Varför skiner månen?

Du har säkert på kvällen sett skyltar som reflekterar ljuset. Detta möjliggörs av att bokstäverna på dessa skyltar är täckta med ett lager av små glaspärlor, som inte är större än en bråkdels millimeter i diameter. De är sedan täckta med en hinna av plast. När strålkastarna från en bil lyser på dem, återkastar de ljuset.

Den vetenskapliga forskningen har nyligen visat att människan inte var den förste att använda detta slag av ljusreflektorer. Vittnesbörd från månens yta visar att den som först gjorde bruk av denna reflektionsprincip var universums Skapare.

Vetenskapsmän som undersökt det material från månen som astronauterna fört med sig till jorden har funnit att hela 50 procent av ”jorden” på månytan består av glas. Dessa glaspartiklar förekommer i olika former. De kan vara helt klotrunda, elliptiska, droppformiga eller hantelformade. De varierar också i storlek från små korn till pärlor med en millimeters diameter.

Ytan på dessa glaspärlor är mycket slät. När de blir belysta, glänser de starkt. Doktor Wernher von Braun, som ju har en framträdande ställning inom Förenta staternas rymdprogram, skrev om dem att de ”glittrade i solljuset likt ljusreflekterande pärlor på en trafikskylt”. Det mesta av detta glas är färglöst, men en del är brunt, gult, rött eller grönt.

Också klipporna på månen visar att de utformats för att återkasta ljuset. De är nämligen översållade med små glasfodrade håligheter. En del av dem ser ut som om de vore nedstänkta med glasdroppar och verkar nästan glaserade.

På sin månpromenad hittade astronauterna också på botten av små kratrar blänkande paljetter i form av glaserade fläckar, som liknade stänk av smält och stelnad lödmetall. De fanns på stenarna och på jorden.

Hur förunderligt exakt är inte uttalandet i Första Moseboken 1:16 (NW) i den Heliga skrift, där månen omtalas som ”den mindre lysande kroppen till att behärska natten”!