Jag fann tillfredsställelse i att tjäna Gud
BERÄTTAT AV JOSHUA THONGOANA
År 1942 kände jag mig mycket förvirrad. Jag studerade litteratur som utgivits av sjundedagsadventisterna och litteratur utgiven av Sällskapet Vakttornet. Liksom forntidens israeliter haltade jag ”mellan två olika ståndpunkter”. — 1 Kungaboken 18:21.
SJUNDEDAGSADVENTISTERNA brukade skicka till mig tryckta predikningar som kallades ”Profetians röst”. Jag tyckte om att besvara deras frågor, och de lovade att ge mig ett vackert diplom om jag klarade alla mina skrivningar. Men jag lade märke till att både ”Profetians röst” och Sällskapet Vakttornets publikationer hade postats i den sydafrikanska staden Kapstaden. Jag tänkte: ”Känner de här organisationerna till varandra? Överensstämmer deras läror? Om inte, vilken är då den rätta?”
För att reda ut saken skickade jag likartade brev till båda organisationerna. Jag skrev till exempel till Sällskapet Vakttornet: ”Känner ni till vilka människor som är förbundna med ’Profetians röst’, och om ni gör det, vad anser ni om deras läror?” Med tiden fick jag svar från bägge grupperna. I brevet från Sällskapet Vakttornet stod det att de kände till ”Profetians röst”, men de förklarade att dess läror, till exempel treenighetsläran och läran om Kristi återkomst till jorden i köttet, är oskriftenliga. Deras brev inkluderade skriftställen som motbevisade dessa läror. — Johannes 14:19, 28.
I svaret från ”Profetians röst” stod det helt enkelt att de kände till ”Vakttornets folk”, men att de inte höll med om deras läror. Inga skäl angavs. Jag valde därför Sällskapet Vakttornet, ett lagligen inregistrerat organ som används av Jehovas vittnen. Hur lycklig är jag inte i dag, efter att ha varit förbunden med vittnena i 50 år, över att jag fattade det rätta beslutet!
Religiös bakgrund
Jag föddes år 1912 i ett lantligt område som kallas Makanye och som ligger öster om den sydafrikanska staden Pietersburg. Makanye stod då under anglikanska kyrkans religiösa kontroll, så jag blev medlem i den kyrkan. När jag var tio år, flyttade vår familj till en plats som dominerades av den lutherska Berlinmissionen, och mina föräldrar gick med i den kyrkan. Jag fick snart vara med vid nattvarden och ta en brödbit och en liten klunk vin, men det tillfredsställde inte mina andliga behov.
När jag hade avslutat åtta års skolgång, sände min far mig till Kilnertons lärarhögskola, och år 1935 fick jag avgångsbetyg från den treåriga lärarlinjen. En av lärarna som jag arbetade med var en ung kvinna som hette Caroline. Vi gifte oss, och Caroline födde senare en liten flicka som vi gav namnet Damaris. Några år senare blev jag rektor vid Sehlaleskolan i en by på landet som hette Mamatsha. Eftersom skolan drevs av reformerta kyrkan, gick vi med i den kyrkan och var regelbundet närvarande vid gudstjänsterna. Vi gjorde detta därför att det förväntades av oss, men det gav mig ingen tillfredsställelse.
En vändpunkt
En söndag år 1942 höll vi på att öva psalmer i kyrkan när en ung vit man visade sig i dörren med tre böcker utgivna av Sällskapet Vakttornet — Rättfärdighetens triumf, Skapelsen och Slutstriden förberedes. Jag tänkte att böckerna skulle se bra ut i min bokhylla, så jag skaffade mig dem för tre shilling. Senare fick jag veta att mannen, Tienie Bezuidenhout, var ett av Jehovas vittnen, det enda vittnet i trakten. Vid sitt nästa besök hade Tienie med sig en grammofon och spelade upp några av domare Rutherfords föredrag. Jag tyckte mycket om ett som kallades ”En snara och en racket”, men Caroline och min syster Priscilla, som bodde hos oss, gjorde det inte. Vid Tienies tredje besök gav han mig grammofonen så att jag skulle kunna spela skivorna för mina vänner.
En dag bläddrade jag igenom boken Skapelsen och stötte på kapitlet ”Var äro de döda?” Jag började läsa i hopp om att få lära mig något om de fröjder som de avlidnas själar får uppleva i himlen. Men tvärtemot mina förväntningar förklarade boken att de döda är i sina gravar och inte vet någonting. Bibelverser som Predikaren 9:5, 10 citerades som stöd. Ett annat kapitel hette ”De dödas uppväckande”, och Johannes 5:28, 29 citerades som bevis för att de döda är omedvetna och väntar på en uppståndelse. Allt det här lät förnuftigt. Det var tillfredsställande.
