Yttrandefriheten — en missbrukad rättighet?
VI STÅR nu på tröskeln till ett nytt århundrade. Tjugohundratalet kommer utan tvivel att föra med sig nya förhoppningar, ideal, sedvänjor, visioner om tekniska landvinningar och krav på större frihet. Redan nu har traditionella uppfattningar om regeringar, religionssamfund och enskilda fått vika för nya önskemål och krav. På många håll finns det starka krafter som vill avskaffa de nuvarande inskränkningarna i åsikts- och yttrandefriheten, oavsett konsekvenserna.
Sådant som tidigare betraktades med ogillande och förbjöds av radio- och TV-bolagens censorer — till exempel oanständigt språk och pornografiska scener och åtbörder — är nu vardagsmat i många länder och accepteras i yttrandefrihetens namn.
De som förstår sig på datorer kan, oavsett ålder, nu överföra naturtrogna bilder av liderliga sexscener till andra kontinenter på några få sekunder och samtala med kända sexualförbrytare och pedofiler, som ber om namn och adress för ett hemligt rendezvous. Musik med texter som handlar om och uppmuntrar till självmord och mord på föräldrar, poliser och regeringstjänstemän spelas nu dagligen i radio och TV och förekommer på kassetter och skivor som spelas av barn.
Få av dem som kräver obegränsad yttrandefrihet torde protestera mot det som en domare vid USA:s högsta domstol, Oliver Wendell Holmes j:r, skrev för över ett halvt sekel sedan i ett berömt domslut i ett yttrandefrihetsmål: ”Det mest rigorösa skydd för yttrandefriheten skulle inte skydda en person som falskeligen ropar ’Elden är lös!’ i en teatersalong och skapar panik.” Konsekvenserna av ett sådant handlingssätt är uppenbara. Hur ologiskt skulle det då inte vara av personer som kräver obegränsad yttrandefrihet att ignorera det efterföljande uttalandet i domstolens utslag och handla stick i stäv mot det! ”Den springande punkten i varje enskilt fall”, sade Holmes, ”är huruvida de ord som används yttras under sådana omständigheter och är av ett sådant slag att det föreligger en påtaglig och uppenbar risk att de skall leda till allvarliga missförhållanden som kongressen har rätt att förhindra.”
Datapornografi
”Sex förekommer överallt nu för tiden”, skriver tidskriften Time, ”i böcker, veckotidningar, filmer, TV, musikvideoprogram och parfymreklam på busshållplatsernas affischtavlor. Sexuella telefontjänster utbjuds på reklamblad som stoppas under vindrutetorkarna. ... De flesta amerikaner har blivit så vana vid denna oförblommerade exponering av sex — och vid de argument som framförs för dess speciella status enligt Första tillägget [som garanterar yttrandefrihet] — att de knappast lägger märke till den.” Det finns emellertid en aspekt i samband med kombinationen av oförblommerat sex och datorer som har gett ordet ”pornografi” en ny dimension och innebörd. Porr har blivit en normal, genomgripande och världsomfattande företeelse.
En undersökning visar att abonnenter som är villiga att betala en månadsavgift på 10—30 dollar för att ha tillgång till elektroniska anslagstavlor med pornografiskt innehåll finns i ”över 2.000 städer i samtliga 50 stater [i USA] och i 40 andra länder, territorier och provinser världen över — däribland i länder som Kina, där innehav av pornografiskt material kan straffas med döden”.
Tidskriften Time beskrev en viss typ av dataporr som ”en salig blandning av ’perverst’ material som inbegriper bilder av fastbundna kvinnor, sado-masochism, urinerande, tarmtömning och sexuellt umgänge med en mängd olika djur”. Att sådant material visas på ett offentligt datanät, som är tillgängligt för män, kvinnor och barn i hela världen, väcker allvarliga frågor beträffande missbruk av yttrandefriheten.
”När barnen väl är ’on-line’”, skriver en brittisk tidning, ”är hårdpornografiskt stoff inte längre begränsat till den översta hyllan i tobaksaffären, utan är tillgängligt för vilket barn som helst, till och med i dess eget rum.” Man beräknar att 47 procent av alla brittiska familjer med datorer kommer att vara anslutna till ett sådant datanät före utgången av år 1996. ”Många brittiska föräldrar är utestängda från den högteknologiska värld som deras barn rör sig i. Att ’surfa på Internet’ har under de 18 senaste månaderna blivit ett av de mest populära tidsfördriven för tonåringar”, konstaterar tidningen.
