Verkligheten har överträffat mina förväntningar
BERÄTTAT AV WILLEM VAN SEIJL
Året var 1942, och vårt land var mitt uppe i andra världskriget. Jag var en av fem unga män som höll sig gömda för nazisterna i staden Groningen i Nederländerna. Medan vi satt där i ett litet rum, började vi prata om våra chanser att överleva.
DET var uppenbart att våra chanser att överleva inte var särskilt goda. Det kom sedan att bli så att tre ur vår grupp blev dödade. Jag är i själva verket den ende av oss som har nått en hög ålder. Detta är bara ett exempel där verkligheten har överträffat mina förväntningar.
Jag var bara 19 år då det hände som jag berättade om här ovan, och jag visste inte så mycket om Bibeln och religion. Min far var faktiskt mot all religion. Min mors sökande efter en religion hade lett till att hon godtog spiritism. Vad mig beträffar så hade jag inga förhoppningar. Jag ansåg att om jag blev dödad i en bombraid eller på något annat sätt, skulle Gud inte ha någon orsak att komma ihåg mig. Jag hade inte ens försökt att lära mig något om honom.
Belöning för sökandet
Kort efter det där samtalet med de fyra andra ungdomarna blev jag tillfångatagen av nazisterna och förd till ett arbetsläger i Tyskland, nära staden Emmerich. Vårt arbete bestod bland annat i att städa upp bland spillror och reparera skador som åstadkommits av de allierades bombningar. Vid slutet av 1943 flydde jag, och fastän kriget fortfarande rasade, lyckades jag ta mig tillbaka till Nederländerna.
På något sätt lyckades jag få tag i en liten broschyr som innehöll frågor och bibeltexter. Den användes i samband med studiet av boken Frälsning, utgiven av Jehovas vittnen. Jag blev intensivt intresserad av uppfyllelsen av Bibelns profetior, när jag läste frågorna och slog upp bibelställena.
Jag talade med min fästmö, Gré, om vad jag läste, men till att börja med hade hon inte så stort intresse. Mor, å andra sidan, gick helt upp i broschyren. ”Det här är sanningen som jag har sökt i hela mitt liv!” utropade hon. Jag talade också med vänner, och några av dem ville veta mer. En av dem blev faktiskt ett Jehovas vittne, och genom brev och besök höll vi regelbundet kontakt med varandra ända till hans död 1996.
Under tiden började Gré studera Bibeln, och i februari 1945 blev vi båda två döpta. Kriget slutade några månader senare. När vi hade gift oss, ville vi bli pionjärer, som Jehovas vittnens heltidsförkunnare kallas. Men vi ställdes inför hinder — sjukdom och ekonomiska problem. Det dök också upp möjligheter för oss att tjäna mycket mer pengar. Skulle vi arbeta för ett visst mått av ekonomisk trygghet först och sedan börja i pionjärtjänsten, eller skulle vi börja omedelbart?
Vår tjänst i Nederländerna
Vi beslöt oss för att börja direkt i pionjärtjänsten, vilket vi gjorde den 1 september 1945. Just denna dag, när jag var på väg hem sent på kvällen, gick jag in på en restaurang för att få något att dricka. Jag gav kyparen vad jag trodde var en sedel värd en gulden och sade: ”Behåll växeln.” När jag kom hem upptäckte jag att jag hade gett honom en sedel värd 100 gulden! Detta gjorde att vi hade exakt en gulden när vi började vår pionjärtjänst!
När jag 1946 började hålla offentliga bibliska föredrag hade jag bara en skinnjacka. En vän, som hade ungefär samma storlek som jag, var ordförande. Han brukade introducera mitt tal och sedan omedelbart gå bakom scenen och ge mig sin kavaj. Sedan höll jag talet. När talet var slut, gjorde vi om proceduren, fast tvärtom!
I mars 1949 blev Gré och jag inbjudna att ta del i kretstjänsten och besöka församlingar av Jehovas vittnen för att styrka dem andligen. Fritz Hartstang, som hade varit en trogen tjänare både före och under kriget, övade mig för arbetet i kretstjänsten. Han gav mig ett gott råd: ”Wim, följ de instruktioner som du får genom Jehovas organisation, även om du först inte tycker att de är de allra bästa. Du kommer aldrig att ångra det.” Han hade rätt.
