Vad händer med maten?

HUR mycket gift har du lust att äta? Utan tvivel kan en sådan tanke verka frånstötande för dig. Du menar förmodligen att du inte vill äta något gift alls.

Men vare sig du inser det eller inte, innehåller maten i många länder, särskilt Förenta staterna och andra länder i Västvärlden, små mängder kemikalier som kan verka dödande om de äts i stora mängder. Användningen av dessa kemikalier har ökat särskilt sedan andra världskriget.

Du kanske anser att eftersom man tillsätter sådana kemikalier till färdigförpackad mat, kan du åtminstone undvika dem när du köper sådana varor som frukt, grönsaker och kött i rått tillstånd. Men nästan alla dessa produkter har på ett eller annat sätt blivit utsatta för kemiska ämnen långt innan du köper dem.

Kemikalier som man sätter till livsmedel kallas ”livsmedelstillsatser”. Man använder rentav hundratals sådana i dag. Många av dessa tillsatser är syntetiska — människogjorda kemikalier som utformats i laboratoriet.

Hur vittutbrett är bruket av dessa tillsatser i våra dagar? William Longgood säger i sin bok The Poisons in Your Food (Gifterna i födan): ”Praktiskt taget varenda matbit du äter har blivit behandlad med ett kemiskt ämne någonstans på vägen: färgämnen, blekmedel, emulgatorer, antioxidationsmedel, konserveringsmedel, smakämnen, smakförbättringsmedel, pH-buffertar, giftsprayer, syrningsmedel, alkaliserande medel, deodoranter, fuktningsmedel, torkmedel, gaser, utdrygningsmedel, förtjockningsmedel, desinfektionsmedel, avlövningsmedel, fungicider, neutralisationsmedel, konstgjorda sötmedel, medel mot sammanbakning och skumbildning, ... hydrolyserande medel, hydrogeneringsmedel, mogningsmedel, förstärkningsmedel osv.”

Nyligen uppmärksammat

Livsmedelstillsatserna började ganska nyligen att figurera i dagsnyheterna på grund av den publicitet som getts cyklamaterna. Cyklamaterna tillhörde de mer än 600 livsmedelstillsatser som av Förenta staternas livsmedels- och läkemedelsförvaltning ”allmänt ansågs vara säkra” (”Generally Recognized As Safe”, varför denna lista kom att kallas GRAS-listan).

Cyklamater är konstgjorda kemiska sötmedel som intog sockrets plats av diet- eller hälsoskäl. De användes i läskedrycker, glass, salladssåser, puddingar, sylt, marmelad, geléer och till och med pickles. De kom att ingå i praktiskt taget all dietmat och användes också i smaksatta vitaminpreparat för barn.

Men senare visade experiment att cyklamater förorsakade cancer hos möss och råttor och missbildningar hos kycklingar som kläcktes. Detta var inte i överensstämmelse med den amerikanska lag som stadgar att ingen livsmedelstillsats ”skall anses vara säker om den befinns framkalla cancer när den intas av människa eller djur”.

Således blev dietdrycker som innehöll cyklamater förbjudna, medan dietmat och medicin, som innehöll cyklamat, kunde säljas utan recept, om de var rätt märkta. Flera andra länder följde Förenta staternas exempel och förbjöd bruket av cyklamater.

Två sidor av saken

Den publicitet som gavs artificiella sötmedel fick många att ifrågasätta användningen av andra tillsatser. Fanns det någon risk med att överösa så mycket av livsmedlen med konstgjorda kemikalier? En del experter blev oroliga över att alldeles för många tillsatser egentligen inte hade testats tillräckligt för att man skulle kunna utröna deras säkerhet, fastän de redan fanns på GRAS-listan.

Det finns de som påstår att dessa kemikalier är ofarliga i de små mängder man använder dem, fastän de medger att de kan vara skadliga och till och med dödliga i mycket större doser. Å andra sidan finns det de som vidhåller att om ett kemiskt ämne är ett gift i stora mängder, så är det fortfarande ett gift i små mängder — arsenik är arsenik, säger de, hur mycket man än späder ut den. De resonerar också att eftersom få, om ens några, av dessa tillsatser är av något näringsvärde, varför skall man då ta risken att använda dem?

