Pilgrimerna och deras kamp för frihet

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I NEDERLÄNDERNA

ÅR 1620 grundade en grupp engelska puritaner, som hade seglat från Delfshaven i närheten av Rotterdam i Nederländerna, den första permanenta europeiska bosättningen i New England — Plymouthkolonin — i det som nu är sydöstra Massachusetts. Vad var det som fick dessa djupt religiösa människor att våga sig ut på en så lång och mödosam resa tvärs över den oberäkneliga Atlanten med det lilla skeppet Mayflower? Varför var de i Nederländerna? Varför for de därifrån?

Den religiösa situationen i England

På 1500-talet skakades romersk-katolska kyrkan av reformationen. Protestantiska kyrkor uppstod överallt i Europa, också i England. För Englands del kom den slutliga brytningen med Rom sedan påven hade vägrat att bevilja kung Henrik VIII:s begäran att få sitt första äktenskap upplöst. Engelska kyrkan skildes från Rom, och år 1534 erkände det engelska parlamentet officiellt Henrik som ”överhuvud på jorden, omedelbart under Gud, för Church of England”. Hans dotter Elisabet, som föddes år 1533, uppfostrades som protestant, och sedan hon blivit drottning Elisabet I gav hon anglikanska kyrkan en stark protestantisk karaktär. Men ändå fanns det mindre protestantiska grupper som inte delade den dominerande anglikanska kyrkans uppfattning. Många av dessa kom att kallas puritaner, eftersom de ville rena anglikanska kyrkan från alla spår av katolicismen. En av de puritanska grupperna ansågs vara särskilt radikal, eftersom den tog avstånd från kyrkans hierarki med biskopar och präster. Dess medlemmar betraktade sin församling som helt självständig, och den styrdes av deras egna äldste.

Drottning Elisabet fruktade att hon skulle förlora kontrollen över folket om puritanerna inte hölls i schack. Hon införde därför stränga lagar mot dem. Trots detta fortsatte de olika puritanska grupperna att hålla möten, men i hemlighet, i privata hem. Puritanerna spred också många religiösa skrifter som redogjorde för deras trosuppfattningar. Puritanerna i London utsåg en egen krets av äldste, som huvudsakligen bestod av avsatta anglikanska präster. De grupper som gav upp tanken på att reformera anglikanska kyrkan och bröt med den kallades separatister.

Kung Jakob I, drottning Elisabets efterträdare, följde hennes religionspolitik och hotade att ”tvinga ... [puritanerna] ut ur landet”. Samtidigt auktoriserade han en ny engelsk översättning av Bibeln — King James Version, som fullbordades år 1611. Denna nya översättning sporrade många att undersöka Bibeln. Vad blev följden? Fler och fler människor delade inte längre statskyrkans uppfattning. Vad skulle du ha gjort om du hade levt i England på den tiden? Tror du att du skulle ha anpassat dina trosuppfattningar inför hotet om förföljelse? Skulle du ha hållit fast vid din övertygelse, oavsett kostnaden? Många puritaner gjorde det och vägrade att kompromissa.

Flykt till Holland

I den lilla engelska staden Scrooby fanns det en grupp separatister som inte kompromissade. Där kom de tillsammans i hemlighet i postmästaren William Brewsters hem. Han var deras ”ledande äldste”. En annan man som var förbunden med den här gruppen var John Robinson, tidigare präst i anglikanska kyrkan. Gruppen i Scrooby hävdade att kyrkan skulle ledas av äldste och inte av präster och biskopar. Den accepterade inte den föreskrivna prästskruden och tog avstånd från många av anglikanska kyrkans gudstjänstritualer, trots att de var föreskrivna i lag.

Svårigheterna ökade, och den lilla gruppens medlemmar bestämde sig för att fly till Nederländerna, som vid den tidpunkten var det enda landet i Europa där deras uppfattningar och sedvänjor skulle tolereras. Det var emellertid olagligt att emigrera. Så hemligt som möjligt sålde de därför sina hus och allt annat som de inte kunde ta med sig, och år 1608 for de med ett skepp till Amsterdam. Det var i Nederländerna som separatisterna började betrakta sig som pilgrimer.

Pilgrimerna flyttade till Leiden ett år efter sin ankomst, samma år som ett vapenstillestånd avbröt det krig som hade rasat mellan Spanien och Nederländerna. Vapenstilleståndet skapade ett fridfullare klimat för pilgrimerna. Så småningom anlände fler flyktingar från England, och gruppen kom att omfatta omkring 300 personer. Till sist köpte de ett stort hus, där John Robinson och hans familj bosatte sig och där de också kunde hålla möten.