Kathleen Mahoney, professor i rättsvetenskap vid University of Calgary i Canada och expert på juridiska frågor som har med pornografi att göra, säger: ”Allmänheten bör inse att det finns ett helt okontrollerat medium genom vilket barnen kan vilseledas och utnyttjas.” En kanadensisk polistjänsteman förklarar: ”Det finns tydliga tecken på att en flodvåg av datorrelaterade barnpornografifall är i annalkande.” Många familjerådgivare hävdar bestämt att datapornografin och de konsekvenser som den kan få för barnen utgör ”en påtaglig och uppenbar risk”.
Meningarna går isär
Personer som vill ha fullständig frihet på detta område blir mycket indignerade över varje försök av den amerikanska kongressen att i enlighet med det som Oliver Wendell Holmes och Förenta staternas högsta domstol förordade införa restriktioner på exempelvis datapornografi. ”Det är ett frontalangrepp mot Första tillägget”, sade en Harvardprofessor i juridik om ett lagförslag som nyligen lades fram av två amerikanska senatorer. Även erfarna jurister anser att det är absurt, konstaterar tidskriften Time. ”Det skulle aldrig tåla en granskning ens i en lägre domstol”, säger en jurist. ”Det är detsamma som statlig censur”, förklarar en talesman för Electronic Privacy Information Center i tidskriften Time. ”Första tillägget får inte sluta vid Internet”, tillägger han. ”Det är definitivt en kränkning av yttrandefriheten”, säger en amerikansk kongressledamot, ”och det är en kränkning av vuxna människors rättighet att kommunicera med varandra.”
En kvinnlig professor vid en juridisk läroanstalt i New York hävdar att det kan vara något positivt att det finns olika uttrycksmedel för sex utanför yttrandefrihetens och de medborgerliga rättigheternas ramar. ”Sex på Internet kan i själva verket vara bra för unga människor”, förklarar hon för tidskriften Time. ”[Cyberspace] är en trygg värld, där de kan utforska det förbjudna och tabubelagda. ... Den ger dem möjlighet till uppriktiga, obesvärade samtal om såväl verklighetsförankrade som fantasibetonade föreställningar om sex”, tillägger hon.
En grupp som ofta motsätter sig varje slag av lagstiftning mot datapornografi är ungdomar, speciellt universitetsstuderande. Somliga har deltagit i demonstrationståg för att protestera mot vad de betraktar som ett intrång i yttrandefriheten. En ung man som uttalar sig i The New York Times gör sig utan tvivel till tolk för många som opponerar sig mot varje åtgärd som skulle begränsa utbudet av datapornografi, när han säger beträffande det ovan nämnda lagförslaget: ”Jag misstänker att alla som använder Internet i det här landet kommer att skratta åt det och strunta i det, och vad den övriga världen beträffar, kommer Förenta staterna att bli till åtlöje för alla på nätet.”
I en kommentar till ett uttalande av en företrädare för en medborgarrättsrörelse kunde man i U.S.News & World Report läsa: ”Cyberspace kan komma att ge yttrandefriheten mer muskler än Första tillägget. Faktum är att det kanske redan ’har blivit bokstavligt talat omöjligt för en regering att tysta människor’.”
I Canada pågår en livlig debatt om vad som egentligen utgör en kränkning av den författningsenliga yttrandefriheten. Flera konstnärer har arresterats, därför att deras alster har retat kritiker och polisen, som stämplat dem som ”obscena”. Konstnärer och yttrandefrihetsförespråkare har gått samman för att protestera mot arresteringarna, som enligt deras mening innebär en kränkning av yttrandefriheten. Ända till för några år sedan beslagtog polisen rutinmässigt pornografiska videofilmer med stöd av Canadas sedlighetslagar, och i många fall drogs saken inför domstol, och de som hade sålt dem straffades.
