Ett liv som jag aldrig har ångrat
BERÄTTAT AV PAUL OBRIST
År 1912, då jag var sex år, dog min mor då hon födde sitt femte barn. Omkring två år senare började en ung hushållerska, Berta Weibel, ta hand om vår familj. När far året därpå gifte sig med henne, var vi barn glada över att ha en mor igen.
VI BODDE i Brugg, en liten stad i den tysktalande delen av Schweiz. Berta var verkligen en kristen människa, och jag tyckte mycket om henne. År 1908 hade hon börjat studera bibelforskarnas (Jehovas vittnens) publikationer, och hon brukade tala med andra om det hon lärde sig.
År 1915, kort efter det att Berta och far hade gift sig, följde jag med henne till en visning av ”Skapelsedramat i bilder”. Den här framställningen med ljusbilder och film, av den internationella föreningen av uppriktiga bibelforskare, gjorde ett djupt intryck på mitt sinne och hjärta. Andra var också imponerade. Lokalen i Brugg var så full att polisen fick lov att låsa dörrarna och avvisa alla som därefter kom. Många försökte ta sig in genom ett öppet fönster med hjälp av en stege, och några lyckades.
Mors fina föredöme
Första världskriget rasade i Europa, och människor var ängsliga för framtiden. Att då från hus till hus predika det tröstande budskapet om Guds rike, som mor gjorde, var en ädel uppgift. Ibland fick jag följa med henne, och det var något som jag uppskattade mycket. År 1918 kunde mor till sist symbolisera sitt överlämnande åt Jehova Gud genom vattendop.
Far hade inte lagt sig i mors gudsdyrkan tidigare, men efter dopet började han motarbeta henne. En dag tog han hennes bibliska litteratur och kastade den i spisen. Det enda mor lyckades rycka åt sig ur elden var Bibeln. Men vad hon sedan gjorde var häpnadsväckande. Hon gick fram till far och kramade honom. Hon hyste inte något agg till honom.
Totalt överraskad lugnade far ner sig. Då och då flammade emellertid hans motstånd upp, och vi fick stå ut med hans utbrott av ilska.
Förvärvsarbete och andlig tillväxt
År 1924, efter att ha avslutat en treårig lärlingstid som frisör, flyttade jag hemifrån och fick ett arbete i den fransktalande delen av Schweiz. Det här gav mig möjlighet att lära mig franska bättre. Även om flyttningen hämmade min andliga tillväxt något, förlorade jag aldrig kärleken till Bibelns sanning. När jag återvände hem sex år senare, började jag därför besöka den kristna församlingens möten i Brugg.
Kort därefter flyttade jag till Rheinfelden, en liten stad omkring 4 mil från Brugg. Där arbetade jag i min systers frisersalong och fortsatte min andliga tillväxt genom att komma tillsammans med en liten grupp bibelforskare. När vi en dag hade avslutat vårt bibelstudium mitt i veckan, frågade broder Soder, den äldstebroder som hade ledningen: ”Vilka planerar att ta del i tjänsten på fältet på söndag?” Jag anmälde mig frivilligt och tog för givet att jag skulle få sällskap med någon och bli visad hur man skulle utföra arbetet.
När söndagen kom och vi kom fram till vårt distrikt, sade broder Soder: ”Paul Obrist får arbeta där borta.” Även om pulsen ökade mer än någonsin tidigare, började jag besöka människor i deras hem och talade med dem om Guds kungarike. (Apostlagärningarna 20:20) Från och med då tvekade jag aldrig när det gällde att fortsätta i predikoarbetet som Jesus sade måste fullbordas innan slutet för denna tingens ordning skulle komma. (Matteus 24:14) Den 4 mars 1934, då jag var 28 år, symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova Gud genom vattendop.
