Varför det blev världskrig

SARAJEVO, Serbien, Frans Ferdinand, panslavism, Bosnien-Hercegovina, Gavrilo Princip, Montenegro — främmande namn, främmande platser för många i våra dagar, men för mer än ett halvsekel sedan hade folk överallt dess värre blivit ordentligt förtrogna med dem, under det att nationerna sveptes med i det värsta krig världen upplevt intill dess.

Hade du levat på våren 1914, skulle du knappast ha anat att den värld du var så väl hemmastadd i snart skulle bli vanställd och skövlad. Världen höll visserligen fortfarande ett vakande öga på ”Europas oroliga hörn” — Balkanhalvön — där lokala krig nyligen hade avslutats. Men på det hela taget hade världen fred och skulle fortsätta att ha fred inom överskådlig framtid.

Vilka var då de händelser och omständigheter, de stämningar och politiska åtgärder som tände denna jättebrand — ett enormt bål som svedde och förbrände de flesta av världens nationer?

Den omedelbara anledningen var mordet på ärkehertig Frans Ferdinand. Men hur kunde ett lönnmord få sådana vitträckande följder? Nåväl, offret var arvtagare till Österrike-Ungerns tron. Hans mördare, Gavrilo Princip, en ung serbisk student, sköt ihjäl honom då han färdades genom Sarajevo. Motivet? Den frågan är ännu efter dessa år till stora delar obesvarad. Men från denna episod utgick en lång rad händelser som inom några korta veckor invecklade hela världen i krig.

Den österrikisk-ungerska regeringen ställde ultimatum till den serbiska regeringen. Stormakterna — Ryssland, Frankrike, Tyskland, Storbritannien — fann sig oförmögna eller ovilliga att handla för att förhindra ett allmänt europeiskt krig. Tvärtom föreföll det som om alla de slumrande krafter, som i årtionden och rentav århundraden hade dragits samman, nu hade fått sitt utlopp. Resultatet — KRIG! Vilka var då dessa krafter som framkallade krigets fasor? Låt oss undersöka de fyra som haft största betydelsen och inflytandet — invecklade allianser, nationalism, imperialism, militarism — och fastställa vilken roll var och en av dem spelade.

Invecklade allianser

En rad allianser hade oroväckande grupperat nationerna i två rivaliserande maktblock. Frankrike hade lidit nederlag i det fransk-tyska kriget som slutade 1871. Tyskland tog initiativet till en del av dessa allianser för att isolera Frankrike och hindra det från att ta revansch. Först kom en dubbelallians med Österrike-Ungern, följd av en trippelallians som innefattade Italien. Dessa, jämte en överenskommelse med Ryssland, föreföll lämna Frankrike ensamt och hjälplöst. Även om ordalydelsen i dessa fördrag i stor utsträckning var hemlig, var det välkänt att de stipulerade ömsesidigt bistånd i händelse av krig.

Tillträdet av nya ledare i Tyskland förändrade också bilden snabbt. Vilhelm II var kejsare, och Bismarck var avskedad som kansler. Den nye kejsaren underlät att upprätthålla vänskapen med Ryssland och oroade Storbritannien med sitt ”sabelskrammel”. Hans program för att bygga ut flottan och hans krav på ”en plats i solen” tvingade England att omvärdera sin hållning till sin gamla rival Frankrike. Utvecklingen i Fjärran Östern, i synnerhet rysk-japanska kriget, hade under tiden mildrat den brittiska avogheten mot Ryssland. Sålunda tog den andra maktgruppen form — Ryssland, Frankrike, Storbritannien.

År 1914 hade Europas makter alltså bringats i jämvikt, tre mot tre. Många tyckte att en sådan maktbalans var den kraftigaste garanti för fred. Händelseutvecklingen skulle bevisa att de hade fel.

Nationalism

Om vi granskar en världskarta, som den tedde sig på våren 1914, och jämför den med en nutida karta, ser vi att den har undergått drastiska förändringar vad gäller de politiska gränserna. Man kan därför fråga: På vilket sätt bidrog gränsernas sträckning 1914 till krigsutbrottet?

Först bör vi lägga märke till att det då existerande kejsardömet Österrike-Ungern innefattade under sitt välde många nationaliteter som harmades över att de saknade självständighet. Särskilt var detta fallet på Balkan, där Serbien ville samla alla kringboende slaviska folk under sin domvärjo. Men Österrike-Ungern hade alldeles nyligen annekterat provinserna Bosnien och Hercegovina, trots att de hade slavisk befolkning. Rysslands dröm om en panslavistisk union i någon form tilldelades också ett bakslag. Ryssland kände sig därför förpliktat att stödja serberna.

