De höga bergens inbyggare
IMPONERANDE berg som skjuter upp ovan molnen och når svindlande höjder kan för oss människor förefalla kyligt majestätiska, ensliga, ja, till och med otillgängliga. Men ändå känner sig en stor mångfald vilda djur hemma där. En del av dessa skapelser skulle aldrig komma på idén att gå ned på lägre höjd. Och man kan inte få någon verklighetstrogen bild av deras liv bland bergstoppar och klyftor när man ser dem i en djurpark, även om de under lång tid kan överleva en sådan förödmjukande erfarenhet.
Några av dessa djur är inte särskilt välbekanta för oss, medan namnen på andra nästan har blivit vardagsord. Vem har till exempel inte hört talas om chinchillan? Bergsvarieteten lever på en höjd av 5.200 meter.
På dessa höjder finns det också fåglar som svävar högt över jorden och bygger sina bon på oåtkomliga platser. Där finns en mångfald olika fåglar, till exempel hökar, örnar, cayuga-ankor, smalnäbbade starar med kastanjebruna vingar och en väldig mängd andra.
Kan man ta en närmare titt på några av dessa invånare i högt belägna trakter utan att riskera liv och lem? Ja, det kan man, därför att andra har klättrat upp på de svindlande höjderna och tecknat ner sina ögonvittnesskildringar till nytta för oss.
Berggorillan
Låt oss börja med berggorillan, jätteapan som upptäcktes 1847 i de högre belägna delarna av de västafrikanska skogarna. Denna varelses påstådda stridslystnad, dess enorma styrka och avlägset belägna boningsplatser har satt människans fantasi i rörelse och gett upphov till något av ett mysterium. Detta har väckt både allmänt och vetenskapligt intresse.
Den afrikanska primatexpeditionen begav sig i väg i februari 1959 för att lösa mysteriet. För att nå sitt mål måste de ströva genom skogar och klättra uppför dimhöljda berg. I januari 1961 var de slutligen i berggorillans hemtrakter. Hela antalet av denna art sägs uppgå till mellan 5.000 och 15.000. Under de 466 timmar expeditionens medlemmar tillbringade med dessa väldiga djur inom fullt synhåll lärde de sig en hel del och skrev ned detta.
Man träffade på dem vid tillsammans 314 olika tillfällen och hade då möjlighet att studera dem. Tänk dig att en av dessa stora bestar kom mindre än fyra och en halv meter ifrån dig och du inte kunde hindra att han kom ännu närmare! Det var vad en i gruppen fick uppleva.
Dessa stora gynnare stiger upp tidigt, omkring klockan 6 på morgonen, och drar sig tillbaka vid 18-tiden på eftermiddagen. Frukosten kan vara i några timmar, medan deras massiva kroppar flyttar sig från den ena smakbiten till den andra. Från klockan 10 till 14 går de och latar sig. Sedan återupptar de sitt sökande efter föda — mycket mer varierande föda än någon zoologisk trädgård rimligen skulle kunna förse dem med. Man samlade in sammanlagt 100 olika födoväxter inom skilda observationsområden — en på intet sätt monoton diet!
Iakttagarna lade märke till att dessa varelser har tjugotvå tydligt åtskilda ljud eller läten, av vilka åtta förekommer ganska ofta. Det mjukt morrande ljudet till exempel är ett säkert kännetecken på den belåtna apan. En serie korthuggna grymtningar tjänar till att hålla gruppen samlad. Ett skärande skrik kan låta som om någon blir mördad. Det är mest troligt att det bara rör sig om ett gräl med en hel del simulerande. Ett högt skrik betyder att någon apunge är rädd att bli efter. Mamman kommer utan tvivel att svara på en gång.
Men hur är det med gorillans beryktade bröstbankningsuppvisning? För att få se den måste man ha tålamod, för den inträffar inte så ofta. Men när den inträffar, så får man se en riktig uppvisning! Det börjar med en serie hojtanden, varefter djuret under täta rop reser sig på bakbenen som ett helt berg av hår, kastar en eller annan växt i luften, sparkar upp ena benet och flera gånger bultar sin massiva bringa med kupade händer som en höjdpunkt på det hela. Sedan springer han i sidled och daskkar och sliter i vegetationen, varefter han slutligen dunkar marken i stor triumf. Hans starka vrål är troligen det mest explosiva ljudet i hela djurriket!
En närmare titt på dessa kraftfulla djur, som kan väga upp till 270 kilo, avslöjar att deras syn, hörsel och luktförmåga är ungefär desamma som människans. De går nästan alltid omkring på alla fyra. Aderton meter var den längsta sträcka man såg någon av dem gå upprätt. Det är också intressant att man inte en enda gång såg en gorilla använda något slags verktyg under alla de timmar man iakttog dem.
