Kemikalier — vänner eller fiender?

VI FATTAR många beslut i livet genom att väga fördelar mot nackdelar. Många köper till exempel en bil därför att det är praktiskt och bekvämt. Men de måste också väga in de kostnader som det för med sig att ha en bil — skatt, försäkring, avskrivning och utgifter för att hålla den i trafikdugligt skick. De måste också tänka på risken att bli skadad eller dödad på grund av trafikolyckor. Det förhåller sig på ungefär samma sätt med kemikalier — fördelarna måste vägas mot nackdelarna. Ett belysande exempel är MTBE (metyltertiärbutyleter), ett kemiskt ämne som tillsätts bensin för att förbättra förbränningen och minska avgasmängderna.

Delvis tack vare MTBE är luften i många amerikanska städer nu renare än den har varit på åratal. Men den rena stadsluften ”har betingat ett högt pris”, rapporterar tidskriften New Scientist. Orsaken till detta uttalande är att MTBE kan vara cancerframkallande och har läckt ut från tiotusentals underjordiska bensintankar och i många fall förorenat grundvattnet. Till följd av detta måste en viss stad nu köpa 82 procent av sitt vatten utifrån, till en kostnad av 3,5 miljoner dollar om året! Enligt New Scientist kan detta ”komma att bli ett av USA:s allvarligaste grundvattenföroreningsproblem i många år framöver”.

En del kemikalier har förbjudits och får inte längre säljas därför att de är skadliga för miljön och hälsan. ”Men hur kan något sådant hända?” kanske du undrar. ”Måste inte alla nya kemikalier testas noggrant innan de släpps ut på marknaden?”

Testmetoder är inte alltid tillförlitliga

De testmetoder som används för att utröna om kemikalier är giftiga är i själva verket en blandning av vetenskap och gissningar. ”Riskbedömare kan inte alltid dra en skarp gräns mellan ’ofarlig’ och ’farlig’ exposition för ett kemiskt ämne”, förklarar Joseph V. Rodricks i sin bok Calculated Risks. Samma sak kan sägas om läkemedel, av vilka många nu framställs på syntetisk väg. ”Inte ens de noggrannaste tester kan alltid avslöja om ett preparat kan komma att få oväntade biverkningar”, konstaterar The World Book Encyclopedia.

Laboratorier har vissa naturliga begränsningar. Laboratorieförsök kan till exempel inte simulera en kemikalies sätt att reagera i den mångskiftande och komplicerade yttervärlden. I världen utanför laboratoriet finns hundratals eller rentav tusentals syntetiska ämnen, av vilka många kan reagera med varandra och med levande organismer. Somliga av dessa kemikalier är ofarliga i sig själva, men om de förenar sig med andra, utanför eller inuti vår kropp, kan de bilda nya, giftiga kemiska föreningar. En del kemikalier blir giftiga eller cancerframkallande först när de omvandlas av kroppens ämnesomsättningssystem.

Hur kan då forskare avgöra om en viss kemikalie är farlig eller inte, med tanke på dessa svårigheter? Den vanligaste metoden har varit att pröva ämnet på djur och sedan försöka tillämpa resultaten på människor. Men är den metoden alltid tillförlitlig?

Är djurförsök tillförlitliga?

Förutom de etiska aspekter som kan anläggas på problemet kan djurförsök också ifrågasättas av andra skäl. Olika djur reagerar till exempel helt olika på kemiska ämnen. En mycket liten dos av det ytterst giftiga ämnet dioxin dödar en marsvinshona, men en hamster tål 5.000 gånger så mycket! Även nära besläktade arter, till exempel råttor och möss, reagerar olika på många ämnen.

Men om en viss djurarts reaktion inte är någon säker indikator på hur andra arter reagerar, hur kan då forskare vara säkra på att en viss kemikalie är ofarlig för människan? Faktum är att de inte alls kan vara säkra på den saken.

Kemister har verkligen inte någon lätt uppgift. De måste behaga de människor som vill ha deras alster, tillfredsställa dem som oroar sig över plågsamma djurförsök och övertyga sina egna samveten om att deras produkter är ofarliga. Vid en del laboratorier har man därför börjat testa kemikalier på kulturer av mänskliga celler. Tiden får utvisa hur tillförlitliga sådana tester är.

