Att leva med tyfoner
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Filippinerna
I DECEMBER 1969 sammanträffade en grupp internationella experter i Quezon på Filippinerna. De hade viktiga angelägenheter att tala om. Folken i hela Stillahavsområdet var livligt intresserade. Ämnet för samtalen hade inte med politik att göra. Nej, detta var nämligen det andra årliga möte som hölls av Tyfonkommittén, som Meteorologiska världsorganisationen och FN:s ekonomiska kommission för Asien och Fjärran Östern gemensamt tillsatt.
Som samtalsämne har tyfoner mer än kuriositetsintresse för folken i västra Stillahavsområdet. Många av dessa människor har verkligen blivit utsatta för en tyfons raseri. De har sett hustak föras i väg. De har sett hela hus krossas till spillror som de vore gjorda av papper och tändstickor. De har känt skräcken då gyttjigt vatten börjat virvla runt husknuten — vatten som kommit ner i form av skyfall under stormen. De har hjälplöst kurat ihop sig och väntat medan orkanen vräkt fram i hela trakten med 45 sekundmeter — 160 kilometer i timmen!
Det är därför inte att undra över att kommissionens en vecka långa överläggningar engagerade delegater från Formosa, Hongkong, Korea, Laos, Vietnam, Thailand och Filippinerna. Genom observatörer var också andra intresserade länder representerade, sådana som Australien, Frankrike, Nederländerna, Sovjet, Storbritannien och Förenta staterna. Alla var angelägna att undersöka vad man kan göra för att hålla tillbaka denne nyckfulle jätte, när han far fram som en galning.
Några fakta om tyfoner
Vad är en tyfon? Ordet anger ett väderfenomen som består i att vinden blåser runt omkring ett lågtrycksområde. Till samma familj som tyfonerna hör virvelvindar, tromber (tornados) och skydrag. Men tyfonen är den största av dem alla i bredd, höjd och vindhastighet. När vindhastigheten börjar överstiga 35 sekundmeter, är det i själva verket fråga om en tyfon. Liknande stormar kallas för ”hurrikaner” i den karibiska övärlden och i östra delen av Förenta staterna.
När man tänker på vilken oerhörd energi som en tyfon släpper lös, måste man undra över var all denna energi kommer ifrån. Svaret är att den kommer från vattenånga. Men hur? Jo, tänk så här: Det behövs mycket värme för att koka bort allt vattnet i en panna man ställt på spisen. All den värmen blir så att säga bunden i vattenångan. Den energi som bundits under avdunstningsprocessen skulle man nu kunna frigöra genom att låta kondensera samma mängd vattenånga, dvs. få den att återgå till flytande form.
Genom samma process frigörs så mycken energi i en medelstor tyfon att den skulle motsvara vad som släpps lös i 40.000 vätebomber. Av detta förstår vi att om en tyfon skall kunna behålla eller öka sin intensitet, måste det ske en ständig tillförsel av vattenånga. Det förklarar vidare varför tyfonen blir benägen att öka hastigheten, när den passerar över land, varefter den avtar i styrka, under det att den saktar av men i stället ökar sin potentiella energi, medan den befinner sig över havet.
Vilka är betingelserna för att en tyfon skall uppkomma? Hittills har vetenskapsmännen inte kunnat tillhandahålla något fullständigt svar. Några av de bidragande faktorerna är emellertid kända. Här skall nämnas tre: 1) en varm havsyta med en vattentemperatur av åtminstone 26 grader Celsius, 2) ett tjockt lager fuktig luft som når upp till en höjd av minst tre kilometer, och 3) lämplig breddgrad, eftersom tropiska stormar inte kan bildas vid själva ekvatorn och sällan bildas inom fem grader från ekvatorn. Huvudområdet där de tyfoner bildas som berör Sydöstasien är en region söder om Guam men norr om ekvatorn i Stilla havet. Kinesiska sjön utgör ett annat sådant område.
Bättre varningssystem behövs
En av de angelägnaste uppgifterna för detta tyfonkommittémöte var att dryfta hur man skall kunna förbättra varningssystemen så att folk kan få den tid på sig som de behöver för att skydda sin egendom och sätta sig själva i säkerhet. När man tänker på vilka väldiga vattenvidder som bildar det viktigaste området för uppkomsten av tyfoner, är det lätt att inse vilka svårigheter som är förbundna med att upprätta väderleksstationer. Som det nu är måste meteorologerna lita till radarrapporter, satellitbilder och kartor över tidigare väderlekssituationer för att lokalisera nya stormar under utbildning.