De yngre i flocken leker många olika lekar — ”herre på täppan”, ”följa John” och andra lekar. De springer, klättrar, åker kana och gungar. De för ett ganska fridfullt liv. Man hör dem sällan gräla. Solbad är en av de mest omtyckta formerna av avkoppling. De sträcker ut sig på rygg och exponerar sina håriga bröst för de varma strålarna. När det börjar regna, får ett träd tjäna som skydd, eller också sitter de helt enkelt hopkurade mitt ute på marken och väntar tålmodigt på att stormen skall dra förbi.
”Bergkamelerna”
Låt oss nu dra nytta av bergsbiologernas redogörelser för att ta en titt på bergkamelerna i deras naturliga hemvist, högt uppe i de sydamerikanska Anderna, på dessa steniga högslätter eller punas. Vikunjan är vild och högt prisad för sin päls, medan laman är tam, ett verkligt öknens skepp. De ser helt annorlunda ut än det djur vi är vana att kalla ”kamel”, men ändå är båda två äkta kameler.
Laman är först och främst ett lastdjur, en enastående bärare. Han kan bära tunga lass, även i den förtunnade luften i de höga bergen, ofta vid temperaturer under nollpunkten och trots piskande vindar och vinande snöstormar. Men han går inte med på ett gram tyngre packning än han vill bära. Lamorna växer sig tjocka och fina uppe på dessa karga sluttningar, där det inte finns ett grässtrå och där man inte ser något annat än kala klippor och sand.
Men hur klarar de sig där uppe? Här träder deras alpinistiska talanger i verksamhet! På otroligt branta betesmarker letar de reda på delikata munsbitar (enligt deras smak), t. ex. kaktusar, renlav och andra lavar.
Laman har också en del specialutrustning som han väl behöver, eftersom några av djurvärldens stora jägare försöker smyga sig på honom — bergslejonet och jaguaren. Mjuka, vadderade, nästan kloliknande tår gör det möjligt för honom att hålla sig fast på omöjligt branta ytor, precis som om han hade sugkoppar till fötter. Ja, fötterna, som är mycket rörligt fästade vid haslederna, verkar ofta vridna ur led när de anpassar sig efter varenda kant och skreva.
En vanlig men häpnadsväckande syn är en lamahjord som betar på en skenbart kal klippa, så brant att inte ens en infödd indian kan finna tåfäste där! Ett annat spännande skådespel är när en ensam lama går över kala klipphyllor eller över den glashala isen i en glaciär hundratals meter över en brusande fors. Det ser ut som om ett enda felsteg skulle kunna få djuret att störta ner i en bottenlös klyfta.
Vikunjan är en art som inte går att tämja. Den är berömd för sina häftiga, blixtsnabba rörelser och sina häpnadsväckande språng. På en höjd av 5.000 meter över havet kan den sätta i väg med sådan fart att man bara ser ett dammoln efter den och sedan stanna orörlig i sina spår. Den kan hoppa upp fyra och en halv meter, snurra runt högt uppe i luften och sätta i väg som en galning i en helt annan riktning i samma ögonblick som fötterna når marken.
Ibland kan man få se en hel hjord på femtio eller ännu fler springa omkring i cirklar, hoppa bock och slå volter eller kullerbyttor som om de ville tillkännage sin frihet. Vid minsta tecken på fara försvinner de i ett moln av damm. Men de tycks inte ha någon uppfattning om de faror som är förknippade med deras högt belägna lekplatser. De faller ofta ner och skadas eller dödas, trots den populära uppfattningen att de aldrig tar ett felsteg.
Det är intressant att de tycks ha ett enkelspårigt sinne. Vikunjorna återvänder gång på gång till samma sovplats, till och med när några av dem blir dödade på natten. Det enda en jägare behöver göra när han hittar en sovplats är att vänta. Han är säker på att få sitt byte. Vikunjan kommer inte att hoppa över, trycka sig emot eller tränga sig igenom någon barriär, hur futtig den än är. Det kan vara blott och bart två stängsel av ljust snöre, som indianerna använder för att slussa ner djuren till den smala pipliknande änden där de kan döda dem när de dyker upp. De gör inga försök att forcera det ljusa snörstängslet!
Vikunjornas värdefulla päls har gjort dem till en särskild måltavla för jägarna. Vikunjans päls är så fin och lätt att man kan vika ihop ett plagg på 180 × 180 centimeter så att det blir 23 × 35 centimeter stort och inte mer än 10 centimeter tjockt, och det väger mindre än 18 hekto. Till slut blev regeringarna i Peru och Bolivia tvungna att utfärda stränga lagar för att tygla den hänsynslösa jakten på dessa frihetsälskande djur.
