Räddade från en ”flytande likkista”
[Från gD 8/4 1998]
”Människorna i det lilla fiskeläget Klintholm Havn på Möns sydkust blev i lördags åsyna vittnen till någonting fasaväckande som trotsar all beskrivning.” — Tidningen ”Møns Social-Demokrat”.
DANSKARNA minns den där dagen. Det var en ljuvlig vårmorgon. Men det var inte bara vädret som var underbart. Det mest underbara var det som man hade fått veta kvällen innan: Tyskarna hade kapitulerat.
Det var lördag morgon den 5 maj 1945. Det hade stormat under natten, men nu hade vinden mojnat. Solen hade bara hunnit ett litet stycke på himlavalvet, då invånarna på en av Danmarks sydliga öar plötsligt fick en oväntad plats i historien. De skulle bli bland de första utanför Tyskland som med egna ögon kunde se hur Hitler hade behandlat sina fångar.
Från koncentrationslägret Stutthof
Åtskilliga båtar hade tidigt på morgonen anlänt till den lilla hamnen Klintholm på Möns sydsida — båtar som hade lämnat Tyskland under krigets sista krampryckningar och gett sig ut på Östersjön. Men 5 eller 6 meter från kaj låg ett fartyg som inte liknade de andra. Det var en lång flodpråm som inom kort kom att kallas en ”flytande likkista”.
Tidningen Nationaltidende för 8 maj 1945 rapporterade: ”När folk från Mön hade samlats på stranden för att beskåda arken som tagit sig över Östersjön, var det farkostens passagerare som först fångade deras uppmärksamhet. Vad de fick se var en klunga smutsiga, obeskrivligt magra människor, höljda i trasor, som vacklade upp på landgångarna från arkens becksvarta inre och föll mot relingen i en enda förvirrad och kämpande hög. En skolflicka bland åskådarna tog ett stycke bröd och kastade upp det i den hoptrasslade härvan av armar på de vandrande skeletten ombord på denna likkista, armar som sträcktes ut mot den främmande kusten. Det uppstod genast slagsmål om detta enda stycke rågbröd som flickan instinktivt hade kastat till dem.”
Läkaren på orten, dr Rasmus Fenger, berättar: ”Jag var den förste som gick ombord på pråmen. Ingen av tyskarna försökte hindra mig. Det var en egendomlig upplevelse. De flockades omkring mig och ryckte i mina kläder, och ... en av dem berättade att de var fångar från koncentrationslägret Stutthof och att de hade varit till havs i många dagar utan vare sig dricksvatten eller mat.”
Det var alltså verkligen sant
De cirka 370 ombordvarande var fångar som hade evakuerats från koncentrationslägret Stutthof utanför Danzig, därför att de tyska ledarna till varje pris ville tömma lägret innan de allierade kom. Efter en lång och farofylld resa över land och hav hade fångarna nu hamnat i Danmark.
Doktor Fenger beskrev sina intryck i Møns Folkeblad: ”Det är fruktansvärt. Det här visar att det som BBC rapporterat om fasorna i de tyska koncentrationslägren är helt i överensstämmelse med sanningen. Jag hade aldrig kunnat tro det innan!”
En ung journalist, Gert Munch, skrev i Møns Dagblad: ”Alla ni som tvivlade, ni bör nu komma till Klintholm på Mön och se med egna ögon!”
De som bodde på platsen tvivlade inte längre. De satte genast i gång med en imponerande hjälpverksamhet. De släppte vad de hade för händer och koncentrerade sig på den humanitära uppgiften att bistå 370 nödlidande. Vi skall här särskilt ägna oss åt vad som skedde för att hjälpa en speciell grupp bland dem som varit fångar.
Bibelforskarna
Journalisten Gert Munch nämner den här gruppen: ”I pråmens lastrum nummer 3 befann sig ett antal kvinnor, av vilka några tillhörde den tyska religiösa sekten ’Die ernste Bibelforschung’ [Jehovas vittnen]. Dessa kvinnor och dessutom ett par män hade varit jagade som vilda djur sedan 1933, då Hitler förespådde världens och historiens mest fulländade, lyckligaste och mest civiliserade rike. Till sist blev de infångade och sända till Stutthof. ... De ville hellre dö i sin tro än att leva som gudlösa nazister.” — Møns Dagblad.