Två år senare fick jag anställning som frisör i Lugano, en stad i den italiensktalande delen av Schweiz. Jag började genast predika de goda nyheterna, även om jag inte kunde så mycket italienska. Under min första söndag i tjänsten lämnade jag ändå de 20 broschyrer jag hade tagit med mig. Så småningom kunde jag samla några få intresserade personer och bilda en grupp för att studera Vakttornet. Till slut blev flera av dem döpta, och i februari 1937 bildade vi en församling av Jehovas vittnen i Lugano.
Två månader senare, i april 1937, fick jag ett brev som drastiskt förändrade mitt liv. Det var en inbjudan att tjäna vid Betel, som Jehovas vittnens avdelningskontor i ett land kallas. Jag tackade genast ja till inbjudan — ett beslut som jag aldrig har ångrat. Jag påbörjade då vad som nu har blivit en 60-årig levnadsbana i heltidstjänsten.
Beteltjänst under oroliga tider
På den tiden låg Betel i Bern, huvudstaden i Schweiz. Där tryckte vi böcker, broschyrer och tidskrifter på 14 språk, och de sändes över hela Europa. Ibland tog jag den tryckta litteraturen till järnvägsstationen på en skottkärra, eftersom vi på den tiden inte alltid hade tillgång till en skåpbil. Min första arbetsuppgift på Betel var i ombrytningsavdelningen, där vi satte samman de gjutna blyraderna till sidor för tryckning. Snart började jag arbeta i receptionen, och jag tjänade naturligtvis också som frisör för Betelfamiljen.
I september 1939 bröt andra världskriget ut, och nazisternas våldsamma angrepp spred skräck över hela Europa. Schweiz var ett neutralt land mitt ibland de krigförande nationerna. Till en början fortsatte vi vår kristna verksamhet utan någon störning. Klockan två på eftermiddagen den 5 juli 1940, då jag satt vid mitt skrivbord i entréhallen, kom en civilklädd person åtföljd av en soldat som bar ett gevär med påsatt bajonett.
”Var är Zürcher?” röt den civilklädde mannen. Franz Zürcher var på den tiden tillsyningsman för avdelningskontoret och vårt predikoarbete i Schweiz.
”Vem kan jag hälsa ifrån?” frågade jag. De grep omedelbart tag i mig och släpade mig uppför trapporna och krävde att jag skulle ta dem till Zürchers kontor.
Hela Betelfamiljen — vi var omkring 40 då — blev befalld att samlas i matsalen. Soldater med fyra kulsprutor stod utanför byggnaden för att hindra att någon försökte fly. Omkring 50 soldater började leta igenom byggnaden invändigt. Tvärtemot vad man förväntade fann man inga bevis för att Jehovas vittnen var engagerade i att främja motstånd mot militärtjänst. Ändå konfiskerades stora mängder litteratur och fördes bort i fem militärlastbilar.
När vi vägrade att låta Vakttornet censureras av myndigheterna, blev publikationen stoppad i Schweiz. Detta innebar att det inte behövdes så mycket personal för arbetet på Betel, och yngre medlemmar av Betelfamiljen uppmuntrades att lämna Betel och bli pionjärer, som Jehovas vittnen som predikar på heltid kallas.
Pionjärtjänst under krigstid
I juli 1940 återvände jag till det italiensktalande området nära Lugano i Schweiz, där jag hade bott innan jag kom till Betel. Detta starkt katolska område, vilket då också stod under kraftigt inflytande från fascismen, blev mitt pionjärdistrikt.
Det gick nästan aldrig en dag utan att jag blev stoppad av polisen som krävde att jag slutade med min predikoverksamhet. En dag, när jag talade med en kvinna vid en trädgårdsgrind, kom en civilklädd man och tog tag i mig bakifrån, förde mig till en polisbil och körde mig till Lugano. Där överlämnade han mig till polisen. När jag förhördes, förklarade jag att Jehova Gud hade gett oss befallning att predika.
”Här på jorden är det vi som ger befallning”, svarade polismannen arrogant. ”Gud kan ge befallningar i himlen!”
