähöga stövlar. Det var inte underligt att mina föräldrar inte lät sig imponeras och att jag kände mig fullständigt malplacerad i deras konservativa kretsar! Så jag återvände till England, där jag år 1972 erhöll ett examensbetyg i scenkonst. Nu hade jag uppnått ytterligare ett mål. Men fortfarande fanns den gnagande, återkommande frågan där: Vart är jag nu på väg? Jag kände fortfarande att jag behövde ha ett verkligt mål i livet.
Sökandet får äntligen ett slut
Inte långt härefter tyckte jag till sist att jag började få lite stabilitet i mitt liv. Det började med att jag blev god vän med min granne Caroline. Hon var lärare från Australien och en helt vanlig, stabil person — raka motsatsen till min personlighet. Vi var vänner under två års tid utan att ha något romantiskt förhållande. Så reste Caroline till Amerika för att stanna där i tre månader, och eftersom vi var goda vänner ordnade jag så att hon kunde bo hos mina föräldrar i flera veckor. De undrade säkert varför hon ville ha något att göra med en sådan typ som jag.
En kort tid efter det att Caroline hade rest sade jag till mina vänner att jag också skulle resa hem, och de höll ett stort avskedsparty för mig. Men i stället för att åka tillbaka till Amerika flyttade jag bara till South Kensington i London, där jag hyrde en lägenhet på nedre botten. Sedan ringde jag till Jehovas vittnens avdelningskontor i London. Jag hade kommit att inse vilken inriktning mitt liv borde ha. Inom en vecka fick jag besök av ett trevligt gift par som omedelbart började studera Bibeln regelbundet med mig. Eftersom jag redan hade läst en del av Jehovas vittnens litteratur, var jag mycket ivrig och bad att vi skulle studera två gånger i veckan. När Bob såg min entusiasm, inbjöd han mig snart att följa med till Rikets sal, och det dröjde inte länge förrän jag var med vid alla veckans möten.
När det gick upp för mig att Jehovas vittnen inte röker, bestämde jag mig omedelbart för att göra mig av med den vanan. Men hur var det med mitt utseende? Jag hade ingen önskan att vara uppseendeväckande längre, så jag köpte en finskjorta, slips och kostym. Inom kort hade jag kvalificerat mig för att ta del i predikoarbetet från hus till hus — och även om jag först var ganska nervös, började jag tycka om det.
Jag antog att Caroline skulle bli ganska förvånad när hon kom tillbaka. Det visade sig vara det minsta man kunde säga! Hon kunde inte förstå hur jag hade kunnat förändras så mycket på så kort tid — i mitt sätt att klä mig, i mitt utseende och på många andra sätt. Jag förklarade hur mitt studium av Bibeln hade hjälpt mig och erbjöd också henne att få ett bibelstudium. Även om hon var tveksam till en början, gick hon till sist med på det, på det villkoret att hon skulle studera bara tillsammans med mig. Jag gladde mig verkligen över att se hur snabbt hon tog till sig budskapet, och det dröjde inte länge förrän hon började uppskatta Bibelns sanning.
Efter några månader bestämde sig Caroline för att återvända till Australien, och hon fortsatte att studera Bibeln i Sydney. Jag stannade kvar i London tills jag kunde bli döpt, vilket jag blev sju månader senare. Nu ville jag åka tillbaka till Förenta staterna igen och återse alla i min familj. Men den här gången var jag besluten att nå mitt mål!
En helt annan hemkomst
Mina häpna föräldrar ville veta vad som var på gång nu — jag såg nästan för anständig ut! Men jag var glad nu över att verkligen känna mig hemma. Mina föräldrar undrade naturligtvis över min stora förändring, men de var ändå taktfulla och visade sin vanliga omtanke och tolerans. Under de följande månaderna hade jag förmånen att få studera Bibeln med dem. Jag satte i gång ett bibelstudium med mina två äldre systrar, som utan tvivel också hade blivit påverkade av min förändrade livsstil. Det här var verkligen som att komma hem — på riktigt!
I augusti 1973 följde jag efter Caroline till Australien, där jag hade glädjen att se henne bli döpt tillsammans med 1.200 andra vid Jehovas vittnens internationella sammankomst år 1973. Veckoslutet efter gifte vi oss i Canberra, Australiens huvudstad. Här har jag nu tagit del i predikoarbetet som heltidsförkunnare under de 20 senaste åren och varit äldste i församlingen i 14 år.
Tack vare min hustrus goda samarbete har vi kunnat fostra tre barn — Toby, Amber och Jonathan. Även om vi också ställs inför de problem som är vanliga i en familj, kan jag fortfarande ta del i predikoarbetet som pionjär och samtidigt dra försorg om vår familjs materiella behov.
Hemma i Förenta staterna är mina föräldrar i dag överlämnade tjänare åt Jehova, och fastän de båda nu är i åttioårsåldern tar de fortfarande del i det offentliga predikandet om Guds kungarike. Min far tjänar som biträdande tjänare i församlingen. Mina två äldre systrar är också nitiska i Jehovas tjänst.
Hur djupt tacksam är jag inte mot Jehova för att mina många år av rastlöst sökande efter ett mål i livet för länge sedan är över! Jehova har inte bara hjälpt mig att förstå det bästa sättet att använda mitt liv, utan han har också välsignat mig med en förenad och omtänksam familj. — Berättat av David Zug Partrick.
[Bild på sidan 23]
David och hans hustru, Caroline