Kolbrytning på prärien
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Canada
BILEN svängde av från stora landsvägen mot de grå ”bergen” som avtecknade sig mot prärielandskapet framför oss. I nästan varje riktning syntes dystra ”bergskedjor” resa sig från det enformigt flacka landskapet. Vi skulle besöka en ovanlig gruva, inte i dessa ”berg” utan vid sidan av dem.
Vägen gick över en jorddamm som dämmer upp den nära 15 kilometer långa vattenreservoaren till det stora kraftverket som ligger alldeles framför oss. På en skylt stod det: ”Gränsdammens kraftstation — Saskatchewans kraftaktiebolag”. Detta var en påminnelse om att vi befann oss endast 11 kilometer norr om gränsen mellan Canada och Förenta staterna. Bilen passerade mellan kraftstationen och ett enormt kolupplag och svängde sedan för att följa kanten på ”bergskedjan”, som visade sig bestå av jord- och lerhögar, som låg uppskyfflade sida vid sida, och inte av berg och sten. Bortom en av dessa högar blev vägen bara ett smalt vägspår som ledde fram till kanten av ett djupt dike.
De båda små barnen kravlade sig entusiastiskt ur bilen. De blev tillsagda att inte avlägsna sig. Visserligen var det helgdag, men det kunde ändå vara riskfyllt att ströva omkring på gruvområdet utan tillsyn. Vår värd var emellertid väl förberedd för att på ett betryggande sätt leda vår rundvandring i denna ovanliga gruva. Skulle du inte vilja följa med oss?
Maskiner som blottar gruvan
Vår första överraskning blir när vi kikar ner i gruvan, inte ner i ett mörkt schakt utan en stor grop i marken, cirka femton meter djup. Det är ungefär hundra år sedan man genom bortschaktning av lösa jordlager kunde börja bryta kol på prärien.
Men det är den jättehöga maskinen vid sidan om dagbrottet som tilldrar sig vår uppmärksamhet. Det är en enorm ”vandrande” släpskopa, med smeknamnet ”Mr Klimax”! Vi har hört att den skall vara den största i sitt slag i Canada och att sådana här maskiner är en grundförutsättning för framgångsrik dagbrytning av kol. Å, här kommer jourhavande förmannen som varit vänlig nog att ställa sig till förfogande för att göra vår rundvandring till en särskild upplevelse.
”Den är hög som en tiovåningsbyggnad och väger 1.700 ton”, upplyser förmannen om ”Mr Klimax”. Den är ungefär tusen gånger tyngre än vår bil!
”Den kan gräva 27 meter djupt och ta 25 kubikmeter i en enda munsbit”, fortsätter han. ”Men eftersom maskinen inte är i drift i dag, kanske ni skulle vilja se hur den ser ut inuti?”
Det ville vi verkligen! Vi kliver upp på det väldiga underredet, och förmannen låser upp dörren för oss som om vi vore i färd med att träda in i en stor byggnad. Väl inne i maskinen stirrar vi imponerat på de gigantiska växlarna, kablarna och motorerna.
”Samtliga motorer och växlar sitter innanför den här skyddskåpan”, förklarar förmannen för oss. ”De manövrerar kablarna som styr kranarmen och släpskopan i maskinens framände. När armen sänks är det en kabel som släpper skopan och en annan kabel som drar eller släpar den längs marken så att den fylls med jord och lera. Därefter lyfts armen, och hela maskinen svänger på underredet, varpå skopan tippas så att lerjorden hamnar på jordhögen vid sidan om det öppna brottet.”
Nu kliver vi uppför ännu en metalltrappa, den här gången till förarhytten, som är belägen uppe i ett främre hörn av maskinen. Från denna framskjutna plats sköter en man hela grävoperationen med hjälp av tre spakar och två pedaler.
”Det är lika enkelt som att köra bil”, säger förmannen leende. ”Föraren kan samtala med huvudkontoret när som helst med hjälp av den här kommunikationsradion i hytten.”
Anblicken av prärien, som sträcker ut sig under oss, är betagande även för en liten flicka, för vilken äventyret också kan inbegripa risken att få koldamm och oljefläckar på den fina klänningen. Och för en liten pojke, som sitter i den stoppade förarstolen och med sina små händer griper tag i de stora spakarna, ger den behagfull inspiration åt fantasin.
Då vi är på väg nerför trapporna, mot utgången, undrar vi över hur en sådan här maskin kan förflytta sig i terrängen.
”När den förflyttar sig sänker den ner de väldiga pontonerna vid sidorna och lyfter sig och ’hoppar bock’ bakåt. Det är därför som den kallas för en ’vandrande’ släpskopa”, förklarar förmannen. ”Detta är ett mycket kinkigt förfarande, eftersom den 72 meter långa armen och den 20 ton tunga skopan måste vara exakt balanserade för att inte hela maskinen skall stjälpa.”
