Målat glas — från medeltid till nutid

MORGONSOLENS första strålar började tränga fram över horisonten, och en man som just höll på att stiga upp hälsades av glänsande ädelstensliknande färger, som strömmade genom ett fönster av målat glas. Den varma glöden skapade en fridfull stämning som befrämjade eftertanke och begrundan.

Var mannen i kyrkan för att be, och hade han sedan somnat? Nej, han befann sig hemma i sitt eget sovrum och tillhörde den växande skaran villaägare i Förenta staterna som förskönar sina hus med fönster av målat glas, kanhända tillverkade av villaägaren själv.

”De fattigas bibel”

Fastän vittnesbörd om fönster konstskickligt framställda av färgat glas daterar sig så långt tillbaka som till 800-talet, var det först på 1100-talet som denna konstform blomstrade i och med att gotiska katedraler började uppföras. Dessa väldiga byggnadsverk av sten, bland de största fristående byggnader som uppförts sedan pyramiderna, utformades för att på en och samma gång ledigt kunna rymma en hel stads befolkning. Det innebar att somliga kunde ta ända upp till 10.000 gudstjänstdeltagare.

Karakteristisk för den gotiska arkitekturen var dess skelettkonstruktion och extrema höjd, vilken invändigt uppgick till mellan 27 och 45 meter. Tjocka rutor av ädelstensliknande glas upplyste dessa grottlika byggnader, dock inte alltför mycket, och skapade sålunda en mystisk, vördnadsbjudande atmosfär åt kyrkobesökarna.

Intressant nog tjänade fönstren ytterligare ett syfte. Eftersom en stor del av befolkningen inte kunde läsa, var glasmålningarna ett sätt att göra människorna förtrogna med bibliska gestalter och händelser, såväl som med kyrkans läror. Fönstren kom att benämnas Biblia pauperum, dvs. ”de fattigas bibel”.

I Chartres, en stad 80 kilometer sydväst om Paris, ligger den katedral som uppvisar den största samlingen ursprungliga fönster. De daterar sig från omkring år 1150—1240. Över 170 av dem är fortfarande i oskadat skick. Ett av de märkligaste, ”Jesse träd”, framställer Jesu antavla, som börjar med Davids far, Jesse eller Isai. Scener ur Jesu tjänst och hans liknelser om den barmhärtige samariten, den rike mannen och Lasarus samt den förlorade sonen är också illustrerade i glas. Andra glasmålningar visar upp en berättelse med en serie mindre fönster, så kallade medaljonger. Eftersom Maria vördas av romersk-katolska kyrkan, är hon motivet i många fönster och betecknas ofta med ett uttryck som är lånat från de forntida hedningarna: ”Himmelens drottning”.a

Konsten förfaller

Från början använde man inom detta konsthantverk en brun emalj, grisaille, för att fylla i sådana detaljer som anletsdrag, fingrar och veck i kläderna. Så småningom började man måla in mera än enbart de nödvändiga detaljerna, och allteftersom emaljfärgerna utvecklades blev ofärgat glas som en målarduk för glasmålarna. De glasmålningar som blev resultatet saknade emellertid de medeltida mästerverkens glans och skönhet.

Under 1300-talet rasade digerdöden i Europa och krävde sin tribut av alla konsterna. Mycket av kunskapen om konsten att tillverka färgat glas försvann. Stränga cisterciensermunkar bannlyste dessa livfulla bildfönster och påskyndade därigenom konstens förfall. Dessa faktorer var skuld till att glasmålning hade blivit en förlorad konstart vid slutet av 1600-talet.

I och med att man på 1800-talet började restaurera gotiska katedraler återupplivades intresset för målat glas. Det uppstod sålunda en rörelse som är känd under beteckningen gotikens återupprättelse och pånyttfödelse, under vilken nya byggnader, sakrala och profana, uppfördes i denna stil. Utförandet innefattade ofta fönster av målat glas.

Teknikjämförelser

Låt oss, för att riktigt förstå vad som innefattas i denna tusenåriga konstart, jämföra den teknik som den tidige hantverkaren använde med den som hans nutida motsvarighet använder.