Situationen förändrades emellertid drastiskt år 1992, då Canadas högsta domstol i ett banbrytande rättsfall fastslog att sådana produkter inte är lagstridiga, eftersom författningen garanterar yttrandefrihet. Domstolens utslag ”har medfört betydande förändringar för det kanadensiska samhället”, skriver tidskriften Maclean’s. ”I många städer kan man nu hitta hårdpornografiska tidskrifter och videofilmer i vanliga kvartersbutiker”, konstaterar tidningen. Även sådant pornografiskt material som enligt domstolen kan förbjudas finns ofta att köpa i butikerna.
”Jag vet att om man tittar efter, kan man hitta sådant som kanske går över gränsen”, säger en poliskommissarie. ”Det är sådant material som vi förmodligen skulle kunna ingripa mot. Men ... vi har inte tid.” I dagens frigjorda samhälle, där stor vikt läggs vid obegränsad personlig frihet, har polisen inte heller någon garanti för att anklagelsepunkterna skulle hålla inför rätta, eftersom domstolarna ofta påverkas av den allmänna opinionen. I vilket fall som helst kommer debatten också i fortsättningen att väcka starka känslor hos båda parter — för och emot.
I Japan var yttrandefriheten och tryckfriheten tidigare starkt kringskurna. Man fick till exempel inte offentliggöra uppgifter om en jordbävning som mätte 7,9 på Richterskalan och skördade över ett tusen dödsoffer. Man fick inte heller skriva om mutaffärer eller om kärlekspar som begick självmord tillsammans. Tidningsredaktörerna gav efter för myndigheternas hotelser, och kontrollen blev alltmer rigorös, även i fråga om triviala ting. Efter andra världskriget hävdes emellertid restriktionerna, och japanerna fick större frihet att framföra sina åsikter i tal och skrift.
Snart började pendeln svänga mot den andra ytterligheten, och veckotidningar och till och med serietidningar för barn fylldes med erotiska och obscena bilder. En inflytelserik dagstidning i Tokyo, The Daily Yomiuri, skrev för några år sedan: ”Det kanske mest chockerande för en utländsk besökare som nyss har anlänt till Japan är att få se affärsmän sitta och läsa ohöljt erotiska serietidningar i Tokyos tunnelbana. Nu tycks trenden också ha börjat påverka den andra halvan av befolkningen, och man kan få se ’hårdpornografiska’ seriemagasin för kvinnor på bokhandlarnas och snabbköpsbutikernas hyllor.”
År 1995 skrev den ansedda tidningen Asahi Shimbun att Japan är ett ”porrparadis”. När tidningsredaktörer och bokförläggare efter påtryckningar från föräldrar förklarade att de föredrog frivilliga lösningar framför statlig kontroll, protesterade unga läsare. Frågan är: Vems röst kommer att segra?
I Frankrike är yttrandefriheten för närvarande ett mycket omdebatterat ämne. Den franske författaren Jean Morange skriver i en bok om yttrandefriheten: ”Sista ordet är ännu inte sagt, och frågan om yttrandefriheten kommer säkert att fortsätta att vålla stridigheter. ... Det går knappast ett år utan att det kommer en film eller en TV-serie eller en reklamkampanj som åstadkommer våldsamma reaktioner och blåser nytt liv i den urgamla och aldrig upphörande debatten om censur.”
I en artikel i Paristidningen Le Figaro kunde man nyligen läsa att en rap-grupp som kallar sig Ministère amer (Bitter tjänst) uppmanar sina fans att döda poliser. I texten till en av deras låtar sägs det: ”Det blir ingen frid om inte snuten vilar i frid.” En talesman för gruppen förklarar: ”På vår skiva säger vi att de skall bränna ner polisstationen och offra snutarna. Vad är det för konstigt med det?” Inga åtgärder har vidtagits mot gruppen.
Även i Amerika finns det rap-grupper som uppmanar till mord på poliser och förklarar att de enligt yttrandefrihetsförordningen har rätt att göra sådana uttalanden. I Frankrike, Italien, England och andra länder i Europa och den övriga världen hörs högljudda röster från olika grupper i samhället som hävdar att inga inskränkningar får göras i yttrandefriheten, även om uttalandena är av ett sådant slag att de innebär en ”påtaglig och uppenbar risk”. När kommer debatten att avgöras, och vilken sida kommer att vinna?
[Bild på sidan 7]
Datapornografi — ”en salig blandning av ’perverst material’”