”Mr Klimax” tog sig en riktig långpromenad här i trakten helt nyligen. Det måtte ha varit en verklig syn!
”Ja, den stora släpskopan promenerade ungefär 13 kilometer, från en annan gruva till den plats där den nu befinner sig, med en genomsnittshastighet av 1,8 meter i minuten. Eftersom den drivs med elektricitet, var vi tvungna att dra kablar och små baracker — eller ’hundkojor’ som vi kallar dem — hela vägen. Hundkojorna innehåller transformatorer som transformerar ner linjespänningen från 72.000 volt till 4.160 volt, vilket är den rätta spänningen för ’Mr Klimax’.”
På vägen hit passerade ”Mr Klimax” över en järnväg, två landsvägar, en flod och ett annat vattendrag. Men den besvärligaste delen av promenaden var genom dalen nedströms dammen.
”Nivåskillnaden där är 27 meter, och vi var tvungna att anlägga en speciell väg med 10 graders lutning genom dalen”, berättar förmannen. Men trots allt var ”Mr Klimax” säkert framme på sitt nya jobb, sexton dagar efter det att han började sin vandring.
Man skulle kunna tro att den här grävmaskinen är den största i världen, men så är inte fallet. Faktum är att den skulle te sig dvärglik vid sidan av en annan maskin, som utför ett liknande arbete i södra Ohio i Förenta staterna. Dess grävskopa har en kapacitet på 154 kubikmeter.
Men hur kan kolbrytning i dagbrott vara ekonomiskt lönsamt, när det kräver att man använder släpskopor som kostar flera millioner dollar? Det är den effektivitet med vilken dessa maskiner avlägsnar jordtäcket, så att man kommer åt kolet, som gör gruvdrift medelst dagbrytning praktiskt genomförbar. Vanligtvis är dessa maskiner i drift 24 timmar om dygnet. På det sättet kan exempelvis den här gruvan framställa kol till en kostnad som är bara en sjättedel jämfört med kolbrytning i schakt på andra ställen i Canada.
En fotvandring på gruvan
Eftersom du nu har följt med oss så här långt på vår rundvandring, kanske du också vill följa med och uppleva en ovanlig erfarenhet. Tillbaka i bilen går vår färd längs nakna jordhögar. Då vi fortsätter vägen fram utför en brant lutning stannar vi på ett svart fält — vi har parkerat på själva kolgruvan!
”Kolflötsen som vi står på kan breda ut sig tre kilometer”, anmärker vår värd. ”Kolet är av det slag som kallas lignit eller brunkol. Förr betraktades det som sämre, men bättre förbränningsmetoder har nu gjort det till ett utsökt bränsle för elektriska kraftstationer.”
”Det är alldeles som att befinna sig i en djup ravin.”
”Väggarna är omkring 18 meter höga där vi nu befinner oss.”
”Och hur djup är kolflötsen?”
”Den här är i genomsnitt 1,8 meter. Flötserna höjer och sänker sig som havsvågor i hela sin längd. På en del ställen slutar de blint, där kolet plötsligt upphör, för att sedan åter börja åtskilliga meter längre bort.”
Åtminstone två år innan man börjar med några schaktningsarbeten upprättas en gruvkarta och en brytningsplan för att nedbringa antalet förflyttningar av tung utrustning och för att få minsta möjliga uppfordringssträcka.
”När kolet har blottats kör schaktmaskiner fram och schaktar bort det översta lagret, som brukar vara någon decimeter”, fortsätter vår värd. ”Grävmaskiner på larvfötter kör sedan fram och lastar kolet på uppfordringsvagnarna, av vilka somliga lastar 80 ton.”
Då vi synar platsen och granskar de grova kolstyckena, blir vi nyfikna på hur sådana här ofantliga avlagringar har bildats. Vår värd är fackmässigt kunnig i ämnet och dessutom en mogen kristen förkunnare, som uppskattar den skapande aktiviteten hos jordens Danare, Jehova Gud.
”Träddelar kan ibland urskiljas i flötserna av brunkol”, förklarar han. ”Tydligtvis härrör kolet från sådana multnande växtdelar.”
Vårt dryftande kommer in på den tid det har tagit för att sådan organisk materia skall kunna förvandlas till kol, eftersom de vanligtvis accepterade teorierna, vilka anger millioner år, kommer i konflikt med bibelns exakta tideräkning. Vår värd påminner oss om att hela jorden vid tiden före den världsomfattande syndafloden på Noas tid hade ett fuktigt, drivhusliknande klimat. Dessa betingelser var rådande i flera tusen år efter det att växtlivet skapades på skapelsens tredje ”dag”. Detta klimat var mycket lämpligt för de stora skogarnas och den kraftiga vegetationens tillväxt och likaså för den inledande nedbrytningen av träd och växter då de dog.
