Energi från jordens innandöme
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Belgien
”JAG arbetar i en kolgruva.” När någon gör det uttalandet, blir det lätt så att de flesta människor betraktar denna person med blandade känslor av vördnad och medlidsamhet. Är det inte hårt och farligt att arbeta i en kolgruva? För några årtionden sedan var det verkligen det, men den ökande mekaniseringen och de ständigt förbättrade säkerhetsföreskrifterna har resulterat i en förändring till det bättre.
I Belgien sätter tanken på kolgruvearbetare verkligen i gång fantasin. Bilder av dem är till och med präglade på mynten. Och det är inte underligt, därför att under högkonjunkturen arbetade 150.000 personer i kolgruvorna — ett stort antal med tanke på att det gällde ett av de minsta länderna i Europa.
Områden med kolfyndigheter finns i såväl norra som södra Belgien. Det är inte alla som känner till att allmänheten kan besöka dessa gruvor på vissa dagar och få med sig kvalificerade guider. Jag har många vänner som tillbringar en stor del av sitt liv i jordens innandöme. Det räckte för att jag själv skulle gå ner en gång. Du kanske skulle vilja följa med mig på denna lärorika utflykt.
Detta är Beringen, ett kolfält i det norra området. Eftersom man nästan uteslutande har funnit kol på stora djup (cirka 800 meter), behöver man schakt för att kunna nå kollagren. Allt transporteras i dessa schakt — personal, utrustning och kol. I schakten finns också rörledningar, elektriska ledningar och rör med tryckluft.
Människor som inte är insatta i gruvdrift tror ibland att man för att få ett schakt inte behöver göra någonting annat än att gräva ett hål djupare och djupare och sedan frakta bort jorden. Så enkelt är det inte. De olika jordlagren som man skall ta sig igenom består ibland av kvicksand, porösa bergarter och vatten — sådant som lätt skulle kunna åstadkomma att schaktet rasar ihop. För att förhindra detta sätts ett sinnrikt system i gång. Man borrat upp cirka 40 borrhål ända ner till den fasta berggrunden runt den plats där schaktet skall vara. I vart och ett av dessa hål sätter man två rör, genom vilka man låter en kall flytande saltlösning på —25° C rinna ner och tillbaka upp igen. Så småningom fryser alltsammans. Efter tre eller fyra månader har man fått en stor cylinder av frusen mark, i vilken schaktet görs. Det förstärks efter hand med järnringar.
Ett besök under jord
Innan vi går ner i gruvan får varje besökare en typisk gruvarbetarutrustning: en lampa, en hjälm och en skyddsmask mot CO (koloxid). På bara några sekunder har vi nått vårt mål, 789 meter under markytan. Ännu har vi inte sett något spår av kol. Vi ser upplysta cylindriska tunnlar som går i olika riktningar. Tunnlarna är beklädda med koniskt formade betongblock. Vår guide berättar för oss att detta utgör det bästa skyddet mot det kolossala bergtrycket.
Dessa tunnlar kallas ”stenkorridorer” eller transportorter. De är av största betydelse, eftersom de öppnar underjorden. De utgår från schaktet och går sedan ut i olika riktningar och tränger igenom hela ”koncessionsområdet”. Från dem borras de många kollagren fram. När vi får veta att transportorterna efter omkring 50 års exploatering når en längd av 90 kilometer, blir vi inte förvånade över att vi måste stiga på ett litet tåg för att komma till en av de åtta platser, där man utvinner kol.
Färden har vissa likheter med en tunnelbanefärd i en storstad. Samtidigt ger den oss tillfälle att fråga guiden om sådant som vi har funderat på.
”När vi åkte hiss, passerade vi en annan våning — betyder det att det finns två kolflötser eller ådror med kol i denna gruva?” frågar jag.
”Inte alls. Bearbetningen äger rum i 11 olika kollager eller flötser, men det finns fler. Kollagren ligger inte horisontellt, utan har en lutning på upp till 14 grader. Tjockleken varierar från 80 centimeter till 2,7 meter. Dessa kollager varvade med bergarter, som består av sandsten och lerskiffer, kan jämföras med randig bacon som är tiotals meter tjock. Det vita fettet består av berg; det röda köttet består av kol.”
”Nu förstår jag”, sade jag. ”En uppsättning orter skulle inte vara tillräckligt för att lätt kunna bearbeta alla dessa flötser.”