Ja, bland dem som hade lyckats komma ut levande från Stutthof fanns tolv kvinnliga och två manliga Jehovas vittnen. Hitler hade inte kunnat ta deras tro ifrån dem, och de blev därför förföljda. Deras trosfränder på platsen fick nu möjlighet att hjälpa dem i en anda av kristen medmänsklighet. Vänskapsband knöts som i flera fall fortfarande består.
Det var skakande detaljer som rullades upp.
Inskeppning och avresa
En av fångarna, Eduard Warter från Memel, berättar om utmarschen från Stutthof: ”Den 25 april var vi på väg mot kusten. Jag hade insjuknat i svår tyfus, och systrarna hade all möda att hålla mig på fötter. Trots detta sjöng några av dem Rikets sånger.”
Nittonåriga Hermine (numera med efternamnet Schmidt) berättar att inskeppningen försiggick under flyganfall: ”Kolonnerna sprang från varandra, kastade sig ner och tryckte sig in mot packhus och fordon. Jorden gungade under oss. Det var som om den var gjord av gummi. ... Vi låg raklånga i smutsen och trodde att allt nu var slut. Men vi förtröstade på Jehova. Hela tiden var hans namn på våra läppar.”
Eduard Warter: ”Vi var stelfrusna när vi morgonen därpå lade till i Sassnitz på ön Rügen. Där ville man inte ta emot oss, utan gav oss bara lite friskt vatten. Natten mellan den 29 och 30 april gick pråmen på grund. Bogserbåten [med tyska militärer] hade släppt vårt fartyg i ett område som var fullt av minor och hade sedan försvunnit. Var detta ett sätt att bli av med oss? Vi hörde hur undervattensreven skrapade mot fartygsskrovet, men vi förtröstade på att Gud inte skulle överge oss.” Resan fortsatte med en annan pråm.
Hermine Schmidt: ”Där satt vi på en gammal skorv i hög sjö. Vi var omkring 400 som satt på däck. Där nere var det rena infernot. Människorna låg bokstavligen ovanpå varandra. De döda kastades överbord, kanske också de halvdöda. Pråmen gungade förfärligt. Den hade slagsida. Vi trodde hela tiden att den skulle kantra. ... Där nere blev de sjuka nertrampade. Slagen ven, svordomarna haglade. Man hörde de sjuka skrika och stöna. ... Fram emot morgonen lastades vi över till en tredje pråm. Skepparen, som var schlesier, hatade nazismen. ... Han ville inte lyda order och ge sig ut på en sådan riskabel och hopplös resa. Han sade att pråmen utan tvivel skulle gå under när den kom ut i öppen sjö.”
En ”Paulusresa”
Unga Mary Smigiel var född i USA men hade via Polen hamnat i koncentrationsläger. Hon berättar att en kristen syster predikade för skepparen. ”En äldre syster som hette Malenke sökte upp kaptenen och predikade för honom varje dag. Eftersom de tyska styrkorna nu var besegrade, ville han inte längre hemlighålla någonting för oss. Så han berättade för syster Malenke att han hade fått order om att dränka alla fångar som var under hans uppsikt. Som alla vi andra fruktade han nu att förlora livet. Han var välvilligt inställd till oss men berättade att han tidigare hade varit en vrångsint motståndare till Jehovas vittnen. Nu ångrade han bittert att han hade kastat tolv av våra trosfränder i koncentrationsläger.”
Den välvillige kaptenen hade fattat sitt beslut, berättar Mary Smigiel. ”Han litade på att Jehova skulle beskydda sina vittnen, så han ville ändå ge sig ut på havet i den förfallna pråmen tillsammans med oss, men inte för att sänka den.”
Gert Munch, Møns Dagblad: ”I nästan elva dygn drev skeppet omkring på Östersjön. ... Mellan 15 och 20 människor om dagen dog av alla möjliga slags sjukdomar — och av svält. Liken kastades överbord. Stanken i det stora lastrummet blev värre och värre. ... Flera överlevande berättar att ett SS-fartyg hade följt efter pråmen under den senare delen av resan, vilket gjorde att ingen vågade gå upp på däck för att förrätta sina behov över relingen. SS-övermänniskorna i det första fartyget roade sig med att göra slut på sin sista ammunition genom att skjuta ner de stackars utsvultna människospillrorna i havet.”