Det är anmärkningsvärt att de kemiska och fysiska förändringar som orsakar att kol bildas är resultatet av ett kolossalt tryck samt den hetta som har uppstått till följd av detta tryck. Tiden är inte den enda avgörande faktorn. Under det år då syndaflodens vatten övertäckte jorden måste detta vatten ha utövat ett kolossalt tryck på detta förmultnande organiska material. Det kan mycket väl vara så att dessa onormala omständigheter spelat en betydande roll i att påskynda omvandlingen till kol.
Vetenskapliga studier bekräftar inte endast de klimatbetingelser, som en gång var rådande, utan också att kol kan bildas på mycket kortare tid än man vanligtvis tror. År 1963 omtalade New York Times att en grupp vetenskapsmän i Australien på bara sex veckors tid lyckats framställa kol, som kemiskt sett var omöjligt att skilja från brunkol som brutits i staten Victoria i Australien.
En värdefull tillgång
Då vi återvänder till kraftstationen pekar vår värd på det enorma kolupplaget.
”Uppfordrare kör fram mot ett lutande plan som leder till en våg, och där vägs kolet de transporterar. Därefter töms det i en lastficka, varpå ett kross verk reducerar kolstyckenas storlek till bitar som är lagom stora för lagring. Senare transporteras kolet medelst det slutna transportbandet ovanför oss in i kolboxar högt uppe i kraftstationen. Därifrån matas kolet in i stora kulkvarnar, som pulvriserar kolet så att det blir lika finkornigt som ansiktspuder för damer.”
Det pulvriserade kolet sprutas sedan med tryckluft in i ångpanneeldstäderna, där den explosiva blandningen brinner nästan som gas. Ånga från pannorna driver turbiner, vilka i sin tur driver generatorer som skall ha en effekt av 432.000 kilowatt när kraftstationen är färdigbyggd.
Men kolet har inte tjänat ut i och med att det brutits fram ur prärien och hamnat i pannfyrens inferno. Ännu en sak betjänar det oss med, nämligen ”flygaska”. Detta fina stoft utvinner man som en biprodukt vid förbränning av brunkol. Det är en viktig beståndsdel vid framställning av betong. Väldiga siloanläggningar i anslutning till kraftstationen kan lagra 4.250 ton flygaska, som sedan lastas på gigantiska tankbilar, vilka transporterar stoftet till byggnadsindustrierna.
Tusentals ton flygaska vittnar om att det är stora mängder kol som förbränns. Faktum är att när den nya kraftstationsbyggnaden är färdig, beräknar man att den årliga kolförbrukningen kommer att överstiga två millioner ton. Denna efterfrågan kommer att göra Saskatchewan till den näst största kolproducerande provinsen i Canada.
Man beräknar att kunna hålla en hög produktionsnivå under lång tid, då kända tillgångar enbart i området kring Estevan beräknas uppgå till 450 millioner ton. Detta utgör endast en del av det totala antalet kolfält, som finns i Saskatchewan, vilka har en yta på omkring 26.000 kvadratkilometer, eller nästan lika stor yta som Belgien.
Efterfrågan på kol ökar. Den kemiska industrin behöver kol för att utvinna en mångfald produkter, däribland parfymer, mediciner, plaster och gödningsämnen. Och kolet behåller sin ställning som en billig värme- och kraftkälla, det huvudsakliga användningsområdet vad beträffar den brunkol som bryts på den kanadensiska prärien. Ännu så länge verkar det vara liten risk för att förråden skall ta slut inom den närmaste framtiden, eftersom en del auktoriteter anser att de kända tillgångarna skulle kunna räcka i ytterligare 5.000 år med nuvarande förbrukningstakt. Ja, kolet förblir verkligen en både betydelsefull och värdefull naturtillgång.
Att uppskatta jordens rikedomar
Då vi ger oss av från kraftstationen och ”bergen” försvinner i fjärran, förvånas vi över de ödsliga jordhögarna som ligger kvar som tysta påminnelser om präriens dolda rikedomar. Under den nuvarande tingens ordning bryter man jordens tillgångar huvudsakligast för ekonomisk vinnings skull, och där det inte finns lag på att lerjordshögarna skall jämnas ut och täckas över med fruktbar jord, undviker man vanligtvis denna utgift.
Det är verkligen vemodigt att inte människorna visar större uppskattning av de skatter som vår vackra jord förser oss med. Vi är tacksamma över att Jehovas rättfärdiga nya tingens ordning kommer att bevara vår planets skönhet. Jordens tillgångar kommer då inte att brukas till att föröda dess utseende, utan till att försköna den till ett paradis så att själva öknen blomstrar såsom en lilja. — Jes. 35:1.