Varför lämnar de kyrkan?

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Sverige

”DET går utför med den svenska statskyrkan.” ”Dop och vigslar färre.” ”Allvarlig kris hotar kyrkan.” ”Det råder verklig oro i kyrkan inför framtiden.” ”Kyrkan har tappat greppet om svenska folket.”

Sådana här rubriker och uttalanden ser man ofta i svensk press nu för tiden. Det vittnar om det faktum att Svenska kyrkan upplever vad många inom den anser vara den värsta krisen någonsin. En av prästerna uttryckte sin värdering av situationen så här i en dagstidning: ”Läget är för närvarande ytterst mörkt inom Svenska Kyrkan. Man kan rentav tala om att vi inom denna kyrka fått ’bottennapp’.”

Vad har hänt med denna kyrka, som historiskt sett haft en stark ställning i Sverige? År 1593 förklarades den officiellt till bekännelsen evangelisk-luthersk. År 1686 knöts den samman med staten och blev på så sätt Sveriges statskyrka. Detta innebar att praktiskt taget alla svenskar genom födsel skulle bli medlemmar i kyrkan.

Till att börja med var detta medlemskap permanent. Det var omöjligt för någon att begära sitt utträde. Enligt 1686 års kyrkolag förklarades alla former av avståndstagande eller avfall förbjudna och straffades med förlust av arvsrätt och landsförvisning. Inte förrän den 1 januari 1952, sedan en ny religionsfrihetslag stiftats, blev det möjligt att träda ut ur kyrkan.

Jehovas vittnen de förstå att träda ut

Under de första åren därefter använde förhållandevis få människor sig av rätten att träda ut. Svenskarna i allmänhet brydde sig helt enkelt inte om det. Ett undantag var Jehovas vittnen. De begärde nästan omedelbart sitt utträde. Vittnena förklarade att de ville visa att de tillhörde ett internationellt kristet broderskap, en kyrka som är fri från inflytande från någon som helst politisk stat eller regering och som uteslutande styrs av Gud genom hans Son, Jesus Kristus. Hitintills har mer än 17.000 Jehovas vittnen i Sverige lämnat kyrkan.

Vad som nu oroar ledarna inom kyrkan är att så många andra har lämnat kyrkan under de gångna 10 åren. Omkring 110.000 har begärt sitt utträde hos sin församlingspräst. Dessutom visar en gallupundersökning att 10 procent av medlemmarna i kyrkan planerar att begära sitt utträde. Detta skulle innebära ytterligare 800.000.

Kvinnoprästfrågan

Ett studium som gjorts av religionssociologiska institutet i Sverige avslöjar att den främsta orsaken till att folk träder ut ur kyrkan är att de förlorat sin tro på och sitt intresse för kyrkan. I många fall beror detta på den bittra strid som rasar inom kyrkan kring frågan om kvinnliga präster.

År 1958 beslöt Sveriges riksdag att kvinnor skulle få bli prästvigda. Av de omkring 2.900 präster som tjänstgör i Svenska kyrkan är nu omkring 350 kvinnor. Detta har orsakat en storm av reaktioner bland präster och lekmän. Flertalet präster, omkring 58 procent, säger sig vara för kvinnliga präster — till större delen på grund av sin inställning till jämlikhet mellan könen. Men en falang på omkring 42 procent av biskoparna och prästerna motstår denna tanke, somliga mycket häftigt, i det de hänvisar till aposteln Paulus’ ord i Första Korintierna 14:34 (1917): ”Må de [kvinnorna] ... tiga i edra församlingar.”

Veckotidningen Vecko-Journalen för 20 mars 1978 rapporterar: ”Frågan om kvinnoprästerna har blivit ett frätsår i kyrkan.” Och i en intervju i samma tidskrift sade ärkebiskop Olof Sundby angående utträde ur kyrkan till följd av kvinnoprästfrågan: ”Det är inte så mycket fråga om våra olika åsikter i den aktuella frågan utan om vårt sätt att hantera motsättningarna, som många gånger har utmärkts av kärlekslöshet och bristande tolerans.”