När pilgrimerna hade varit omkring 10 år i Leiden, började de känna sig oroliga. Vapenstilleståndet med Spanien höll på att brytas, och om den spanska inkvisitionen skulle få makt i Nederländerna, fruktade de att de skulle få det värre än under kung Jakobs styre. Dessutom hade de en annan uppfattning i lärofrågor än sina mer liberala holländska grannar, och de var oroliga för sina barns umgänge med holländska barn, som de betraktade som tygellösa. Vad skulle de göra? De planerade en annan mycket stor flyttning — den här gången till Amerika!

Mayflower avseglar!

Den största utmaningen för dem gällde finansieringen av en så lång resa. Ett annat stort problem var att kungen av England måste ge sitt tillstånd till expeditionen — samme kung som de hade sökt komma undan när de flydde till Nederländerna! Pilgrimerna lyckades bryta ner kung Jakobs motstånd med sina petitioner, och till slut gav han dem sitt tillstånd. En grupp köpmän i London finansierade slutligen det djärva företaget.

Så kom då äntligen tiden för avresan! De medlemmar av pilgrimsförsamlingen i Leiden som bestämt sig för att flytta gick ombord på skeppet Speedwell, och den 22 juli 1620 for de från Delfshaven till England, där ytterligare ett antal trosfränder förenade sig med dem. Pilgrimerna gav sig i väg med två skepp, Speedwell och Mayflower. Svåra läckor i skrovet på Speedwell tvingade emellertid fartygen att återvända till England, där Mayflower tog över passagerare och proviant från Speedwell. Slutligen, den 6 september, avseglade det lilla, 27 meter långa, skeppet Mayflower ensamt från Plymouth i England med 24 familjer ombord — totalt 102 passagerare — och 25 mans besättning. Vilket mod det måste ha krävts av dessa ovana resenärer att ge sig ut på en 500 mil lång sjöresa! Fartyget var svårt överlastat och fick brottas med hårt väder på Nordatlanten. Föreställ dig hur de ombordvarande kände sig, när de efter nio långa veckor till havs äntligen siktade land!

Kolonin grundas

Innan pilgrimerna gick i land, slöt de ett inbördes avtal, eller ett förbund, gällande det kommande styrelseskicket i den nya kolonin. Genom detta avtal, som undertecknades av 41 av männen i gruppen, bildade pilgrimerna en ”civil stat” och iklädde sig ansvaret att utarbeta, och efterleva, stadgar som skulle reglera alla deras förehavanden. Även om vissa historiker har kallat detta dokument den första amerikanska konstitutionen, påpekar Grote Winkler Prins Encyclopedie att de pilgrimer som utformade det ”avsåg att inrätta en myndighet av religiös natur”. Syftet var att förplikta alla kolonins medlemmar att hålla ihop, både fysiskt och religiöst.

Sedan gruppen hade inspekterat kusten och företagit en del expeditioner inåt landet, slog den sig ner på den plats som medlemmarna gav namnet New Plymouth, senare kallad Plymouthkolonin. Det var i den kalla månaden december. De hittade mark som hade odlats av indianerna. Den stora indianbefolkning som upptäcktsresande hade iakttagit där bara några år tidigare hade hemsökts och decimerats av de sjukdomar som upptäckarna fört med sig — bland annat smittkoppor och mässling. I annat fall kanske indianerna hade gjort motstånd mot pilgrimernas försök att grunda en koloni.

Pilgrimerna började med att bygga ett hus för kollektivt bruk och flera privata hem. Det var en svår början, eftersom de anlände på vintern och inte hade tillräckligt med mat kvar av skeppsprovianten. Denna första vinter dog 52 av sjukdom, däribland 13 av de 24 gifta männen och så många som 14 av de 18 gifta kvinnorna. Bland offren var deras förste guvernör, John Carver. De överlevande bestämde sig emellertid för att stanna kvar i New Plymouth. Näste guvernör, den entusiastiske William Bradford, upptecknade fortlöpande och detaljerat den unga kolonins historia och har därför kommit att betraktas som Amerikas förste historieskrivare.

Pilgrimerna och indianerna

De första pilgrimerna som anlände till New Plymouth träffade en ömsesidig fredsöverenskommelse med Massasoit, den högste hövdingen för wampanoagindianerna, som bodde i området. I överenskommelsen lovade pilgrimerna och wampanoagerna att inte tillfoga varandra skada, och de lovade att skydda varandra i händelse av krig med utomstående. Utan Massasoits vänskap är det inte troligt att någon av pilgrimerna skulle ha överlevt. Dessa indianer gav nybyggarna inhemsk majs att äta och att så, och alliansen med dem hjälpte till att förhindra att pilgrimerna dödades av andra stammar.