Det grundläggande tillvägagångssättet, som bestod i att skära glaset och blyinfatta kanterna och löda ihop dem, har i huvudsak förblivit detsamma. Först ritade man ett mönster eller utkast, där man tog med i beräkningen det spill som blev när man skar glaset till den önskade formen och därtill utrymmet för blyinfattningarna. Blyinfattningen anbringades för att öka snarare än minska helhetsintrycket, sedan fönstret väl var färdigt.

Louis C. Tiffany (USA, 1848—1933), en glaskonstnär i jugendstil, tillskrivs förtjänsten av att ha infört bruket av kopparfolie för att infatta glasstyckena, vilket har resulterat i en finare lödkant än med bly och en starkare slutprodukt. Folie är mjukare och smidigare och användes i regel när man tillverkade de ursprungliga Tiffanylampskärmarna.

Förr i världen fanns det bara mycket små glasrutor, och därför fick alstren då ett brokigt utseende. Denna unika effekt förlorades längre fram, då större glasskivor kom i bruk. När det gäller själva skärningen brukade glaskonstnären dra upp konturerna på glaset med hjälp av en fin linje av vätska. Sedan följde han linjen igen med ett brännjärn och hoppades att glaset skulle knäckas enligt ritningen. En kröjseltång användes sedan för att nagga kanterna, tills stycket exakt passade in i mönstret. När man tänker på dessa primitiva verktyg, kan man inte annat än förundras över prestationen att åstadkomma ett sådant fönster som det tidigare nämnda ”Jesse träd”, som mäter 7,5 meter gånger 2,7 meter. Skärtrissor och elektriska slipmaskiner gör det i dag möjligt att skära mycket invecklade former eller figurer.

Det glas man hade på 1100-talet innehöll föroreningar, till exempel metallbitar, och hade en oregelbunden tjocklek och ytstruktur. När man tänker på dessa ofullkomligheter plus de förändringar som tidens tand och vädrets makter åstadkommit måste ljusets brytning genom fönstren för denna period anses som oöverträffad i fråga om glans och prakt.

Det urval av färger och glassorter som finns i dag är mycket större än på medeltiden. Konstnären arbetade då företrädesvis med röda och blå färger. Om den nutida yrkesmannen eftersträvar realism i sitt verk, kan han välja ett munblåst antikglas till en damm, ett opalescent blå- och vitstrimmigt glas till himmel eller ett brunt, skrovligt glas till trädstam.

Inte bara för kyrkor längre

Under senare år har målat glas fått uppleva en renässans och är inte längre begränsat till religiösa motiv i kyrkfönster. Arkitekter infogar fönster och takfönster i målat glas i nya byggnader. En sammankomsthall för Jehovas vittnen i New Jersey i USA innehåller också arbeten av målat glas utförda av vittnen. Restauranger uppvisar ofta denna konstform som en integrerande del av dekoren. Den framkallar en behaglig stämning för gästerna. Det går att få alla möjliga mönster, föreställande landskap, fåglar, blommor och andra icke-religiösa motiv.

I många städer i USA växer det upp ateljéer, där fönster, skärmar att avdela ett rum med, lampor, speglar, juvelskrin och många andra dekorativa men funktionella föremål tillverkas. Det är ett meningsfyllt hantverk som man kan få många trevliga stunder med hemma bara efter några få lektioner, som man ofta kan få i någon av dessa ateljéer, eller rentav bara efter en gör det själv-bok.

Nästa gång du beundrar ett fönster eller ett föremål av målat glas, så kanske du inser att detta är en konst som har en lång historia och som nu är populärare än någonsin. — Från en av våra läsare.

[Fotnot]

[Bild på sidan 23]

”Jesse träd”, katedralen i Chartres i Frankrike

[Bildkälla]

Notre-Dame de Chartres, Chartres, Frankrike

[Bilder på sidan 24]

Detalj i Höstlandskap, fönster av Tiffany (ovan); fönster av målat glas i Jehovas vittnens sammankomsthall i Jersey City, New Jersey, USA (till vänster)

[Bildkälla]

The Metropolitan Museum of Art, gåva från Robert W. de Forest, 1925. (25.173)