När laboratorietester slår fel

Bekämpningsmedlet DDT, som fortfarande finns i stora mängder i naturen, är ett exempel på en kemikalie som påstods vara ofarlig när den lanserades. Längre fram upptäckte forskare att DDT har en tendens att lagras i levande organismer, liksom fallet är med andra giftiga ämnen. Detta har fått tragiska konsekvenser. Vilka då? En av dem är att näringskedjan, som börjar med miljontals mikroskopiska varelser och fortsätter med fiskar, fåglar, björnar, uttrar osv., har blivit en levande tratt som anrikar gifterna i sekundärkonsumenternas kroppar. I ett fall har en population doppingar inte lyckats kläcka en enda unge på över 10 år!

Dessa biologiska trattar är så effektiva att vissa kemikalier, som förekommer i knappt påvisbara halter i vattnet, ansamlas i häpnadsväckande mängder i sekundärkonsumenternas kroppar. Ett belysande exempel är vitvalarna i Saint Lawrencefloden i Nordamerika. De har så mycket giftämnen i kroppen att de måste behandlas som riskavfall när de är döda!

Vissa kemiska ämnen som finns anrikade i många djur har visat sig ha ungefär samma funktion som hormoner. Det är först på senare tid som forskare har börjat inse vilken försåtlig verkan dessa kemikalier kan ha.

Kemikalier som ”härmar” hormoner

Hormoner är viktiga kemiska budbärare i kroppen. De förs med blodet till andra delar av vår kropp, där de antingen stimulerar eller dämpar vissa funktioner, exempelvis tillväxten eller de cykler som har med fortplantningen att göra. Intressant nog sades det nyligen i ett pressmeddelande från Världshälsoorganisationen (WHO) att ”en snabbt växande mängd vetenskapliga bevis” vittnar om att vissa syntetiskt framställda kemikalier har den inverkan på människokroppen att de stör hormonernas funktion, antingen genom att imitera dem på ett skadligt sätt eller genom att hämma dem.

Bland dessa kemikalier märks PCB,a dioxin, furan och en del bekämpningsmedel, till exempel DDT-restmängder. Dessa kemikalier kan störa kroppens endokrina system, där hormonerna bildas.

Ett hormon som dessa kemikalier imiterar är det kvinnliga könshormonet östrogen. En studie som nyligen publicerades i läkartidningen Pediatrics tyder på att den ökade förekomsten av tidig pubertet bland flickor i vissa delar av världen kan ha ett samband med användningen av hårprodukter som innehåller östrogen och med miljögifter som imiterar detta hormon.

Vissa kemikalier kan också påverka de manliga könshormonernas funktion. Tidskriften Discover förklarar: ”Experiment har visat att exposition för PCB i ett visst skede av utvecklingen kan göra att hanar av sköldpaddor och alligatorer förvandlas till honor eller androgyna individer.”

Kemiska giftämnen kan också försvaga immunsystemet och göra djuren mer mottagliga för virusinfektioner. Sådana infektioner tycks faktiskt sprida sig snabbare och över större områden än någonsin tidigare, i synnerhet bland djur som befinner sig högt upp i näringskedjan, exempelvis delfiner och sjöfåglar.

Hos människor är det barnen som påverkas mest av dessa kemikalier. Barn som föddes av japanska kvinnor som ätit PCB-förorenad risolja för en del år sedan ”drabbades av fysiska och psykiska utvecklingsstörningar, beteenderubbningar såsom hypoaktivitet och hyperaktivitet, abnormt små penisar och fem poäng lägre intelligenskvot än normalt”, rapporterar tidskriften Discover. Undersökningar som utförts på barn som exponerats för höga halter av PCB i Nederländerna och Nordamerika har avslöjat liknande negativa effekter på den fysiska och psykiska utvecklingen.

Något som enligt WHO också kan sättas i samband med dessa kemikalier är ökningen av ”hormonsensitiva” cancerformer bland både män och kvinnor, till exempel bröstcancer, testikelcancer och prostatacancer. I många länder kan också den tydligtvis fortgående minskningen av antalet spermier hos män, och även av spermiernas kvalitet, sättas i samband med vissa kemikalier. I somliga länder har det genomsnittliga antalet spermier hos den manliga befolkningen nästan halverats på 50 år!

I föregående artikel citerades en läkare som sade att vi är ”en experimentgeneration”. Det verkar som om hon har rätt. Många kemiska ämnen som framställts av människan har varit till stor nytta, men andra har inte varit det. Vi gör därför väl i att undvika onödig kontakt med kemiska ämnen som kan visa sig vara till skada för oss. Förvånansvärt nog kan många sådana ämnen finnas i vårt eget hem. I nästa artikel skall vi se vad vi kan göra för att skydda oss mot potentiellt farliga kemikalier.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 7]

Dessa valar är så fulla av giftämnen att de betraktas som riskavfall när de är döda

[Bildkälla]

©George Holton, The National Audubon Society Collection/PR