Det var vid den här tidpunkten, år 1942, som jag avbröt alla förbindelser med ”Profetians röst” och började berätta för andra om det som jag lärde mig i Sällskapet Vakttornets publikationer. En av de första som gav gensvar var en vän, Judah Letsoalo, som hade varit en av mina klasskamrater vid Kilnertons lärarhögskola.
Judah och jag cyklade 50 kilometer för att vara med vid en sammankomst för afrikanska vittnen i Pietersburg. Efter detta åkte vänner från Pietersburg ofta hela vägen till Mamatsha för att hjälpa mig att lägga fram budskapet om Riket för mina grannar. Slutligen, vid en annan sammankomst i Pietersburg, i december 1944, döptes jag som symbol av mitt överlämnande åt Jehova.
Min familj och andra ger gensvar
Caroline, Priscilla och min dotter Damaris fortsatte att gå i den reformerta kyrkan. Då inträffade något fruktansvärt. Caroline födde vårt andra barn — en till synes frisk pojke som vi gav namnet Samuel. Men plötsligt blev han sjuk och dog. Carolines vänner i kyrkan gav henne ingen tröst, utan sade att Gud ville att vår son skulle vara med honom i himlen. I sin förtvivlan brukade Caroline fråga: ”Varför skulle Gud ta bort vår son?”
När vittnena i Pietersburg fick höra om det som drabbat oss, kom de över till oss och gav oss verklig tröst grundad på Guds ord. Caroline sade senare: ”Det som Bibeln sade om orsaken till att vi dör, om de dödas tillstånd och om hoppet om en uppståndelse verkade förnuftigt, och det var till stor tröst för mig. Jag ville vara med i den nya världen och få tillbaka min son från graven.”
Caroline slutade gå i kyrkan, och år 1946 blev hon, Priscilla och Judah döpta. En kort tid efter sitt dop gav sig Judah i väg för att sätta i gång predikoarbetet i ett område på landsbygden som hette Mamahlola, och intill denna dag tjänar han som pionjärförkunnare på heltid.
När Judah hade gett sig av, var jag den ende man som fanns kvar till att ta hand om vår församling, som hade fått namnet Boyneförsamlingen. Sedan flyttade Gracely Mahlatji till vårt distrikt, och han gifte sig så småningom med Priscilla. Varje vecka brukade Gracely och jag turas om att hålla offentliga föredrag på sepedi, det afrikanska språk som talades i trakten. För att människor skulle få tillgång till biblisk litteratur bad Sällskapet mig att översätta litteratur till sepedi. Det gav mig stor tillfredsställelse att se hur människor fick gagn av denna litteratur.
För att göra reklam för våra offentliga möten köpte vi en stor grammofon försedd med en stor högtalare för att kunna spela upp bibliska föredrag på vårt distrikt. Vi lånade en kärra som drogs av åsnor för att forsla den här tunga utrustningen från ställe till ställe. Som ett resultat av detta gav våra grannar oss öknamnet ”åsnekyrkans folk”.
Under tiden fortsatte vår lilla församling att växa. Till sist blev mina två äldre systrar och deras män vittnen och förblev alla trogna till sin död. Många från Boyneförsamlingen (som nu kallas Mphogodibaförsamlingen) blev också heltidsförkunnare, och ett antal av dem tjänar fortfarande som det. Nu finns det två församlingar i detta stora område av utspridda byar och sammanlagt över 70 förkunnare som är aktiva i predikoarbetet.
En ny levnadsbana
År 1949 slutade jag som lärare och blev reguljär pionjärförkunnare. Mitt första förordnande var att besöka svarta lantarbetare som bodde på gårdar ägda av vita i närheten av Vaalwater i Transvaal. Vissa jordägare var anhängare av den nyligen införda apartheidpolitiken och hade den bestämda åsikten att de svarta skulle erkänna sin förmenta underlägsenhet under de vita och tjäna sina vita herrar. Så när jag predikade för svarta lantarbetare, fick en del vita för sig att jag predikade olydnad. Vissa anklagade mig till och med för att vara kommunist och hotade att skjuta mig.
Jag rapporterade om situationen till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor, och jag fick snart ett annat förordnande i ett område på landsbygden som hette Duiwelskloof. Ungefär vid den här tiden slutade min hustru också sitt lärararbete och förenade sig med mig i pionjärtjänsten. En eftermiddag år 1950 återvände vi från tjänsten på fältet och fann ett stort kuvert från Sällskapet. Till vår förvåning innehöll det en inbjudan till mig att få övning som resande tillsyningsman. Under tre års tid besökte jag församlingar i Sydafrika, och vi blev sedan, år 1953, förordnade till Lesotho, ett land som ligger helt inneslutet mitt i Sydafrika.
Tjänst i Lesotho och Botswana
När vi började tjäna i Lesotho gick det många rykten om att främlingar ofta blev ritualmördade. Både min fru och jag var bekymrade, men den kärlek och gästfrihet som vännerna i Lesotho visade hjälpte oss snart att glömma sådana farhågor.