Samtidigt fanns det ett annat tvistefrö i Västeuropa. Vid slutet av det fransk-tyska kriget satte de segrande tyskarna sig i besittning av två provinser som tidigare innehades av Frankrike, nämligen Elsass och Lothringen. I Frankrike jäste förtrytelsen över förlusten av dessa strategiskt och kommersiellt värdefulla områden. Därtill hade Polen till Tyskland förlorat delar av sitt territorium med slavisk befolkning, vilket skapade en sårbar punkt i förhållande till Ryssland. Rysslands önskan att expandera till sydligare hamnar vid såväl Egeiska som Adriatiska havet mötte också hinder.

Om vi till ovanstående också lägger nationella strävanden i sådana andra stater som Italien, Grekland, Bulgarien, Rumänien och Turkiet, kan vi se att nationalismen dominerade som orosmoment i början på 1900-talet. Varje folkgrupp tyckte sig berättigad att söka nå frigörelse och enhet för alla sina fränder.

Imperialism

När man studerar utvecklingen fram till katastrofen 1914, får man inte förbise skapandet av de nya nationalstaterna Tyskland och Italien under senare delen av 1800-talet. Tidigare hade de bestått av lösliga sammanslutningar av obetydliga småstater. När de nu hade blivit förenade och därför starkare, väckte de oro hos de äldre, bättre etablerade staterna Frankrike och Storbritannien. De äldre makterna hade redan bemäktigat sig stora områden i världen och gjort dem till kolonier, varifrån de erhöll råvaror för sina spirande industrier. Eftersom de börjat så tidigt, hade de bara lämnat smulor kvar åt nykomlingarna bland staterna.

En ny titt på världskartan från 1914 visar att sådana länder som Italien och Tyskland faktiskt var i besittning av territorier på andra sidan haven. De bästa och de största befann sig dock i brittisk och fransk ägo. År 1900 kontrollerade dessa båda makter enbart i Afrika områden på sammanlagt över fjorton millioner kvadratkilometer med en befolkning på mer än sextiosju millioner. Tyskland och Italien å andra sidan kunde bara göra anspråk på knappt fyra millioner kvadratkilometer med omkring tolv millioner människor.

Denna stora skillnad föranledde tyskarna att kräva ”en plats i solen” för att de skulle kunna skörda de förmenta fördelarna med ett stort transoceant välde — råvaror, marknadsmonopol, kontrollerade investeringsområden och mer manskap till krigsmakten. De nationer som inte hade kolonier saknade dessa fördelar och tyckte att de var allvarligt handikappade i konkurrensen i en allt mer industrialiserad värld.

De imperialistiska ambitionerna var inte begränsade till det koloniala fältet. De inbegrep också strävan att bygga upp intressesfärer i områden som låg nära hemlandet. Så till exempel kunde Rysslands strävan att dominera på Balkan jämföras med Österrikes ambitioner i samma område. Tyskland grundade järnvägen Berlin—Bagdad med tanke på att exploatera Mellersta Österns rikedomar och hotade därigenom engelsmännens ställning där. Likaså utövade Ryssland tryck på Turkiet för att få del i kontrollen av Dardanellerna, så att det kunde få en väg ut för sin sjöfart.

Italien hade inte bara sikte på Afrika utan också på östra sidan av Adriatiska havet, som det hoppades att en vacker dag kunna förvandla till en ”italiensk insjö”. Detta gjorde Italien till en konkurrent med Ryssland, Serbien, Montenegro och Österrike. Frankrike kränkte Tyskland och Italien i sina strävanden att förbättra sin ställning i Nordafrika, eftersom dessa båda länder hyste förhoppningar med avseende på Libyen, Algeriet och Marocko. Imperialismen framkallade sålunda ett virrvarr av motsatta strävanden och skapade en atmosfär av misstro och tvivel.

Militarism

En annan starkt bidragande faktor, som obevekligen ledde till krig, var utvecklandet av krigsmaskiner i alla Europas länder. Efter fransk-tyska kriget började så gott som alla de europeiska nationerna att tillämpa det tyska systemet med allmän värnplikt. Därför fanns det 1914 i runt tal tre och en halv million man i stående styrkor och milliontals fler utbildade reservister.

Varje nation hävdade naturligtvis att dess krigsförberedelser enbart hade defensivt syfte. Statsmännen var mindre benägna för uppriktiga underhandlingar, så länge de visste med sig att de hade någon militär makt bakom sig. Men den farligaste påföljden var kanske den sinnesinställning som denna upprustning framalstrade. J. S. Ewart förklarar i sin bok The Roots and Causes of the Wars: ”Militarism är inställningen att godkänna krig såsom en upplyftande, förädlande sysselsättning.” I varje land var målet att omsorgsfullt förbereda folket fysiskt och mentalt för eventuellt krig.

När sålunda Serbien retade Österrike, beslöt Österrike att straffa Serbien, men då understödde Ryssland Serbien och föreföll därigenom hota Österrike. Österrike sökte Tysklands stöd, under det att Ryssland i sin tur utverkade franskt bistånd, och slutligen kom Storbritannien till Frankrikes stöd. Maskineriet hade satts i gång, och världen gled aningslöst in i kriget utan hänsyn till de fruktansvärda konsekvenserna.