Sedan man lokaliserat sådana nybildningar, sänder man ut flygplan för att spana ut hur de fortskrider och för att kartlägga deras positioner. Barometerstånden noteras såväl som vindhastighet och andra faktorer som kan bidra till att fastställa stormens natur, hastighet, kurs och avstånd. På grundval av dessa rapporter upprättar man kartor och utarbetar väderleksutsikter och stormvarningar, som distribueras till allmänheten genom nyhetsmedia.
Det är lätt att inse att ju tätare väderleksstationerna ligger inom uppkomstområdet och i dess närhet, desto exaktare kan förutsägelserna bli. Under det gångna året har ytterligare anordningar trätt i funktion tack vare samarbete mellan tyfonkommissionerna på Formosa, i Hongkong och Korea. Man gör ansträngningar att upprätta bättre kommunikationer de berörda länderna emellan, så att stormvarningarna kan förbättras.
Man överväger också att följa exemplet från Nordatlanten och lägga ut väderskepp. Både Ryssland och Förenta staterna har visat intresse av att förlägga ett oceangående väderskepp till vattnen utanför Guam i Stilla havet. Dess syfte skulle vara att lokalisera potentiella stormar och göra meteorologiska observationer i området. Eftersom en sådan flytande väderleksstation befinner sig på ort och ställe, kan man där göra direkta observationer av de allra första tecknen till att en farlig storm är under uppsegling.
Försök att minska skadeverkningarna
Man har gjort olika experiment för att försöka minska tyfonernas skadeverkningar. Eftersom tyfonens energikälla är dess innehåll av vattenånga, borde man kunna utlösa dess energi genom att kondensera ångan till vatten igen och på så sätt få tyfonen att avmattas innan den når land. Det är därför som man ägnar så mycken uppmärksamhet åt att beströ molnen med kemikalier. Tanken är ju att tvinga molnen att avge vatten medan de fortfarande befinner sig över havet. Även om man ännu inte har lyckats nå så långt på detta område, hoppas man att det fortfarande finns möjligheter att utveckla denna metod därhän att den lönar sig.
En stor del av tyfonernas skadeverkningar kommer i form av fruktansvärda översvämningar, en följd av de skyfall tyfonerna för med sig över land. Vallar och fördämningar planeras och byggs i syfte att reglera vattenöverskottet. Projekt är just nu under utförande i Tansui River-bäckenet på Formosa och i floden Pampangas låglänta område på Filippinerna.
Man inser naturligtvis nu att den största orsaken till översvämningarna är den vanskötsel av jorden som människan gjort sig skyldig till. Omdömeslös skogsavverkning har klätt av landskapet och berövat marken dess naturliga skydd mot översvämningar. De rikliga regnmängder som tyfonerna för med sig är till verkligt stor nytta, om bara marken kan suga upp dem. Men när skogarna huggs bort och marken uppodlas utan hänsyn till hur det går med myllan, rinner stora regnmängder bort direkt på markytan och vållar ofta härigenom allvarliga erosionsskador. Man är nu i färd med att försöka lagstifta mot okontrollerade avverkningar, och bönderna uppmuntras till att så markbindande växter och bruka terasseringsmetoden (horisontell plöjning).
Vad den enskilde kan göra
Även där det redan nu finns ett omfattande och avancerat system, som varnar för annalkande tyfoner, är många benägna att inte ta varningen så allvarligt eller rentav strunta i den. De har kanske överlevt stormar tidigare och tycker att de inte behöver oroa sig. Det kan också hända att det har gått så lång tid sedan den förra tyfonen att deras känsla för överhängande fara har avtrubbats. Det är synnerligen oförståndigt att handla på det sättet. Det är bäst att bereda sig på det värsta, lyssna till stormvarningarna från väderlekstjänsten och göra sig förtrogen med vad de officiella stormvarningssignalerna betyder i vilken form de än förekommer. Man bör göra sig hemmastadd med de praktiska försiktighetsåtgärder som går att vidta och inte underlåta att fullfölja dem allteftersom tyfonen närmar sig.
Det är också bra att man lär sig känna igen naturens egna tecken på att en tyfon är i antågande — karakteristiska drag hos vinden och vågorna till skillnad från hur de uppför sig i allmänhet. I Sydöstasien rör sig tyfonerna vanligen i nordvästlig riktning.
Man får inte låta sig skrämmas av rykten. Men man bör noga följa med väderleksrapporterna i radio, television eller tidningar. Blir man uppmanad att utrymma ett riskabelt område, bör man göra det utan dröjsmål. Om någon menar sig ha goda skäl att stanna hemma, bör han se till att ha sörjt för det nödvändigaste. Det kan nämligen uppstå tillfälligt strömavbrott, vattnet kan ta slut i ledningarna, eller också kan det bli förorenat. Därför är det bra att ha mat hemma som inte kräver så mycken tillredning, och naturligtvis måste man ha tappat upp ordentligt med gott dricksvatten. Man bör också se till att man vet var annan nödutrustning finns och att den går att använda.