Andra oförskräckta bergsbor
Scenen skiftar nu till nordvästra Amerikas bergstrakter. Här är den gulögda snögetens hemvist. Den är egentligen en antilop. Med sitt vita skägg som fridfullt fladdrar i vinden påminner han om en gammal professor. Men ingen professor skulle kunna följa honom, eftersom han är säkrast på foten av alla djur. Klädd i varma underkläder av ull, som är åtta till tio centimeter tjock, lever han ett hårt, kärvt liv ovanför trädgränsen. Hans överrock är lång och raggig, också den av ren ull. Men trots att han har denna utrustning vet inte biologerna riktigt hur han bär sig åt för att klara sig i de arktiska förhållandena i norra Klippiga bergen. Ibland fäller detta djur så mycket ull att indianerna kan samla ihop en hel hektoliter på bara några kvadratmeter.
Denna gets säkerhet på foten är verkligen fenomenal. Det är sällan han fortsätter utan att vara säker på vad som ligger framför. Om en fjällstig plötsligt tar slut, grips han inte av panik. Han kanske backar tills han kan vända utan risk, eller också kanske han reser sig på bakbenen med hundratals meter av idel tomhet nedanför, vänder sig om och går ner på alla fyra igen lika lätt som man går uppför en trottoarkant. Men detta är inte hela vidden av hans dristighet. Han kanske i stället väljer att trotsa det gapande svalget nedanför och helt enkelt sträcka sig efter en liten klipphylla för att häva sig upp på en ännu högre nivå.
I likhet med laman har dessa snögetter sin egen speciella fotbeklädnad. Trampytan under varje tå är konkav och verkar som en sugkopp. Springan mellan de båda tårna vidgar sig framåt. När därför djuret går nerför en kal klippsluttning, åstadkommer dess kroppsvikt att tårna särar sig så att fotfästet blir säkrare. Dessa varelser är mycket nyfikna på människan, som då och då snokar omkring i deras hemvist i bergen.
Sedan har vi tjockhornsfåret, som också fötts till en värld av högtsträvande bergstoppar. Detta djur är faktiskt ett får fastän det saknar den traditionella ullen. Också han är vig och snabbfotad. En gammal bagge i Sierra Diablo i västra Texas observerades när han gick nerför en nästan vertikal, femton meter hög klippa. En annan gjorde ett cirka fem meter långt språng. Tjockhornsfåren drar för det mesta omkring i flock. Moderdjuren vaktar allvarsamt medan lammen roar sig med att leka tafatt, ”följa John”, hoppa bland klipporna, springa runt bergstopparna och ta del i små stångningsmatcher.
En annan granne i detta nordliga berglandskap är bergbävern. Det namnet är faktiskt en oriktig benämning, för han är ingen äkta bäver. Han har ingen svans och har inte heller som den äkta bävern rykte om sig att vara flitig och arbetsam. Taket i hans tunnel är ofta så tunt att det rasar in. Om spillrorna besvärar honom, skyfflar han bara ihop dem och knuffar ut dem. Hela vintern kan man se honom följa sin dagliga rutin. Han ligger nämligen inte i dvala på vintern.
Låt oss till sist titta in till den etiopiska klippgrävlingen i hans naturliga hemtrakter, Mount Kenya, som tillhör Afrikas alpina zon. Detta egendomliga svanslösa djur som är stort som en kanin sägs vara besläktat med elefanten och noshörningen. Hans spillning är säregen, eftersom man därur erhåller hyraceum som används i luxuösa parfymer. Klippgrävlingen är mindre konstlad och ombytlig än somliga av hans alpina grannar. Han bor i hålor med en temperatur strax ovanför fryspunkten, och han är utrustad med en brun päls som är fem centimeter tjock. Hans kusiner lever på savannerna i låglandet där det är varmare, så deras päls är bara en centimeter tjock.
Överallt där det finns höga berg på jorden finns det fängslande skapelser som kallar dessa berg sitt hem. Att dessa djur lever på så otillgängliga platser innebär att de är så gott som säkra mot rovgiriga människor. Det finns både stora och små djur här. De innefattar en stor variation: den kraftfulla gorillan, den löjligt oberoende vikunjan, den högtidliga snögeten, det envisa lastdjuret, laman, och den raskt trippande bergbävern. Om du får se någon av dessa i en djurpark, så måla ut för din inre blick den rena, höga värld av bergstoppar och klyftor som de kallar sitt hem.