”Det är rätt”, svarar vår guide. ”Vi är nu 789 meter under marknivån. Sextiotvå meter ovanför oss finns det en annan uppsättning transportorter. Kolet bryts på dessa två nivåer. De utgår härifrån och leder fram till kollagren, flötserna, genom sluttande gångar eller orter.”
Vi har nu nått vårt mål. Vi går en liten bit till genom de upplysta orterna och lägger märke till att en behaglig luftström tränger in i dem. Vår guide förklarar: ”All friskluft pumpas ner genom schaktet. Den når ut till transportorterna, kolbrytningsorterna och arbetsstationerna. Den orena luften återvänder till markytan förbi nivån som vi har just ovanför oss. Varje år bryter vi omkring en million ton kol.”
Nu lämnar vi transportorten och kommer via en sluttande sektion fram till en tunnel som förstärkts med välvda järnstänger, och bakom dem är det trä. Gruvarbetarna kallar denna typ av orter för ”bockorter”. Guiden riktar vår uppmärksamhet på stendammet som ligger på plankorna ovanför våra huvuden. Om det skulle börja brinna, kan man tippa dessa plankor, och dammolnet kan då släcka elden. Detta sätt att bekämpa eld riktar sig mot koldammet som virvlar runt och som kan antändas av en eller annan orsak. Koldamm är mycket lättantändligt och till och med explosivt.
”Är brandrisken verkligen så stor?” frågar jag.
”Det händer sällan, men på grund av den katastrofala omfattning som en sådan eld kan få, måste vi vidta största möjliga försiktighetsåtgärder. Bekämpningen av dammet har kommit långt. Borrarna som sprutar vatten när man borrar och vattnet som under högt tryck sprutas in i kolskikten är effektiva medel för att bekämpa dammet.”
Var vi finner kol
Vi har kommit till slutet av orten. Vi lägger märke till en trång, låg gång, som är omkring en meter hög och ligger i rät vinkel mot den ort som vi befinner oss i. På ena sidan är det en bergvägg som lutar, och mot den har man tryckt ett hydrauliskt stöd. På andra sidan ser vi till sist en låg mur av glänsande svart kol. Detta är platsen där det finns kol. Vi känner på dess yta. Detta en meter tjocka kolskikt sägs representera ett 25 meter tjockt lager av växtdelar som fanns för tusentals år sedan.
”Bearbetningen av en kolflöts”, förklarar guiden, ”går till på följande sätt: Vi börjar mer eller mindre vinkelrätt mot transportorterna; med två orter måste man leta lite här och lite där efter kol. Om det skulle råka finnas kol i båda orterna, så förenar man dem båda. Denna förbindelse ser du rakt framför dig, och detta är själva kolfyndigheten som kallas pelaren. Dessa arbetsstationer, 200 meter breda, tränger in i kolflötsen. Kolet tas fram lager för lager utefter hela utsträckningen. Vi kan uttrycka det på det här sättet: Orterna och pelaren bildar de fyra sidorna på ett stort, sluttande mer eller mindre rektangulärt stycke kol som är omkring en meter tjockt.”
För mitt inre ser jag bilden av en gruvarbetare som hackar loss kol, och jag frågar om han fortfarande existerar.
”Så gott som inte”, svarar vår guide. ”Och vi är inte ledsna för det, därför att det är ett mycket hårt arbete att bryta kol med en pneumatisk hacka. Numera utför maskinen till största delen detta arbete. Varje dag tuggar den i sig metervis med kol ur flötsen. Stöttorna flyttas över, och taket till arbetsstationerna får helt enkelt störta in.”
Vi blir mycket förvånade. Vi hade visserligen sett nerfallna klippblock som såg ut att ha fallit ner från taket. ”Är inte det farligt?” frågar jag.
”Nej, de förskjutningar som detta orsakar är ingenting att räkna med, när man jämför med det övre lagret som är hundratals meter tjockt. Detta är matematiskt uträknat av ingenjörer. Man använder i verkligheten också andra metoder. Ibland fyller man sådana utgrävda ställen med stenar.”
Vi rör oss sakta framåt. Att gå två hundra meter framåtlutad är en lång sträcka för mina otränade ben. Tankfullt ser jag på de långa benen som en ung gruvarbetare framför mig har, och jag kan inte hjälpa att jag måste ge den kommentaren att det tycks vara en fördel om man är kort till växten i en gruva.
