Globeteatern i London återuppstår
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I STORBRITANNIEN
THE GLOBE, teatern där William Shakespeare uppförde sina skådespel, har återuppbyggts nära den ursprungliga platsen i Southwark på södra stranden av Themsen i London. Den O-formade, 20-sidiga byggnaden överensstämmer så nära som möjligt med originalet från 1599 och är en mycket populär turistattraktion.
Innan det fanns teatrar i London var björnhetsning eller tjurhetsning en populär form av underhållning. Hundar, eggade av skrikande åskådare, plågade ett djur som var kedjat vid en påle. Detta ägde rum i runda arenor med rader av sittplatser runt om — föregångare till teatern. Djuren var tjudrade i mitten, den del som senare kom att bli platsen för teaterns scen.
Sedan blev det populärt med skådespel, och nya teatrar växte upp runt om i London. Tusentals besökte dem dagligen. Borgmästarna försökte förbjuda skådespelen och angav som skäl att de var profana och ogudliga. Arbetsgivare klagade över att skådespelen gjorde att arbetare var borta från sina arbeten, eftersom föreställningarna började klockan två på eftermiddagen. Men hjälp kom från drottning Elizabeth I, teaterns beskyddare. Hennes riksråd skyddade skådespelen för att säkerställa att erfarna skådespelare fanns till hands för att underhålla henne. Shakespeares teatersällskap utvaldes att uppträda vid det kungliga hovet oftare än andra sällskap.
Pjäsen Henrik V skrevs av Shakespeare det år som den ursprungliga Globeteatern öppnade. Den var därför ett logiskt val för den första säsongen i denna nya Shakespeare-teater.
Inne i den nya Globeteatern
Innan vi går in för att se den tre timmar långa föreställningen, kastar vi en blick upp mot himlen och hoppas att det inte blir regn, eftersom paraplyer är förbjudna och utrymmet i mitten är under bar himmel. Scenen skjuter ut i ett runt område, 30 meter brett, som omges av tre gallerier med sittplatser för omkring 1.000 personer. Men vi befinner oss bland ”the groundlings” (ståplatspubliken), de 500 som betalar för att se föreställningen stående på utrymmet i mitten. Den ursprungliga teatern rymde 3.000 tätt packade åskådare, men moderna säkerhetsbestämmelser tillåter inte så många.
Taket över gallerierna är kemiskt behandlat för att stå emot brand. Brandhärdiga skivor och ett sprinklersystem ger ytterligare skydd. Den ursprungliga Globeteatern förstördes år 1613, när en gnista från en kanon på scenen antände teaterns tak.
Ståplatspubliken tillåts röra sig fritt och kan till och med lägga armarna på scenkanten. För fyra hundra år sedan åt och drack den oregerliga hopen åskådare under föreställningarna, och det bröt ofta ut slagsmål bland dem. Var de starkt kritiska, störde de ohämmat genom att vissla eller klappa i händerna. En skribent från den tiden beskrev dem som ”tätt sammanpackade” och kallade dem ”slödder”.
Den moderna Globeteaterns grundstomme är gjord av ek. Omkring sex tusen ekpluggar håller ihop de olika delarna. Det var lätt att få tag på ekträ efter orkanen i oktober 1987 som ryckte upp tusentals träd med rötterna. Den svåraste delen att få tag på var den 13 meter långa bjälke som utgör framsidan av scentaket. Efter mycket letande hittade man ett passande träd, över 20 meter högt, 15 mil väster om London.
Pelarna som bär upp scentaket ser ut att vara av marmor. Men även de är gjorda i trä, precis som pelarna i den första Globeteatern, vilka enligt en beundrare ”målats i en så utmärkt imitation av marmor att även den skickligaste blir bedragen”.
Nu är sittplatserna fyllda. Några bland ståplatspubliken trängs runt scenen, medan andra lutar sig mot arenans träväggar. Sorlet tystnar när musiken börjar. Från en balkong ovanför scenen spelar sex musikanter klädda i medeltida dräkter på instrument från Shakespeares tid: trumpeter, kornetter och slaginstrument.
Skådespelet
När musiken når ett crescendo kommer skådespelarna in och bankar på scengolvet med sina stavar i takt med musiken. Åskådarna på ståplats faller in och stampar med fötterna. Plötsligt slutar bankandet. En ensam aktör, en kort prolog — och spelet kan börja! Spänd förväntan råder. Plötsligt kommer två rödklädda figurer instörtande på scenen — ärkebiskopen av Canterbury och biskopen av Ely. Pjäsen börjar, och under spelets gång kulminerar kyrkans dubbelspel och ränksmideri med kung Henrik V av England slutligen i Frankrikes nederlag på Agincourts blodstänkta slätter.
Snart är den kungliga tronen uppbyggd, och vi ser kung Henrik i samtal med tre av sina hovmän. När hovmännen intar scenen kan vi inte sluta upp att beundra deras tidstrogna medeltida dräkter. Ändå är det någonting egendomligt med rollbesättningen som vi inte riktigt kan komma underfund med. Vi tittar i våra program. Ja, så är det — alla aktörerna är män! Det fanns ingen plats för kvinnor i elisabetanskt drama. Som samhällshistorikern G. M. Trevelyan uttrycker det var pojkar ”strikt övade från barndomen att spela kvinnliga roller med värdighet, glädje och skicklighet”. Det har de gjort i dag också.
Applåderna är över, och vi går ut. Vi vänder oss om för att kasta en sista blick på Globeteatern, dess gyllene halmtak och dess stockar i ek som börjar anta svagt grå färgtoner. Det har varit en unik erfarenhet att förflyttas tillbaka omkring 400 år i tiden.
Efteråt går vi igenom Globeteaterns utställningssal. Namnet Shakespeare möter oss överallt. När vi beskådar utställningen funderar vi över frågan: Vem var egentligen dramatikern William Shakespeare? Gåtan William Shakespeare kommer att bli ämnet för en artikel i ett kommande nummer av Vakna!
[Bild på sidan 25]
Teckning av den gamla Globeteatern
[Bildkälla]
Från boken The Comprehensive History of England, band 2
[Bilder på sidan 26]
Globeteatern i dag
[Bildkälla]
John Tramper
Richard Kalina