En forntida vätska tjänar en modern värld
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Canada
EN VÄTSKA för emballage och arkitektur, för teknik och konst! Den är nödvändig i bilar, radioapparater, TV-apparater och satelliter, och den är oumbärlig i sjukhus, fabriker och hem. Den kan vara stark som stål, hård som ädelsten, tung som järn, men den kan också vara skör som äggskal, mjuk som silke, lätt som kork. Den finns i överflöd som få andra ämnen, ja, det är vätskan från forntiden — glas.
”Glas — en vätska?” frågar du kanske misstroget. Ja, när glas formas ur en vitglödande blandning av smälta ämnen, bibehålls atomerna och molekylerna i det oordnade tillstånd som kännetecknar en vätska, trots att glaset blir stelt som vanliga fasta kroppar. En vätska som ser ut som, känns som och uppför sig som ett fast ämne bör vara något fantastiskt, och de märkliga egenskaper som glaset får genom sitt unika tillstånd gör det till en av dina mest mångsidiga och värdefulla tjänare.
Glastillverkningen är en av de allra äldsta industrierna. Den är också mycket modern. Människan har använt glas i mer än 3.500 år, men till för omkring sjuttiofem år sedan hade hon bara ”skrapat på ytan” av glasets användbarhet. Ja, det var inte förrän 1903 som en glasflaska tillverkades med en helt automatisk metod, och maskiner för dragning av fönsterglas togs inte i kommersiellt bruk förrän 1916. Sedan dess har utökad kunskap och bättre sätt att utnyttja denna märkliga vätska tillåtit massproduktionen att förvandla glas från en högt värderad lyxvara till en tjänare i oräkneliga former.
Kontinuerlig produktion
De viktigaste råvarorna vid glastillverkning har varit desamma i tusentals år. Kvartssand, kalksten och kalcinerad soda är fortfarande grundbeståndsdelarna i omkring 90 procent av allt glas som tillverkas, men produktionstakten har ökat avsevärt för att nutidens krav skall tillfredsställas. Vår tids glastillverkare väljer omsorgsfullt tonvis av rena råvaror, väger dem noggrant, blandar dem grundligt och matar sedan blandningen, ”mängen”, i gigantiska smältvannor, som kan rymma mer än 1.000 ton smält glas. Även om tillsatser av krossat avfallsglas, ”skärv”, med samma sammansättning som den färdiga produkten underlättar smältningen, måste ugnen upphettas till närmare 1.500 grader! Vid denna temperatur är det smälta glaset så frätande att processen har jämförts med att smälta en isbit i en behållare av socker. De eldfasta ugnsväggarna måste vanligen ersättas mellan vartannat och vart fjärde år.
Men när processen väl har satts i gång, fortsätter den dag och natt, vecka efter vecka, till dess reparationer eller förändringar i glassammansättningen tvingar fram ett stopp. Mängen fylls på kontinuerligt i den ena ugnsänden, medan man i den andra änden får ut glas som kan vidarebearbetas, sedan det blandats och fått enhetlig viskositet, är fritt från blåsor och orenheter. Den rödglödande vätskan är då färdig att dras, pressas eller blåsas till tjänst för dig.
Fönsterglas
Även om en del finare hem i Rom under första århundradet v.t. kunde skryta med nästan genomskinliga glasfönster, ansågs sådana vara lyx för bara litet mer än hundra år sedan. I dag skulle årsproduktionen av fönsterglas kunna läggas ut i en tusentals kilometer lång bana, eftersom denna forntida vätska dras, kapas och sätts in i fönster för att släppa in ljus, minska buller och hålla värmen inne och kylan ute.
Vanligt fönsterglas tillverkas i stora dragmaskiner. Glaset dras ur arbetsvannan, en utvidgning på smältvannan. För att sätta i gång tillverkningen sänker man ned en järnplåt som kallas doppare i smältan och lyfter den långsamt. Det smälta glaset är så flytande att det kan rinna, men ändå så segt att det fäster sig vid plåten så att det följer med när den dras upp och blir en sammanhängande skiva. Järnplåten knackas av när elektriskt drivna valsar för den hårdnande vätskan omkring tio meter rakt upp till bryttornet, där den eldpolerade skivan kapas i standardlängder.
Ytorna på det planglas som framställs med denna metod är inte fullständigt parallella, och därför ger detta glas vissa synförvrängningar. För att få optiskt tillfredsställande fönster och speglar låter man planglas som dragits från vannan löpa som ett horisontellt sammanhängande band mellan väldiga slipskivor. Glaset slipas på båda sidor samtidigt till nästan fullkomlig planhet. Planglaset kapas sedan i sektioner och poleras, så att det kan ge en bilist en distorsionsfri bild av vägen eller fascinera ett litet barn med en felfri, rosenkindad bild i glaset.
”Floatglas”
En revolutionerande ny metod för att tillverka planglas av hög kvalitet tillkännagavs år 1959. Den kallas ”floatglas”-metoden, och med denna metod behövs inte längre de dyrbara slipnings- och poleringsprocesserna.
Smält glas flyter från vannan i ett sammanhängande band direkt ut på ytan av smält tenn i en bassäng. Glaset hålls varmt så att alla oregelbundenheter jämnas ut och ytorna blir fullkomligt plana och parallella. Glaset kyls under kontroll när det sedan förs framåt, och till sist har man ett distorsionsfritt glas med en hård, eldpolerad yta.
Sådant glas har fått ett entusiastiskt mottagande, särskilt av bilindustrin, som slukar omkring hälften av allt planglas som tillverkas.
