Varför de religiösa ledarna är bekymrade
LEDARNA inom alla de större religionerna i kristenheten är oroade. Den kanadensiske prästen Bruce McLeod sade: ”Kyrkan arbetar inte på samma sätt som den brukade göra, och de är rädda.”
Det är inte bara förändringar i kyrkosamfundens läror och ceremonier som oroar prästerna. Ett mycket allvarligare slag av förändringar oroar dem. Vad är det?
För första gången på århundraden ser nästan varenda vedertagen religion inom kristenheten sina prästers led bli glesare. Fler och fler lämnar sina ämbeten för varje år. Och antalet inskrivna vid de flesta prästseminarier sjunker ännu snabbare. Nu ser man också en nedgång i antalet gudstjänstbesök. Följaktligen fruktar många religiösa ledare för att deras kyrkor håller på att dö!
Det kan hända att du personligen inte har lagt märke till allt detta eller att ditt samfund eller din kyrka inte har påverkats i riktigt så hög grad. Men detta religiösa avtynande fortgår över hela världen. Ingenting liknande har hänt på århundraden. En före detta rådgivare till påven Pius XII sade om sin kyrka: ”Den kris som kyrkan nu genomgår är allvarligare än den protestantiska reformationen.”
Låt oss innan vi talar om varför allt detta sker först ta en titt på vad som egentligen händer. När vi undersöker fakta, ser vi att situationen är mycket allvarligare än de flesta skulle kunna misstänka.
Präster lämnar tjänsten
Ett av de mest bekymmersamma problemen för kyrkornas ledare är det växande antalet präster som lämnar tjänsten nu. Den välkände presbyterianske prästen David Poling förklarade rakt på sak: ”Vi betraktar ett historiskt yrkes sammanbrott — prästens.”
I århundraden har prästernas led tätnat. Men för några år sedan saktade ökningen ned och stannade sedan. Nu har det vänt! Under de senaste åren har fler och fler präster från olika religioner lämnat tjänsten. Förra året, 1969, inträffade det största uttåget hittills ur prästernas led.
Påven Paul VI sade att de katolska prästernas avfall var hans ”törnekrona”. Men hans kyrka är på intet sätt ensam. I boken The Last Years of the Church (Kyrkans sista år) anmärker prästmannen Poling mycket riktigt: ”Prästernas desillusionering och den allmänna oordningen inom deras led är precis lika fullständig inom de protestantiska kyrkorna, fastän inte så tydlig på grund av de många sekterna och samfunden.”
Tendensen är densamma överallt. I Grekland till exempel är bara 50 procent av prästtjänsterna besatta i vissa stift inom grekisk-ortodoxa kyrkan. Sydney Morning Herald rapporterar att i vartenda stift i norra Grekland ”var en fjärdedel av alla pastoraten (prästtjänster) vakanta. ... Situationen blev ständigt värre, eftersom 250 pastorat blev vakanta varje år.”
I Sverige har antalet statskyrkopräster sjunkit. Frikyrkorna lider också svåra förluster. Betrakta följande exempel:
1962 1968
Pastorer i Baptistsamfundet 324 256
Officerare i Frälsningsarmén 1.326 1.055
Pastorer i Missionsförbundet 675 617
Situationen inom romersk-katolska kyrkan är uppseendeväckande. Newsweek beskriver den så här:
”Vart de än vänder blicken, möts romersk-katolska kyrkans biskopar av statistik som bekräftar vad många av dem — av personlig erfarenhet — redan vet: Att fler av deras präster lämnar tjänsten. ... Under nästa decennium, förutsäger sociologen fader Andrew Greely, kan kyrkan i Amerika mycket väl förlora hälften av sina 59.000 präster.”
En rapport visade att antalet amerikanska präster som lämnade tjänsten under 1968 hade stigit med 31 procent jämfört med en motsvarande period under 1967. Och Chicago Today sade: ”Vad som då [för två år sedan] var en rännil av romersk-katolska präster som lämnade det religiösa livet har svällt till en ström som hotar att bli en fors.”
Från alla platser i den katolska världen kommer liknande rapporter. Beträffande Nederländerna konstaterade New York Times: ”Antalet prästmän som lämnar tjänsten är fem gånger så stort som 1965.” För det landet gavs följande siffror för 1968:
Präster som lämnade tjänsten 196
Präster som dog 189
Summa 385
Nya prästvigningar 145
Brist 1968 240
Den katolska källan Herder Correspondence uppger: ”Där siffror är tillgängliga, är de oroväckande.” Kyrkoherden H. Juipers i det nederländska stiftet Haarlem säger: ”År 1968 lämnade 46 präster i vårt stift sitt yrke. ... Samma år blev bara två nya präster ordinerade.”
En officiell undersökning i Brasilien avslöjade att 643 brasilianska präster har lämnat sina plikter under åren 1960 till 1968. I Peru rapporterar El Comercio: ”Kyrkan i Peru är decimerad”, och anmärker att det nu finns ”knappt 400 peruanska präster för en befolkning som närmar sig 14 millioner”. Under 1969 upplevde Argentina den värsta krisen i den katolska kyrkans historia i det landet: 28 präster avgick på en gång bara i ärkestiftet Rosario.
De kyrkliga ledarnas oro är alltså välgrundad. Om du vore kapten på ett stort passagerarfartyg, skulle du då inte bli oroad om du såg fler och fler av din besättning överge skeppet?