Under kriget var det särskilt viktigt att vi lyssnade till Jesu råd att vara ”försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor”. (Matteus 10:16) Jag gömde därför det mesta av litteraturen i innerfickorna. Och för att vara säker på att jag inte skulle tappa något, bar jag knickers som satt åt under knäna.
Med tiden fick jag anvisning att flytta till Engadin, där katt- och råttaleken med polisen fortsatte. Engadin är en vacker dalgång i de östra alperna i Schweiz, vilken under vintern är begravd under mängder av snö. Jag fick därför mina skidor sända till mig som en hjälp för att ta mig fram på distriktet.
Det är viktigt med varma vantar när man åker skidor under en kall vinter. På grund av daglig användning började mina snart bli utslitna. Jag var verkligen tacksam då jag en dag helt oväntat fick ett postpaket, som innehöll en handstickad pullover och varma vantar! En kristen syster i min tidigare församling i Bern hade stickat dem åt mig. Jag blir fortfarande rörd av tacksamhet när jag tänker på det.
Många glädjande privilegier
År 1943 började förhållandena i Schweiz bli stabila, och jag kallades tillbaka till Betel för att tjäna där. På grund av vissa problem i den fransktalande församlingen i Lausanne, cirka 10 mil från Bern, blev jag förordnad att regelbundet besöka staden för att hjälpa förkunnarna att få en rätt syn på Guds organisation.
Längre fram tjänade jag en tid som kretstillsyningsman för alla de fransktalande församlingarna i Schweiz. I början av veckan arbetade jag vid Betel, men jag använde fredag, lördag och söndag till att besöka olika församlingar varje vecka i en strävan att vara till andlig hjälp. År 1960, när en fransktalande församling bildades i Bern, blev jag dessutom presiderande tillsyningsman i den. Jag tjänade i den ställningen till år 1970, då Betel flyttade från Bern till dess nuvarande vackra plats i staden Thun.
Jag var glad över att finna en liten grupp med italiensktalande Jehovas vittnen i Thun, och jag började arbeta tillsammans med dem. Med tiden bildades en församling, och under ett antal år tjänade jag som presiderande tillsyningsman i den tills yngre bröder blev kvalificerade att axla det ansvaret.
Något som jag har betraktat som ett särskilt glädjande privilegium är att få vara med vid Jehovas folks internationella sammankomster. Så till exempel hölls år 1950 på Yankee Stadium i New York den minnesvärda sammankomsten ”Teokratiens tillväxt”. Besöket i Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York lämnade ett bestående intryck hos mig. Jag kommer heller aldrig att glömma broder Milton G. Henschels tal följande år vid sammankomsten ”Den rena tillbedjan” i London, i vilket han riktade uppmärksamheten på Jesu ord: ”Jag säger er: Om dessa skulle förbli tysta, skulle stenarna ropa.” (Lukas 19:40) Broder Henschel frågade: ”Tycker ni att stenarna skall behöva ropa?” Jag kan fortfarande i mina öron höra det rungande ”Nej!” som ropades ut av de tiotusentals närvarande.
När jag år 1937 flyttade till Betel frågade far, som hade fått reda på att vi bara fick ett litet bidrag, oroligt: ”Hur kommer du att klara dig när du blir gammal?” Jag svarade genom att citera psalmisten Davids ord: ”Jag [har] inte sett den rättfärdige helt övergiven eller hans avkomma söka efter bröd.” (Psalm 37:25) Dessa ord har verkligen uppfyllts i mitt fall.
Jag är mycket lycklig över att Berta Weibel gifte sig med far för över 80 år sedan och att jag tack vare hennes föredöme och hjälp har fått lära känna Jehova och hans egenskaper! Även om andra i familjen hånade henne, tjänade hon Jehova troget fram till sin död år 1983. Hon ångrade aldrig att hon tjänat sin Gud, Jehova; och jag har heller aldrig ångrat att jag förblivit ogift och ägnat mitt liv helt och hållet åt Jehovas tjänst.
[Bild på sidan 25]
I mitt arbete vid Betel