Många användningssätt
Varje år tillverkas av glas 29.000.000.000 behållare för allting från barnmat till frätande syror. Inget annat känt material kan prestera de tjänster som möjliggjorts genom den forntida upptäckten att hett glas kan blåsas till nästan vilken form som helst. Modern teknologi tillämpar denna upptäckt för massproduktion i fantastisk takt.
När flaskor eller glasburkar tillverkas, faller glasämnen, ”poster”, ut ur vannan ned i ”ämnesformar” så snabbt att de är nästan osynliga! En kolv ger glasmassan samma form som förformen, och sedan överförs glaset till en ”färdigform”, där man med tryckluft blåser ut glaset till den slutliga formen. Gjutformen öppnas, och ut kommer behållaren, ännu rödglödande, omkring sex sekunder efter det att glaset lämnat vannan!
En forntida konst
Hur imponerande dessa sammansatta maskiner än kan vara, är det ändå glasblåsaren som fascinerar iakttagaren mest. Med hjälp av några få enkla verktyg och en nedärvd skicklighet i en forntida konst kan denne hantverkare forma vätskan till föremål med en invecklad beskaffenhet och skönhet som inte kan uppnås med automation.
Prydnadsglas och finare servisglas tillverkas genom ”frihandsblåsning”. De tekniska färdigheterna i detta klassiska yrke går hundratals år tillbaka i tiden. När Venedig på 1300-talet var centrum för glasindustrin, kunde stadens glasblåsare straffas med döden om de avslöjade hemligheterna i denna konst. Senare, vid mitten av 1600-talet, fick man i England fram ett skimrande, genomskinligt glas som var särskilt lämpat för blåsning. Det kallas flintglas eller blykristall och är den mest efterfrågade typen för moderna glasklenoder.
Glasblåsarna samarbetar som en ”verkstad” med sex eller sju man. Först tar ”anfångaren” upp den mängd smält glas som behövs med spetsen på sin glasblåsarpipa. Den är ett omkring 1,5 meter långt järnrör med ett munstycke i ena änden och en förtjockning i den andra. För den oerfarne är pipan ett långt och klumpigt rör, men för den utlärde glasblåsaren är den konstnärens oskiljaktiga partner.
Anfångaren formar det heta glaset genom att rulla det på en järnplatta som kallas välsbleck. En blåsning genom pipan ger glaset en första formning. Olika arbetare samarbetar med sina färdigheter för att forma glaset, och pipan roteras hela tiden för att det mjuka glaset inte skall sjunka ihop och förlora formen. Genom att svänga pipan kan man dra ut glaset; genom att snabbt rotera pipan kan man ge glaset platt form. Olika verktyg kan vidga en öppning eller klämma ihop en smal hals, jämna till skarpa kanter, runda glasstycket och skära bort överskottsglas. Storlek, form och tjocklek beror på hur mycket luft som blåses in i glaset, på den vinkel pipan hålls i och på den hastighet med vilken glaset tillåts svalna. Då och då måste glaset hållas i en invärmningsugn för att det skall vara så hett att det kan bearbetas, omkring 1.000 grader!
Under hela arbetet vakar ”mästarens” ögon över glaset till dess det når sin slutliga skönhet. Som verkstadens mästerblåsare tar han själv hand om de svårare arbetena och litar på sina många år av förvärvad skicklighet för att utnyttja glasets mjuka, graciösa rörelser och därigenom uppnå rena, buktande linjer. När mästarens konstnärskap är fullgjort och han är nöjd, placeras det färdiga glaset i en kylugn för att långsamt svalna.
Under den slutliga utformningen är glaset fäst vid en ”puntel”, en lång, massiv stav, som lämnar ett märke i glaset. Detta märke slipas jämnt och lämnar på somliga glas en grund fördjupning, som är ett bevis på äkta, handgjort glas.
Glasföremålet kan dekoreras genom slipning och polering eller genom den svåra konsten att gravera med koppartrissor. Gravören kan ha så många som femtio roterande trissor med olika diameter, och när de används tillsammans med smärgelpulver och olja kan de gravera ett grunt mönster som för ögat ser ut som lågrelief. Glasets ljusbrytande egenskaper gör att det fångar upp ljuset och låter det leka i gravörens mästerverk. Sådana föremål som gjorts av en forntida vätska och fått estetisk form kan värderas till tusentals kronor, och det påminner oss om att glas fortfarande kan jämföras i värde med ädelstenar, alldeles som det var för 3.500 år sedan. — Job 28:15—19.
Glasets egenskaper kan varieras och kontrolleras i så stor utsträckning att man har upptecknat mer än 100.000 formler på glas som används till olika ändamål. Olika slag av flintglas ger isolatorer till elektriska ledningar, glas till neonlampor och linser för optiska ändamål. Av rent kvartsglas görs speglar till teleskop för satelliter och reflektorer till laserapparater. Rymdfarkoster har fönster av ett specialglas som står emot kölden i den yttre rymden och hettan vid återinträdet i atmosfären.
Kombinationer med särskilda formler och specialbehandling ger färgade glasskivor, byggelement och isoleringsmaterial, som dekorerar och skyddar moderna byggnader. Termiskt och kemiskt härdat glas ökar din säkerhet. Färgat glas skyddar dina ögon. Och de nya familjerna fiberglas och keramiskt glas tycks nu nästan lika mångsidiga som sin forntida förälder!
Ja, denna häpnadsväckande forntida vätska är din möderne tjänare i tusentals former, och den kräver inte mer än en rengöring då och då som gengäld för att den fortsätter att lysa med all sin prakt.