Större nedgång
Många kyrkors ledare är till och med mer oroade för vad som sker i de flesta religioners seminarier, där blivande präster utbildas. David Poling säger i The Last Years of the Church:
”Om kyrkans bevakare hade fört journal eller dagbok över de tidigaste varningstecknen på avtagande av det kyrkliga herraväldet, kanske de först skulle ha lagt märke till det minskande antalet studerande vid seminarierna. Det som på senare år har blivit en oroväckande nedgång började för ett decennium sedan med bara en svag minskning från det ena året till det andra.
Därför slår seminarierna igen nu, och en del skyndar sig att slå sig ihop med andra innan de drar sitt sista andetag.”
På liknande sätt sade The Australian för bara några månader sedan: ”Ännu mer uppseendeväckande än avfallet från det prästerliga ämbetet är den 25-procentiga nedgången i antalet män som studerade för att bli präster under de fyra senaste åren [i Australien] ... med tecken som tyder på en ännu kraftigare nedgång det här året.” I Chile säger Mensaje: ”I dag ter sig de stora seminarierna som tomma baracker.”
Prästvigningarna i Nederländerna minskade med 36 procent bara under de två senaste åren. I Frankrike avslöjade ärkebiskopen i Lyon en 41-procentig minskning i antalet nyinskrivna vid de katolska seminarierna där under 1969. I England minskade antalet blivande anglikanska präster med 22 procent under de fem senaste åren.
Ett liknande tillstånd har drabbat de religiösa ordnarna. Den kanadensiska tidskriften Windsor Star rapporterar från Irland: ”Man kommer att bli tvungen att förvandla många kloster i Irland till hotell under de närmaste tio åren, sade en franciskan nyligen där.”
En katolsk adresskalender i Förenta staterna, 1969 Officiell Catholic Directory, uppenbarade en väldig minskning på 9.175 nunnor jämfört med året före. Den katolske prästen Ernest Bartell vid Notre Dame-universitetet förklarade: ”Alla de religiösa ordnarna har upplevt en stor minskning i antalet nyinskrivna. Jag känner till en som har en ny byggnad, planerad för utbildning av 100 flickor, och nu har de bara fyra.” Liknande rapporter kommer från nästan varje land i kristenheten.
Gudstjänstbesöken minskar
De växande förlusterna i prästernas led åtföljs av förluster i gudstjänstbesökare. Det är inte bara ”besättningen” som överger fartyget. ”Passagerarna” gör det också!
Antalet gudstjänstbesök i England har visat en fantastisk nedgång: Bara 8 på 100 döpta är nu närvarande vid de anglikanska påskgudstjänsterna! I Canada lämnade Toronto Daily Star följande typiska rapport: ”Om medlemsantalet i de 150 kyrkorna inom Förenade kyrkan i Toronto med omgivningar fortsätter sin oroväckande minskning, kommer det inte att finnas några kyrkor eller kyrkomedlemmar kvar om 15 år.” Och katolska kyrkan i Tyskland beräknar att den förlorar medlemmar med en hastighet av 50.000 per år.
Från Nederländerna berättar De Stem: ”Kyrkobesöken i Nederländerna minskar, inte bara de romerska katolikernas utan också protestanternas.” Den katolska församlingen i Zeist avger följande betecknande rapport:
År Närvaro
1965 1.639
1966 1.426
1967 1.208
1968 983
1969 832
Denna minskade närvaro återspeglar den inställning som människor i våra dagar har till religionen. En gallupundersökning 1957 visade att bara 14 procent av de intervjuade hade en känsla av att religionen höll på att förlora sitt inflytande. Men 1969 visade en liknande undersökning att fem gånger så många — 70 procent — menade att religionen höll på att förlora sitt inflytande!
Detta påverkar det finansiella stöd som folk ger kyrkosamfunden och deras skolväsen. I Förenta staterna har till exempel under de sex senaste åren mer än 1.000 katolska församlingsskolor slagit igen. Antalet inskrivna sjönk med 771.000 — 14 procent.
Vad skall framtiden föra med sig?
När kyrkornas ledare blickar in i framtiden, växer deras svårmod. Tidskriften The West Australian citerade prästen David Woodroffe: ”Ingenting kan nu stoppa upplösningen av kyrkornas samfund och organisationer.”
Biskop Ralph Dean, som med besvikelse lämnade sin post som högste verkställande tjänsteman i anglikanska kyrkan över hela världen, förklarade: ”Kyrkan, som vi känner den i dag, kan ha upphört att existera om tio år.” Hans efterträdare, biskop John Howe, höll med honom.
En artikel av den katolske prästen Joost Routen i den nederländska tidskriften Limburgs Dagblad bar rubriken: ”Kyrkans sista stund har kommit.” Han sade:
”Jag menar verkligen att den allra sista stunden för kyrkan i Nederländerna har kommit. Jag har två skäl för detta: För det första väntas ingen ny generation av präster, och för det andra lämnar årsgruppen lekmän från 18 till 35 år kyrkan.”
Också påven Paul VI uttrycker ofta sin oro. Han förklarade nyligen: ”Kyrkan upplever en tid av oro, självkritik, och man kan till och med säga av självutplåning.” Han sade att den höll på att bli ”korsfäst”.
Ja, ”kaptenerna” inom religionen är oroade. Skulle inte också du bli oroad, om du vore kapten på ett fartyg och såg både besättningen och passagerarna överge skeppet?
Varför inträffar dessa häpnadsväckande händelser? Vad har lett till detta hastiga förfall? Var kommer det att sluta?