”Ja, det kan man först tro”, skrattar han, ”men man måste kunna vända en nackdel till en fördel. Så här!” Han sätter sig på huk och med hjälp av några långa, krabblika kliv når han slutet på gången på minsta möjliga tid.
Hur kom kolet dit?
Jag vill veta mer om kolets ursprung. Därför går jag fram till en guide. Han förklarar villigt: ”Det är allmänt vedertaget att kolet kom hit som ett resultat av katastrofer. När döda växtdelar får ligga fritt i luften, förmultnar de. Men om växtdelarna plötsligt avskärs från luft genom vatten, lera eller sand, säger man att det äger rum en kolbildningsprocess. Huvudfaktorerna är det utvecklade trycket och tiden. I Belgiens södra koldistrikt har man funnit många skelett av förhistoriska djur — dinosaurier och så vidare. I samband med detta skulle jag vilja nämna att de enda skeletten som man har funnit är från sådana djur som är utdöda eller som fortfarande existerar. Man har inte funnit några spår av de milliontals så kallade mellanformer av de olika djurslag, vilka man antar skulle ha existerat enligt evolutionsteorin.”
Gruvarbetaren
En av fördelarna med att arbeta i en gruva är att man kan få pension tidigt, om man vill, nämligen efter 25 års tjänst. I praktiken betyder det att den som börjar i gruvan vid 18 års ålder avgår med pension vid 43 års ålder. Dessutom har gruvarbetaren många lediga dagar som han kan använda som han själv önskar. Sedan har han omfattande sociala förmåner såsom fritt kol och låg hyra.
Risken att man får silikos, stendammlunga, finns fortfarande. Särskilt farligt är stendammet. Detta beror på att dess molekylära uppbyggnad är kantig, vilket kan jämföras med koldammets som är cirkelrund. Att man har bekämpat dammet på många olika sätt och förkortat arbetstiden har naturligtvis minskat faran.
”Hur förhåller det sig med faran att det skall ske gruvras?” vill jag veta.
”De verkliga gruvolyckorna, sådana som gruvras, explosioner och eldsvådor, är sällsynta. De ständigt förbättrade arbetsvillkoren och säkerhetsföreskrifterna har haft sin betydelse. Ovan jord finns det en gigantisk kontrollpanel som registrerar praktiskt taget allting som kan slå fel i gruvan.
En ovälkommen gäst som vi har att kämpa emot under jorden är gruvgas. Som vi tidigare har omtalat, uppkommer kol genom att anhopningar av döda växter avskärs från luft. Men under brytningen i gruvan frigörs många andra beståndsdelar av växterna. Ur en kubikmeter kol frigörs därför 350 kubikmeter gruvgas och 200 kubikmeter koldioxid. Dessa gaser sugs bort genom snedställda borrhål, och när de kommit ovan jord, används de som en energikälla.”
Jag måste ändå ställa den fråga som jag hela tiden har funderat på: ”Är det inte en skräckfylld upplevelse för somliga att vara tvungna att gå ner i djupet, avskilda från världen där ovan sånär som på dessa två schakt?”
”Du menar skräckfaktorn”, skrattar han. ”Den existerar praktiskt taget inte, därför att detta arbete går i arv från far till son. Vi känner gruvan och känner inte till något annat levnadssätt. Det är likadant i de trakter, där man lever på fiske. Där går sonen ut och fiskar precis som sin far. För att du skall känna dig lugn, kan jag tala om att förutom dessa schakt finns det andra förbindelser med jordytan där ovan. För eventuella olyckstillbud finns det extra underjordiska förbindelseleder med andra gruvor i detta koldistrikt.”
Vi återvänder nu till vår utgångspunkt och susar tillbaka upp i hissen. Varenda en av oss har fått tillfälle att bli mycket svart på kort tid. Det svarta koldammet tvättar vi av oss i gruvarbetarnas duschar. Men vad vi inte kan tvätta bort är det levande intryck som vårt första besök djupt nere i jordens innandöme har gjort på oss.
”Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar; järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar. Man sätter då gränser för mörkret och rannsakar ned till yttersta djupet, dit, där stenen är natt och svartaste skugga. Där spränger man schakt långt under markens bebyggare.” — Job 28:1—4.