I Smålandsposten för 27 januari 1979 stod att läsa: ”Måtte striden i vår kyrka upphöra innan all respekt för kyrkan och våra präster är borta och våra kyrkor töms på det viktigaste: folket.”

Men striden fortsätter att rasa, och ”helgedomarna” töms på folket. En undersökning visar att mindre än 2 procent av svenskarna går i kyrkan, och i Stockholm är motsvarande siffra mindre än 1 procent! För en tid sedan skrev prästen och skattedirektören Per-Ola Larsson brev till kyrkans församlings- och pastoratsförbund och föreslog att hälften av alla landets kyrkor skulle stängas för att befria minst 1.000 präster och kyrkomusiker från deras förpliktelser att förbereda och hålla gudstjänster. Den inbesparade arbetsinsatsen skulle användas för att ”hjälpa kyrka och samhälle ur dagens krisartade utveckling”.

Avvikelse från bibeln

Det finns ett annat skäl till att skarorna som träder ut ur kyrkan ökar. Enligt religionssociologiska institutets undersökning tycker många att prästerna avviker från bibeln i många av sina åsikter och gärningar. Man pekar till exempel på sådana ställen i bibeln som Romarna 1:26, 27 och Första Korintierna 6:9, 10 och finner det frånstötande att ett växande antal präster godtar och till och med ger sin välsignelse åt homosexualitet. Andra finner det otillbörligt att präster i sina ansträngningar att få folk att komma till kyrkan öppnar sina ”helgedomar” för världsliga politiker, sångare, musiker och andra underhållare, ja, till och med låter dem överta gudstjänsten. För inte länge sedan chockades många kyrkomedlemmar landet runt då en pastor primarius i Stockholm inbjöd ett antal astrologer och siare att presentera sina idéer och låta besökarna få sina horoskop ställda i Storkyrkan i Stockholm.

Kyrkomedlemmar vänder sig också emot den överslätande inställning som många präster har i fråga om sexualmoralen. En biskop i Stockholm, som nu är pensionerad, rekommenderade öppet att unga människor i hans kyrka kunde sammanbo utan att vara gifta och förklarade sig villig att viga dem så snart de hade bestämt sig.

Att många präster är för fria aborter, som nu har nått en sådan omfattning i Sverige att det går en abort på var tredje födsel, har också skrämt bort många medlemmar som vänder sig mot denna hantering.

I tidningen Norra Skåne för 22 oktober 1980 sammanfattar en komminister sin syn på världsligheten inom kyrkan: ”I vår tid är nästan allt tillåtet inom vår kyrka. Blivande präster kan förneka det mesta i Bibeln och ändå bli prästvigda. Predikningar kan innehålla allt utom Guds rena och klara ord och ändå händer ingenting. Prästlöftet, att förkunna Ordet i enlighet med Skriften och vår kyrkas bekännelseskrifter, verkar vara ett tomt löfte utan betydelse och utan förpliktelse.”

Det är givet att svenskarna förlorar sin tro på Gud och Kristus när de lägger märke till den bristande tron hos sina andliga ledare. Detta hävdar domprost emeritus Gustav Adolf Danell i en bitter artikel i Smålands Dagblad för 3 januari 1980. Han säger: ”Hur skall präster som är utbildade till tvivlare på Bibelns sanningar kunna föra andra människor till en tro som de själva inte har. Kyrkan blir ett ordentligt instrument för vårt folks fortsatta avkristning.”

Somliga inom kyrkan frågar sig faktiskt nu om Sverige längre förtjänar att kallas ett kristet land. Domkyrkokomminister Erland Svala, Göteborg, är en av dessa. I sin bok Tro på TV. Kyrkan och etermedia, kristen tro i radio och television anser han att kyrkan själv delvis bär skulden till detta och att kyrkan visar tecken på inre kraftlöshet och saknar andliga ledare.

[Bild på sidan 24]

UTTRÄDEN