Mary Smigiel: ”Syster Malenke var till stor uppmuntran för oss. Hon påminde oss varje dag om kapitel 27 i Apostlagärningarna, där det berättas om den farofyllda sjöresa som aposteln Paulus var med om.
Vid tiotiden på kvällen den 4 maj började nitarna lossna i skeppet, så det började ta in vatten. Dagen efter blåste det upp till storm. Vi svävade återigen i stor fara. Den röda flaggan hängdes ut för att visa att vi var i sjönöd. Efter radiokontakt med kusten framför oss kunde vi så äntligen nå fram till Danmark klockan halv nio på morgonen den 5 maj.”
Hermine Schmidt: ”Polischefen tog ett rörande avsked av oss och bad som ett barn att vi skulle be för honom. Vi bröder och systrar kommer aldrig att glömma den 5 maj 1945, den dag då vi efter en farofylld resa och långvarig fångenskap fick höra de underbara orden: ’Ni är fria!’”
Vänner i Danmark
Frågan var nu vad som skulle hända med de strandade passagerarna. Vad gäller bibelforskarna kom svaret mycket snart. Ett av de Jehovas vittnen som bodde i närheten var en ung flicka, Elsa Hansen, i dag heltidsförkunnare i Nakskov. Hon berättar:
”Jag var inneboende och elev hos en syster, Ketty, som hade en frisersalong. På morgonen den 5 maj blev vi väckta av en telefonsignal. Det visade sig vara postmästaren i Klintholm.
’Har ni trosfränder i Tyskland?’ frågade han. Nu var ju situationen lite känslig. Tyskarna satt kvar på ’Havneslottet’ och hade inte kapitulerat, och vi visste att fasansfulla ting utspelade sig i Tyskland, så jag var lite rädd för vad som låg bakom hans fråga. ’Det har jag väl’, svarade jag dröjande.
Postmästaren berättade då om pråmen i Klintholm Havn och att några av de före detta fångarna påstod att de utan tvivel hade trosfränder på ön. Någon hörde ordet ’Bibelforscher’, och det kom postmästaren att tänka på den där flickan som brukade skicka pengar till Sällskapet Vakttornet. Det var jag; jag hade hand om inbetalningarna för prenumerationerna på våra tidskrifter.
Postmästaren frågade så om jag ville möta upp på rådhuset. Väl där sade han allvarligt till mig och en annan syster: ’Jag måste varna er. Om ni inte tål att se människor som ser ut som skelett, då får ni låta bli att följa med.’ Jag menade att jag nog skulle klara det. När vi kom fram till hamnen, stod doktor Fenger och höll alla på avstånd. Fångarna befann sig fortfarande ombord. De var i karantän på grund av tyfus och andra sjukdomar.
’Jag får inte tyfus’, sade jag oförfärat till läkaren. ’Man har frågat efter mig på fartyget.’ Med hjälp av postmästaren kom jag slutligen ombord och blev vittne till fasansfulla syner. Men hur skulle jag nu finna mina bröder och systrar?
Jag frågade fångarnas polske representant efter Jehovas vittnen. Kristna, tillfogade jag. ’Vi är kristna allesammans’, förklarade han. Till slut kom vi på ordet bibelforskare, och innan någon hade hunnit översätta det, hade de hört och förstått det. Jag blev hänvisad till landgången som förde ner till lastrummet. Här nere i detta hemska utrymme satt hela gruppen av våra vänner samlad — sjuka och svaga var de, men de höll samman.
Det utbröt ett otroligt jubel när jag kom. Eduard Warter var för svag för att kunna resa sig upp, men han hade inte svårt för att tala och var mycket ivrig att få berätta.”
Eduard Warter har själv beskrivit händelsen så här: ”Efter mindre än två timmar blev vi hjärtligt omfamnade av två systrar. Hur förvånade de människor blev som stod runt omkring oss!”
Elsa Hansen: ”På måndagen fick jag fullmakt från Sällskapet Vakttornet att köpa mat och kläder, skaffa läkar- och tandläkarhjälp och att bara skicka räkningarna till Sällskapet. Jag kommer ihåg att en av dem var i stort behov av tandvård. Jag gick till min egen tandläkare, som ordnade saken. När jag bad om räkningen, ville han inte ha några pengar. ’När det gäller en människa i nöd, vill jag inte ta emot någon ersättning’, sade han.