Konsekvenserna

Och vilka var konsekvenserna? Man har fastställt den totala kostnaden för kriget till 337.980.579.657 dollar, dvs. drygt en och en halv billioner kronor. Det totala antalet döda nådde den häpnadsväckande siffran 13.000.000, vartill kommer ytterligare 28.000.000 i sårade. Men medförde denna oerhörda blodsutgjutelse och materiella förstörelse några goda och förblivande resultat? Fanns det någon grund för de skrytsamma ord en författare skrev 1918: ”Även den mest praktiske penningväxlare ... måste hålla med om att det var väl utgjutet blod och väl använt kapital. ... Millioner tappra, ivriga ungdomar lärde sig att utan fruktan dö en ärofull död. De dog för att lära vandaliska nationer att mänskligheten aldrig mer kommer att tillåta att folken blir utnyttjade för militära syften ... [med resultatet att] den upplysta friheten sprids och enväldet utplånas.”

Hur utomordentligt felaktig denna bedömning från 1918 var har världshändelserna sedan dess visat. Kriget hade inte säkerställt demokratin i världen. Kriget som skulle göra slut på krigen hade inte utkämpats. I stället ledde det bara till en intensifiering och ett mångfaldigande av problemen. På 1920-talet fick man uppleva att de flesta av världens ekonomiska system bröt samman, och på 1930-talet följde depressioner och uppkomsten av diktaturer. Därpå kom andra världskriget, vilket i verkligheten bara var en förlängning av det första världskriget. Och detta krig var precis lika fattigt på resultat som det förra. Även detta krig slutade i hoppfullhetens tecken, men de illusioner man hyste i början försvann snart.

Årtiondena sedan dess har enbart bjudit på en fortsättning av krig, depressioner, internationella spänningar och anarki i ständigt ökande skala. Trots alla ansträngningar att skapa ett stabilt världssamhälle genom internationella organ som Nationernas förbund efter första världskriget och Förenta nationerna efter andra världskriget fortsätter världsförhållandena att försämras.

I sin bok In Flanders Fields säger Leon Wolff så här om första världskriget och dess följder: ”Det hade ingenting betytt, ingenting löst och ingenting bevisat. ... De moraliska och mentala bristerna hos människosläktets ledare hade bevisats tämligen noggrant.” Samma sak kan sägas om andra världskriget. Även kyrkosamfunden har misslyckats med att hejda det nedåtgående händelseförloppet. P. W. Hausman skriver i The Encyclopedia Americana (1941 års upplaga): ”Världen kunde inte undvika krig så länge som den blev kvar på krigets nivå. Vår värld var inte någon kristen värld. Och medan man från de fosterländska predikstolarna predikade kristendom [av eget märke], höll nationerna ögonen på varandra, redo för blod.” Är framtiden ljusare?

Framtiden

Under alla dessa smärtfyllda årtionden har massor av människor undrat över den slutliga utgången. Så långt tillbaka som under de sista åren av 1800-talet undrade somliga om det inte kunde finnas något samband mellan världens svårigheter och bibelns profetior. Så här sade utgivarna av en publikation från år 1914: ”Den gamla teorin om att jorden till slut skall förstöras genom en enda ofantlig brandkatastrof blir man livligt medveten om, när man ser krigslågorna flamma upp på en gång över nästan hela Europa, som om civilisationen och alla fredliga framsteg vore dömda till undergång.” Men detta krig visade sig inte vara det Harmageddon som bibelns profetior talar om.

Det är emellertid sant att uppriktiga bibelforskare verkligen fann belägg från bibelns egna blad på att året 1914 var ett markerat år i människans historia. Till skillnad från de flesta andra i våra dagar har dessa bibelstuderande också funnit orsaken till att människan fortsätter att misslyckas i sina ansträngningar att lösa sina problem i fråga om krig och fred. Men vad som är mera betydelsefullt är att de har funnit att bibeln eftertryckligt lovar att dessa svårigheter och olyckor på jorden inom kort skall vara ett avslutat kapitel och ersättas av en hela världen omfattande tingens ordning, där alla fredsälskande mäns och kvinnors innerligaste förhoppningar skall bli förverkligade.

Men hur skall detta åstadkommas? Inte som ett resultat av krig, sådana som första och andra världskrigen, utan genom den allsmäktige Gudens kraft. (Upp. 21:1—4) En värld utan smärta, sorg eller ens död! Inte längre några sådana krig som har hemsökt mänskligheten i ungefär 4.000 år — endast evigt förblivande fred! Skulle du inte vilja leva i en sådan värld? Om du vill det, vänd dig då till bibeln, den enda sanna informationskälla som kan hjälpa dig att uppnå detta lyckliga mål.