Vi räddades från en lahar!
DEN 1 oktober 1995 visade sig bli en dag helt olik alla andra dagar som familjen Garcia hade upplevt. Familjen Garcia är aktiva vittnen för Jehova, och de bodde i ett bostadsområde i staden Cabalantian i kommunen Bacolor i provinsen Pampanga i Filippinerna. Även om deras hus låg i närheten av områden som får känna på Pinatubos laharer, hade huset inte blivit direkt drabbat. Cabalantian skyddades av vallar som hade byggts genom myndigheternas försorg och var utformade för att hejda laharen. Men förhållandena skulle snabbt förändras.
En svår tropisk storm hade släppt ner drygt 200 millimeter regn över Pinatubo. Tidigt på morgonen ringde telefonen hos familjen Garcia. Det var någon som hade ringt fel, men den som ringde sade att en skyddsvall hade brustit och att familjen skulle bereda sig på en översvämning.
Prövningen börjar
Nonato Garcia, som är familjefar och presiderande tillsyningsman i Villa Rosemarie-församlingen, berättar: ”Före klockan fem på söndagsmorgonen började vattnet stiga runt huset.
Jag trodde att det bara skulle bli en översvämning, och därför började vi bära upp våra saker på övervåningen. Men efter klockan tio på förmiddagen såg jag att vattnet var uppblandat med laharslam. Strömmen blev allt djupare och starkare till dess den kom med full kraft och förde med sig stora stenblock. Vi klättrade upp på taket.
Senare drog strömmen med sig bilar och även hus. Ett hus som hade träffats av ett stort stenblock rasade ihop och fördes i väg. Laharen lämnade dess tak nära vårt hus. Det var människor på taket. Jag ropade till dem och uppmuntrade dem att ta sig över till vårt hustak. För att göra det grep de tag i en kabel som vi hade kastat över till dem. Jag band kabeln runt mig själv och drog över dem en efter en. Fler människor tog sig över från andra hustak som höll på att bli övertäckta. Hela tiden fortsatte regnet.
På eftermiddagen började helikoptrar flyga ovanför oss. Men ingen kom ner för att rädda oss, trots att vi viftade frenetiskt. Vi antog att det måste finnas människor som var i större nöd och att de hämtades först. Jag trodde inte att vi skulle bli upplockade så snabbt, eftersom det var många som befann sig på hustaken.
Bönen är mycket viktig under sådana förhållanden. När man har bett känner man sig inte rädd, även om man är i verklig livsfara. Vi bad inte att Jehova skulle utföra ett underverk, men vi bad att hans vilja skulle ske och insåg att vem som helst kan drabbas av en katastrof. Men jag bad om styrka, mod och vishet. Det hjälpte oss att klara av den här situationen.”
Nonatos hustru, Carmen, instämde: ”Det min man säger om bön är verkligen sant. Jag har en benägenhet att bli väldigt nervös, när jag hamnar i en situation där mina anhörigas liv är i fara. När jag såg att taket började övertäckas av laharslam och träffades av stora stenblock, sade jag till min man: ’Det verkar inte finnas något hopp för oss.’ Men han uppmuntrade mig och sade: ’Låt oss be.’”
Nonato fortsätter: ”Klockan fyra på eftermiddagen var laharströmmen fortfarande mycket stark. Huset träffades av stora stenar. Vulkaniskt material från laharen hade täckt ungefär halva taket. Jag började tänka på att skymningen snart skulle falla, och då skulle det bli mycket svårt att förflytta sig. Så vi bestämde att vi skulle börja flytta på oss medan det fortfarande var dagsljus.
Jag prövade med att kasta ut en stol i laharslammet för att se om den skulle sjunka, och jag ställde mig till och med på den, men den sjönk inte. Jag tog därför en lång trästör för att stöta på slammet. Jag använde den för att hitta de områden som var tillräckligt hårda att gå på. På det sättet lyckades vi, och flera av våra grannar, börja ta oss fram genom slammet. Vi var sammanlagt 26 stycken.
Vi tog sikte på ett mycket högre tak längre fram. Vi fortsatte att stöta på slammet med hjälp av stören för att se var vi kunde gå. På ställen där det fortfarande var mycket mjukt kröp vi fram.”
Med tårar i ögonen förklarar Carmen: ”På vissa ställen var vi precis vid kanten av laharflödet och fick gå i sidled på det mycket smala området. På ett ställe sjönk jag ner till bröstet och sade till min man: ’Jag kan inte fortsätta. Jag dör.’ Men han sade: ’Nej, du klarar det. Kom upp.’ Med Jehovas hjälp fortsatte vi framåt.”
Nora Mengullo, en släkting till familjen, tillägger: ”På ställen där det var för mjukt för att krypa arbetade vi oss framåt med hjälp av fötterna medan vi låg på rygg. Ibland sjönk vi ner för mycket, men då hjälptes vi åt att dra upp varandra — särskilt barnen.”
Räddade — till slut!
Nonato fortsätter: ”Medan vi mödosamt kröp längs kanten av laharen, flög en helikopter över oss och såg vår farliga situation — inte på ett tak, utan mitt i laharens vulkaniska material. En av våra följeslagare höll upp sitt åtta månader gamla barn i luften och hoppades att räddningsmanskapet skulle se vår svåra situation. De kom ner för att hämta oss. Vi lät först barnen och kvinnorna åka med, eftersom inte alla kunde få plats.
Till slut blev vi också upplockade och förda till ett evakueringsläger. De som fanns där kunde inte ge oss några torra kläder att ta på oss, trots att våra kläder var fulla av slam från laharen. Jag sade till dem att min familj inte skulle följa med de övriga in i evakueringsområdet, eftersom vi ville gå till en Rikets sal. När vi kom dit, fick vi genast rena och torra kläder, mat och annan hjälp. Det kom fler bröder från församlingen, och även de hjälpte oss.”
Carmen tillägger: ”Även om vi inte kunde hoppas på hjälp från andra källor, upplevde vi välsignelsen av vårt kristna brödraskap.”
Fastän deras hus blev övertäckt av laharen, är det glädjande att veta att de och deras tre barn, Lovely, Charmy och Charly, överlevde prövningen tillsammans med alla andra vittnen i området.
[Bilder på sidan 23]
Andra våningen av familjen Garcias delvis framgrävda hus
Nonato Garcias familj framför deras begravda hus