Välbyggda hus brukar anses fullständigt säkra. Men det är förståndigt att inte lita alltför mycket på deras motståndskraft. När vindhastigheten börjar komma upp till 90 meter per sekund, är det inte säkert att de klarar sig, i synnerhet inte ifall de ligger nära kusten eller på någon plats där vinden har fritt spelrum. Det finns en del saker man bör ha tänkt på i förväg. Kan stora trädgrenar eller träd falla mot huset? Är taket väl förtöjt? Vilka risker finns det för översvämning?
I stora delar av Sydöstasien brukar man inte bygga solida hus. Byggnadsmaterialen består av bambu, blad och trä. Vad kan man då göra när en tyfonvarning utfärdas? För att förstärka byggnaden gräver man ner pålar i marken intill husets hörn. Man förtöjer också huset med linor som förankras i marken. Eftersom vinden vrider sig medan tyfonen passerar, använder man pålar och linor på alla sidor om huset. Oavsett var på huset stormen tar i, finns det alltså någonting som håller emot.
Man bör också ta med i beräkningen hur tyfonen kan inverka på ens försörjningsmöjligheter. I många trakter av Sydöstasien och på öarna i Stilla havet är kokospalmen den huvudsakliga inkomstkällan. Även om tyfoner sällan blåser omkull en kokospalm, lider den ändå avsevärd skada, huvudsakligen genom att bladen blir skadade. Det förefaller som om bladen tar upp fuktighet ur luften till nytta för frukten, och de innehåller ju klorofyll som är nödvändig för fotosyntesen, varigenom alla växter byggs upp. Även om trädet fortsätter att bära frukt efter en kraftig storm, är det högst troligt att kokosnötterna visar sig vara tomma och alltså inte går att sälja.
Det verkar inte som om man kan göra någonting för att förhindra tyfoner, men några sätt att göra den ekonomiska förlusten så liten som möjligt skall framhållas här. Bönderna uppmuntras bland annat att så till exempel jordnötter mellan kokospalmerna eller också plantera mangoträd eller bananer där. I många fall där detta förslag har följts har bönderna inte bara skaffat sig en bra biförtjänst, utan avkastningen av kokospalmerna har också ökat med ända till 69 procent. Om kokospalmerna verkligen skulle råka bli skadade av stormen, växer dessa andrahandsprodukter mycket fortare, så att bonden varken blir utan inkomst eller mat för dagen.
Ris är en annan viktig produkt i denna region. Men på grund av ofta återkommande tyfoner går det i somliga trakter inte att med någon framgång odla ris. En sådan trakt är Batanesprovinsen längst i norr på Filippinerna. I stället odlas rotfrukter, som inte är så stormkänsliga som ris, till exempel camote eller sötpotatis. Dessa kan användas som bikultur i många områden där tyfonförlusterna är ovanligt höga.
Nyttan av tyfoner
I betraktande av vad som sagts här om hur farliga tyfonerna är, skulle det inte förvåna om läsaren fick det intrycket att de inte alls har några försonande drag. Men detta skulle inte ge hela sanningen. Tyfoner gör en hel del nytta också. Det är till exempel tack vare dem som milliontals liter saltvatten blir avsaltat och spritt vida omkring över förtorkade områden. Det skulle behövas många kostnadskrävande anläggningar och många år för människan att avsalta sådana oerhörda mängder.
Kan de mäktiga tyfonerna möjligen ha andra fördelar för människan och hennes miljö? Här är det återigen så att vi helt enkelt inte sitter inne med alla svaren. Genom sin okunnighet lider människan skada av tyfonen, och det är detta som helt upptar hennes tankar. Hennes kunskap om all den nytta den gör för oss, för den luft vi andas och för den jord varifrån vi hämtar vår bärgning, befinner sig fortfarande på det elementära stadiet.
Vi kan vara övertygade om att i den kommande nya tingens ordning skall vår Skapare, Jehova Gud, inte tillåta den förstöring och ödeläggelse och förlust av människoliv som nu följer i tyfonernas spår. Han skall själv bokstavligen uppfylla sitt frikostiga löfte om välfärd för sina lydiga skapelser på jorden, vilket är upptecknat i Hesekiel 34:27: ”Träden på marken skola bära sin frukt, och jorden skall giva sin gröda, och själva skola de bo i sitt land i trygghet.” I stället för att leva farligt med tyfonerna kommer människan att hysa tillförsikt till den förebyggande och beskyddande förmågan hos honom som har danat vinden, havet och allting.