År 1951 besökte Nathan H. Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, Nederländerna. Då ansökte Gré och jag om att i USA få bli utbildade till missionärer. En kort tid därefter fick vi en inbjudan till den 21:a klassen vid Vakttornets Bibelskola Gilead. När vi började i pionjärtjänsten 1945, fanns det omkring 2.000 Jehovas vittnen i Nederländerna, men 1953 fanns det över 7.000, en verklighet som vida överträffade våra förväntningar!
Tjänst på vår nya hemort
Vi blev förordnade till Nederländska Nya Guinea, numera en indonesisk provins, men när vi inte tilläts att komma in i landet, ändrades vårt förordnande till Surinam, ett tropiskt land i Sydamerika. Vi kom dit i december 1955. Det fanns då bara omkring ett hundra Jehovas vittnen i Surinam, men de var oerhört hjälpsamma. Vi kände oss snart som hemma.
Det är sant att vi var tvungna att anpassa oss till många helt nya förhållanden, och ibland kunde det vara svårt att göra det. Gré, till exempel, var rädd för alla småkryp med ben och vingar. När vi bodde i Nederländerna och hon fann en liten spindel i vårt sovrum, ville hon inte gå och lägga sig förrän jag hade fått bort den. Men i Surinam finns det spindlar som är tio gånger större och en del som är giftiga! I vårt missionärshem fanns det dessutom kackerlackor, råttor, myror, moskiter och gräshoppor. Även ormar besökte oss. Gré har blivit så van vid sådana djur att kampen mot dem nu bara är en vanlig rutin i hennes liv.
Efter mer än 43 år känner vi till landet bättre än vad många som är födda här gör. Vi har kommit att uppskatta dess floder, regnskogar och träskmarker nära kusten. Vi är också väl bekanta med det rika djurlivet — piggsvin, sengångare och jaguarer, ja också med många sorters ormar, som ofta är färggranna. Men vi har speciellt kommit att uppskatta den stora mångfalden av människor här. Förfäderna till en del av dem kom från Afrika eller från Indien, Indonesien, Kina eller andra länder. Och somliga är indianer, ättlingar till den ursprungliga befolkningen.
I vår kristna förkunnartjänst träffar vi människor med alla dessa olika bakgrunder då vi besöker dem i deras hem. Och i våra Rikets salar gläds vi åt samma underbara variation av kristna bröder och systrar. Det har varit en utveckling från en enda nedgången Rikets sal år 1953 till mer än 30 tilltalande Rikets salar, en vacker sammankomsthall och ett mycket fint avdelningskontor som överlämnades i februari 1995.
Lärdomar som jag har fått
Djupt inne i det inre av Surinam finns det åtskilliga församlingar med maruner, även kallade bushnegrer, ättlingar till afrikanska slavar som rymde från plantagerna och flydde så långt upp längs floderna som de kunde komma. Jag har upprepade gånger blivit förbluffad över deras prestationer — till exempel hur de använder floden för transporter och gör regnskogen till sitt hem. De fäller träd, bygger båtar och manövrerar dessa genom vattenfall och forsar. De skaffar sig mat genom jakt och fiske, lagar maten utan modern utrustning och gör många andra saker som vi skulle tycka vara mycket svårt.
Genom åren har vi också lärt känna de andra folken som bor här i Surinam, deras vanor, deras sätt att tänka och deras sätt att leva. Jag kommer ihåg ett besök i en indianby på 1950-talet. Mitt i natten kom jag fram till ett övergivet läger i regnskogen, varifrån min indianske guide och jag skulle börja en färd med båt. Han gjorde upp eld, lagade maten och band fast hängmattorna. Det var en självklar sak för honom att göra allting åt mig, eftersom han visste att jag inte kände till hur det skulle göras.
När jag ramlade ur min hängmatta mitt i natten, skrattade han inte. I stället borstade han smutsen av mina kläder och band fast hängmattan igen. När vi färdades längs en smal flod, var det så mörkt att jag inte ens kunde se handen framför mig, men min guide klarade av att styra båten runt alla krökar och hinder. När jag frågade honom hur han klarade av det, sade han: ”Du tittar åt fel håll. Titta uppåt och lägg märke till kontrasten mellan trädtopparna och himlen. Det visar dig var floden kröker sig. Titta ner och var uppmärksam på vågrörelser. De hjälper dig att se om det finns stenar eller andra hinder framför dig. Och lyssna. Ljud talar också om vad som finns framför dig.”