Vi kom ut med mat och kläder till dem, hjälpte till med allt vad vi kunde och bjöd dem också på mat hemma hos Ketty och mig på Storegade. Där dukade vi med tallrikar och bestick, och jag kan fortfarande för min inre syn se hur Eduard Warter satt och stirrade på kniven och gaffeln i sina händer — det var många år sedan han hade ätit med kniv och gaffel.”
När bibelforskarna hade återhämtat sig någorlunda, blev de för några dagar inkvarterade i en samlingslokal i Slotshøj öster om Stege.
Elsa Hansen: ”En av flickorna, Nadja, fick bo några dagar hos mig för att vänja sig vid att sova i ett helt vanligt rum. Hon kunde knappt sova i rena glädjen över att få ligga i en riktig säng med täcke och lakan.”
”Bibelskolan” i Lohals
Efter någon tid fick Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Valby tillåtelse av myndigheterna att fortsättningsvis ta hand om bibelforskarna. Sällskapet ägde ett hus på Langeland som hade använts som kursgård, den så kallade ”bibelskolan”. Den kom nu väl till pass. Det fanns både kök och bostadsrum, så här fick nu de före detta fångarna kärleksfull vård och omsorg.
Margaret West från Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Valby sändes till Mön för att följa med hela gruppen till Langeland. ”Det var en rätt lång resa med tåg och färja, och några andra passagerare började opponera sig mot att vi hade tagit tysktalande passagerare med oss. Jag förklarade vad de hade fått gå igenom, och då blev det naturligtvis annat ljud i skällan.”
Djup tacksamhet
Bibelskolans föreståndarpar, Simon och Else Petersen, knöt nära vänskapsband med de 14 före detta fångarna. Else, som nu är ensam, har ännu kvar husets gästbok. Alla dessa överlevande har här med sin egen handstil gett uttryck åt sin lycka och tacksamhet över att ha kommit levande igenom kriget och över att ha funnit kristna kärleksfulla bröder och systrar som tagit sig an dem.
Nadja från Ryssland skriver i gästboken: ”Genom Jehovas nåd lärde jag känna sanningen i Stutthof. Jag ville veta vad den lila triangeln [bibelforskarnas igenkänningstecken] betydde. En syster berättade allt för mig, och från och med då ville jag använda mitt liv till att kämpa för denna sak. Nu återvänder jag till Ryssland och kämpar vidare för Guds rike.”
Många år senare säger Nadja: ”När man känner att Jehova håller sin skyddande hand över en, kommer man inte längre ihåg allt det onda som man har upplevt. Jag har förlåtit alla de olyckliga människor som har motstått mig, och jag ber till Jehova att han också måtte förlåta dem.”
För dessa före detta fångar — och för dem som hjälpte dem — blev det en upplevelse som präglade dem för livet och befäste dem i tron på de kristnas internationella broderskap. Några av dem är inte längre i livet. Men Nadja, Hermine och Mary är fortfarande trogna och nitiska Jehovas vittnen liksom också Elsa, Margaret och Else.
”När jag på sommaren går och lägger mig och känner en lätt bris komma in genom det öppna sängkammarfönstret”, säger Mary, som nu bor i USA, ”tänker jag alltid på den brusande Östersjön, som jag upplevde den då jag kom till Danmark den där gången. Jag skall aldrig glömma de danska vännernas kärlek. Deras omsorg var ett synligt bevis på Jehovas stora kärlek.”
Källor:
En Ny Värld för september 1945, sid. 10–12
Vagttaarnet för 1 juli 1945, sid. 103, 104
Vakttornet för 1 mars 1987, sid. 21–24
Erik Haaest: Aktion Prammen, Kertehusets Forlag, 1995
Tidningscitat: Enligt Aktion Prammen (se ovan)
Personliga berättelser av och samtal med: Elsa Hansen, Anastasia (Nadja) Kazak, Else Petersen, Hermine Schmidt, Mary Smigiel och Margaret West.
[Bild på sidan 29]
Några av de före detta fångarna från koncentrationslägret i Stutthof