För att betjäna församlingarna i Malutibergen i Lesotho brukade jag resa med flyg, och jag lämnade då min hustru kvar i låglandet där hon fortsatte som pionjär tills jag kom tillbaka. Vännerna var vänliga nog att eskortera mig från församling till församling för att hjälpa mig så att jag inte kom vilse i bergen.
En gång fick jag veta att vi för att nå nästa församling måste korsa Oranjefloden till häst. Man försäkrade mig att jag hade fått en stillsam häst, men jag varnades för att hästar ofta försöker bli av med sin börda om strömmen blir för stark. Jag var orolig, eftersom jag varken var en god ryttare eller en god simmare. Snart var vi nere i floden, och vattnet nådde ända upp till sadlarna. Jag var så rädd att jag släppte tyglarna och tog tag i hästens man. Vilken lättnad när vi lyckligen kom fram till den motsatta stranden!
Den natten kunde jag nästan inte sova, eftersom jag var så mörbultad av ridturen. Men det var värt alla strapatser, eftersom vännerna visade stor uppskattning av besöket. När jag började i områdestjänsten i Lesotho, hade vi en toppsiffra på 113 förkunnare. I dag har den siffran växt till 1.649.
År 1956 ändrades vårt förordnande till Bechuanaland, som nu heter Botswana. Botswana är ett mycket större land, och vi behövde tillryggalägga mycket längre sträckor för att nå alla förkunnarna. Vi färdades antingen med tåg eller med en öppen lastbil. Det fanns inga säten, så vi var tvungna att sitta på golvet med vårt bagage. Vi var ofta mycket dammiga och trötta när vi kom fram till vårt mål. Våra kristna bröder välkomnade oss alltid, och deras glada ansikten vederkvickte oss.
På den tiden var Sällskapets publikationer förbjudna i Botswana, så vi var mycket försiktiga när vi predikade från hus till hus och använde inte Sällskapets litteratur. Vid ett tillfälle blev vi upptäckta och arresterade när vi predikade i närheten av byn Maphashalala. I vårt försvar läste vi från Bibeln och hänvisade till vårt uppdrag som finns nedtecknat i Matteus 28:19, 20. Detta gjorde intryck på några av rådsmedlemmarna, men hövdingen beordrade ändå att vittnena från trakten skulle pryglas. Sedan, till vår förvåning, vädjade prästen till hövdingen om att han skulle behandla oss milt och benåda oss. Hövdingen gav med sig, och vi blev frisläppta.
Trots förföljelsen och förbudet mot vår litteratur fortsatte förkunnandet om Riket att gå framåt. När jag kom till Botswana hade vi en toppsiffra på 154 förkunnare. När förbudet upphävdes tre år senare, hade den siffran växt till 192. I dag finns det 777 vittnen för Jehova som predikar i det här landet.
Jag undervisar och översätter
Med tiden blev jag använd som instruktör vid Skolan i Rikets tjänst för kristna äldste. Senare fick jag privilegiet att vara instruktör vid Skolan i pionjärtjänst. Tidvis tjänade min hustru och jag även vid avdelningskontoret i Sydafrika. Vid dessa tillfällen hjälpte jag till med översättningsarbetet, och Caroline arbetade i köket.
En dag år 1969 kom avdelningskontorets tillsyningsman, Frans Muller, fram till mig och sade: ”Broder Thongoana, jag skulle vilja träffa dig och din hustru på mitt kontor.” Där förklarade han att vi var bland dem som hade utvalts som delegater till 1969 års konvent i London med temat ”Fred på jorden”. Vi gladde oss åt den ömma gästvänlighet som våra bröder i England och Skottland visade oss, och detta stärkte i hög grad vår uppskattning av det världsvida brödraskapet.
Under de senaste fyrtio åren har Caroline varit min lojala medarbetare i vår levnadsbana som heltidsförkunnare. Vi har upplevt många glädjeämnen och en del sorger tillsammans. Vi förlorade två av våra barn i döden, men vår dotter, Damaris, växte upp till ett fint vittne och hjälpte även hon till med översättningsarbete vid avdelningskontoret i Sydafrika.
Vår hälsa tillåter oss inte längre att delta i resetjänsten, så under de senaste åren har vi varit pionjärer med särskilt uppdrag i en församling i Seshego, en liten stad med afrikansk befolkning nära Pietersburg. Jag tjänar som presiderande tillsyningsman. Bibeln säger att ”glädje till mättnad är inför ... [Jehovas] ansikte”, och jag har verkligen funnit glädje och tillfredsställelse i att tjäna Gud i södra Afrika. — Psalm 16:11.
[Bild på sidan 26]
Vittnande i den lilla staden Seshego i Sydafrika