Att färdas i en kanot, och så passera forsar och ta sig förbi vattenfall, kan vara farligt och tröttande. Men vid slutet av resan, när vi träffade våra kristna bröder och systrar som väntade på att få välkomna oss varmt och visa oss stor gästfrihet, kände vi oss vederkvickta. Där finns alltid mat för gäster, kanhända en skål med soppa. Missionärslivet har ofta varit ansträngande och svårt, men aldrig en besvikelse.
Vad som har hjälpt oss att fortsätta
Vi har inte blivit välsignade med någon särskilt god hälsa. Inte heller har vi fått mycket uppmuntran från familjemedlemmar, eftersom min mor var vår enda släkting som var ett vittne. Ändå har hjälp och uppmuntran från kära vänner alltid fyllt våra behov och hjälpt oss att fortsätta i vårt missionärsarbete. Mor var särskilt uppmuntrande.
När vi hade varit på vårt missionärsdistrikt i omkring sex år blev mor mycket sjuk. Vänner ville att vi skulle återvända för att träffa henne en sista gång, men mamma skrev: ”Var snälla och stanna på ert missionärsdistrikt. Kom ihåg mig så som jag var innan jag blev sjuk. Mitt hopp är att få träffa er i uppståndelsen.” Hon var en kvinna med stark tro.
Det var inte förrän 1966 som vi hade möjlighet att återvända till Nederländerna för att ha semester. Vi gladde oss väldigt mycket över att få träffa gamla vänner, men vi kände att Surinam nu var vårt hem. Vi förstod således visheten i organisationens råd att missionärer inte skall återvända till sitt hemland för semester förrän de har tjänat åtminstone tre år på sitt missionärsdistrikt.
En annan sak som har hjälpt oss att trivas som missionärer är att vi har hållit sinnet för humor levande — att vi kan skratta åt saker och ting, inbegripet oss själva. Jehova har även lagt humor i en del av sin skapelse. När du tittar på de upptåg som schimpanser och uttrar hittar på, och i synnerhet ungarna till många djur, får det dig att le. Likaså är det viktigt att se den positiva sidan av saker och ting och inte ta sig själv för högtidligt — någonting som vi har lärt oss genom åren.
Det är framför allt vår givande verksamhet i tjänsten som har hjälpt oss att fortsätta som missionärer. Gré satte i gång ett bibelstudium med nio män på ett ålderdomshem i Paramaribo. Alla var över 80 år, och de hade varit antingen balatableeder (arbetat med tappning av gummiträd) eller guldgrävare. Alla kom de att älska det de lärde sig, blev döpta och tog troget del i predikoarbetet till sin död.
En gammal predikant, som kallades Rivers och tillhörde den swedenborgianska Nya Kyrkan, lyssnade på studierna och gjorde sarkastiska anmärkningar. Men för varje vecka brukade han flytta sig lite närmare, och hans förlöjligande började avta. Till slut satt han tillsammans med de andra och deltog. Han var 92 år gammal och kunde knappt se eller höra, men han kunde citera skriftställen som om han läste dem innantill. Så småningom började han ta del i tjänsten tillsammans med oss och brukade predika för alla som ville lyssna. Precis innan han dog skickade han ett meddelande till oss och bad oss komma. När vi kom fram var han redan död, men under hans kudde hittade vi hans rapport över den tjänst han hade utfört under den senaste månaden.
År 1970, efter mer än 25 år av heltidstjänst i predikoarbetet, blev jag förordnad att ha tillsynen över Surinams avdelningskontor. Jag tyckte att det var svårt att sitta bakom ett skrivbord och avundades Gré som fortfarande fick gå ut i tjänsten på fältet varje dag. Numera arbetar Gré också vid avdelningskontoret, och vi har båda två meningsfulla arbetsuppgifter att utföra här allt medan vi blir äldre.
När jag jämför de knappt 160.000 verksamma förkunnarna i världen som fanns 1945 med de ungefär 6.000.000 som finns i dag, kan jag verkligen se hur verkligheten har överträffat mina förväntningar. Och i Surinam har antalet förkunnare som tar del i tjänsten ökat så att det nu är mer än 19 gånger så stort som när vi kom 1955 — från ungefär 100 då till mer än 1.900 i dag!
Jag är övertygad om att vi kommer att få se en långt storslagnare utveckling i samband med fullbordandet av Jehovas uppsåt i framtiden, om vi bara förblir trogna mot vår Gud. Och det är vad vi har för avsikt att vara.
[Bild på sidan 13]
År 1955, då vi kom till Surinam
[Bild på sidan 15]
Vi använder kanoter i vår tjänst
[Bild på sidan 15]
Min hustru och jag