Varför behöver man vara osäker på om vissa livsmedelstillsatser är säkra eller inte? Av den orsaken att fastän några av dessa ämnen i stora mängder har framkallat cancer och andra farliga verkningar hos sådana experimentdjur som möss och råttor, är det inte säkert att det är vad som händer en människa som utsätts för mycket mindre doser i sin diet. Och dessa tillsatser har inte varit i bruk på sådan bred basis tillräckligt länge för att man skall kunna veta vem som har rätt.

Varför tillsatser?

Om många kemiska tillsatser, särskilt konstgjorda sådana, inte har något näringsvärde, vilket medges, och till och med kan vara farliga i det långa loppet, varför används de då? Varför har människan medvetet tillsatt dessa produkter till de födoämnen som är så livsviktiga för hennes hälsa?

I och med att de stora städerna började växa upp blev det nödvändigare och nödvändigare inte bara att frakta matvaror långa sträckor utan också att lagra dem i magasin och på hyllor under lång tid. Något måste göras för att hindra dessa födoämnen från att förstöras. Följaktligen tillsattes kemikalier för att stoppa växten hos de organismer som i normala fall förstör mat.

Sedan kom efterfrågan på dietmat, särskilt mat och dryck som inte var fettbildande. Detta betydde till exempel att det inte var önskvärt att ha socker som sötmedel i läskedrycker, eftersom det innehöll för många kalorier. Därför ersatte man sockret med kemiska ämnen som smakade sött.

Ett annat skäl för tillsatser var att det började bli populärt med färdiglagad mat, till exempel ”TV-middagar”. Dessa behövde husmodern bara värma upp och servera. Men kemikalier tillsattes för att bevara dem och förbättra smaken och utseendet till dess att konsumenten köpte dem.

Men konsumenten är inte utan skuld. Alltför många människor vill ha sådant som ser gott ut, känns angenämt och smakar gott oberoende av näringsvärdet. Tillverkarna tillsätter därför födan kemikalier som ger sådana effekter. Ett stycke vitt bröd till exempel kan se gott ut, kännas mjukt och även smaka gott. Men vanligen bakas det på blekt vitt mjöl, som vid bearbetningen har förlorat det mesta av näringsvärdet. Man tillsätter kemikalier för att få det att se bra ut, kännas bra, smaka bra och för att bevara det. Ofta tillsätts några syntetiska vitaminer, och sedan säljs det som ”berikat” bröd. Konsumenten är tillfredsställd med att köpa en sådan produkt i stället för att vägra köpa den.

I samband med bröd säger Longgood: ”Det öde som drabbar ett oskyldigt vetekorn hör bättre hemma i brottets krönika än i en avhandling om livsmedel.” Han tillägger: ”De flesta limpor av vitt bröd som säljs i affärerna i dag är i främsta rummet en produkt av kemiskt skarpsinne, skicklig mekanisk teknologi och listig reklam. De utsätts för ett bombardemang av kemikalier, berövas praktiskt taget alla näringsämnen, utrustas med ett antal syntetiska vitaminer, förses med emulgator för att hålla sig mjuka och ... säljs till den lättlurade allmänheten som en berikad produkt. Bröd och de flesta andra bakverk som finns i handeln är närmare förbundna med provröret än med naturen.”

Om du bor i Västerlandet, är det troligt att också köttet du köper har blivit kemiskt behandlat. På många djur implanterar man tabletter, som innehåller könshormoner, när de är mycket unga, och sedan underhåller man dem med syntetiska hormoner, antibiotika och andra kemiska ämnen för att de skall nå så hög vikt som möjligt och för att förhindra vissa sjukdomar. Deras kroppar innehåller också biocider, som de tagit upp ur foder, besprutat med kemiska ämnen och gödslat med kemiska gödningsämnen. Många köttvaror, särskilt kallskuret, behandlas ytterligare med kemiska ämnen för att hålla sig längre, smaka bättre och få vackrare färg.

Hur mycket av dessa kemikalier äter de flesta människor? Det beräknas att de äter omkring ett och ett halvt kilo om året. Men vad har dessa kemiska tillsatser för verkan?