Den första tiden fick kolonisterna stor hjälp av indianerna. För att citera guvernör William Bradford lärde en indian vid namn Tisquantum kolonisterna ”hur de skulle så sin majs, var de skulle fånga fisk och skaffa sig annat som de behövde och visade dem också vägen till okända platser som de hade nytta av”. Den första majsskörden var god, och pilgrimerna hade framgång när det gällde att jaga fågel. De var tacksamma mot Gud och bestämde sig för att fira en tre dagar lång skördefest. Massasoit och 90 av hans krigare var närvarande, och de hade med sig fem hjortar som bidrag till festen.

Liksom själva kolonin hade firandet en stark religiös prägel. Även om pilgrimerna på grund av dåliga skördar inte firade festen året därpå, blev tacksägelsedagen (Thanksgiving Day) senare en årlig nationell och religiös helgdag i USA, Canada och en del andra länder. I våra dagar firas tacksägelsedagen i Nordamerika vanligtvis med en familjefest, då man äter kalkon, tranbärssås och pumpapaj — men i grund och botten är den fortfarande ”en tid för allvarlig religiös eftertanke, gudstjänster och bön”. — The World Book Encyclopedia, 1994.a

Senare händelseutveckling

År 1622 kom fler pilgrimer från Leiden och England. Senare anlände ytterligare fartyg med trosfränder från Europa. År 1630 kom den sista gruppen pilgrimer från Leiden till kolonin, vilket gjorde att pilgrimerna nu uppgick till cirka 300. Kolonin slogs till sist samman med den mycket större Massachusetts Bay-kolonin ett stycke längre norrut. Kolonisterna där omfattade också puritanska åsikter. Under tiden växte emellertid spänningarna mellan kolonisterna och deras grannar bland indianerna. Puritanerna, som menade att Gud hade förutbestämt att de skulle styra det nya landet, blev alltmer arroganta. När indianerna märkte det, ökade deras förbittring mot dem. Bara 55 år efter överenskommelsen med wampanoagerna började sorgligt nog kolonin i Plymouth, i förbund med tre andra engelska kolonier och en del andra indianer, krig mot Massasoits son. Han och omkring tre tusen indianska män, kvinnor och barn dödades, och puritanerna sålde hundratals andra till slaveri. Wampanoagstammen utplånades.

Pilgrimernas arv till eftervärlden

I Nederländerna kan man fortfarande besöka den del av Leiden där pilgrimerna bodde och även Delfshaven, den hamn från vilken de påbörjade sin resa till Amerika. I den nutida staden Plymouth i Massachusetts kan man besöka Plymouth Plantation, en rekonstruktion av den första byn som pilgrimerna byggde, och ett pilgrimsmuseum. Där finns också en kopia av Mayflower. I byn gestaltar skådespelare de ursprungliga invånarna. De berättar för besökarna att Guds namn är Jehova och att ”kyrkan” inte är en stenbyggnad, utan utgörs av människor. På frågan: ”Hur många äldste finns det i er kyrka?” svarar de: ”Så många som uppfyller Bibelns krav.”

Pilgrimerna försökte utforma sitt samhälle ”så nära som möjligt efter Israels tolv stammar under Mose”, enligt boken The Puritan Heritage—America’s Roots in the Bible. Ibland gick emellertid puritanerna till överdrift. De hade rykte om sig att vara flitiga arbetare, vilket delvis berodde på att de ansåg att materiellt välstånd var ett tecken på Guds ynnest. Och även om de verkligen älskade sina barn, ansåg många tidiga puritaner att de borde ”dölja ... överdrivna känslor”. ”Puritansk” har därför kommit att förbindas med känslokyla, allvar och överdriven stränghet. Trots sina ofullkomligheter hade emellertid pilgrimerna ett mått av moralisk styrka. De var hängivna och ansträngde sig att leva efter Bibeln. Detta var otvivelaktigt egenskaper som hjälpte pilgrimerna att hålla ihop och att klara många av sina prövningar.

[Fotnot]

[Bild på sidan 26]

Wampanoagindianer hjälpte pilgrimerna

[Bildkälla]

Harper’s Encyclopædia of United States History

[Bildkälla på sidan 24]

Överst: Modell av Mayflower