Bör vi återgå till kolet?

FRAM till år 1940 var kol den huvudsakliga kommersiella energikällan i världen. Sedan dess har kolbrytningen ändrats, men bara obetydligt. Däremot har användningen av olja och naturgas växt så snabbt att kol nu står för bara 30 procent av världens energi. Detta har inte berott på problem med att skaffa kol, utan i huvudsak haft sin grund i att oljan varit billigare. Om oljan skulle bli alltför dyr eller definitivt ta slut, kan vi inte då gå över till kol igen?

Det finns helt visst gott om kol. De nu kända tillgångarna innehåller tillräckligt med kol för att tillgodose hela energibehovet i åtminstone 150 år. Det skulle vara nödvändigt att öppna många nya gruvor och utvidga transportmöjligheterna med järnväg och fartyg för att tillgodose behovet, men kolet finns där.

För att alstra elektricitet och för industrin är kol en praktisk ersättning för olja. Men för bostadsuppvärmning har kolet uppenbara nackdelar.

Uppvärmning av våra bostäder

Många av våra äldre läsare kommer säkert ihåg de dagliga bestyren på vintern med att från en svart, sotig binge skyffla in kol i pannan och sedan skyffla ut den ännu sotigare askan, som forslades i tunnor till soptippen. Och det krävdes en del händighet och tålamod för att tända kolbädden sedan elden slocknat. När man jämför dessa betungande bestyr med hur bekvämt det är att bara reglera en termostat, som automatiskt öppnar gas- eller oljeinsprutningsanordningen och tänder den med hjälp av evighetslågan eller den elektriska tändningsanordningen, skulle få önska en återgång till ”kolåldern”.

Tänk också på hur nyfallen snö i städer, där alla eldade med kol, snabbt blev svart av sot som singlade ner från hundratals skorstenar. En generation, som är van vid rena och lätthanterliga oljebränslen, skulle vara ovillig att ge plats åt en kolbinge i huset.

Hur förhåller det sig med bilarna?

När det gäller att driva våra bilar utan bensin, kan kol inte komma i fråga. Endast flytande eller gasformiga bränslen kan användas i en förbränningsmotor. Men kol skiljer sig avsevärt från bergolja vad det gäller vätehalten. Genom hydrering kan kol förvandlas till flytande eller gasformigt bränsle. Detta gjordes i stor skala för att tillgodose Tysklands bensinbehov under andra världskriget, och metoden används i våra dagar i Sydafrika. Men petroleumindustrin, såväl som den kemiska industrin, kommer att tvingas sätta in alla resurser, troligen med stöd från myndigheterna, för att kunna framställa syntetiska bränslen i den skala som behövs för att ersätta oljan. I den närmaste framtiden kommer sådana bränslen att vara tillgängliga enbart i små mängder och till mycket höga priser.

En annan möjlighet, som ligger närmare i tiden, är att driva bilar med elektriska ackumulatorbatterier. Den elektriska bilen är redan ganska vanligt förekommande i en del städer och är ett lokalt transportmedel för enskilda och familjer. Batterierna hålls laddade genom att man kopplar dem till ett strömuttag i garaget. Men hastigheten, räckvidden och kapaciteten för sådana bilar är mycket mindre än vad våra dagars genomsnittsbilist kräver.

Större elektriskt drivna vagnar eller tåg passar bra som allmänna kommunikationsmedel. Elektriska spårvagnar, som får ström från en luftledning, var vanliga i trafik i städer och mellan städer, innan bilar och bussar ersatte dem. Snabbgående elektriska tåg är fortfarande vanliga i Europa och Japan, såväl som i tunnelbanor i storstäder. Allt detta går att driva med energi alstrad från kol i centrala anläggningar, men det förutsätter en övergång från privatbilism tillbaka till allmän samfärdsel.

Problemen med förorening fortsätter

Med en övergång från olja till kol förändras föroreningen av luften, men den försvinner inte. En av de främsta bidragande orsakerna till smog, de delvis förbrända kolvätena från bilavgaser, kommer att upphöra att vara ett problem, men med kolet följer kväve- och svaveloxiderna, som kan vara lika skadliga eller ännu värre. Effektivare förbränning måste uppnås för att undvika en återgång till den rökfyllda luften över industristäderna för 50 år sedan.

En förorening av annat slag är oundviklig och oåterkallelig så länge som något slag av fossila bränslen används. Det är ansamlingen av koldioxid i atmosfären. Sedan början av den industriella revolutionen har vi hämtat upp så mycket kol ur jorden och släppt ut det i atmosfären i form av koldioxid att den globala koncentrationen av koldioxid i atmosfären har ökat med 5 procent. En del vetenskapsmän tror att vid den normala koncentrationen balanseras klimatet på ett utmärkt sätt. Om denna koncentration rubbas alltför mycket, kan hela jorden bli tillräckligt uppvärmd för att iskalotterna vid Nord- och Sydpolen skall smälta. Man är till och med orolig för att det skulle kunna bli alltför varmt för livets fortbestånd.

Medan andra energikällor till sist kan tillgodose det mesta av människans behov, verkar det som om ingen av dem kan utvecklas tillräckligt snabbt för att kompensera de snabbt sinande oljetillgångarna. Den enda energikälla som kan exploateras tillräckligt snabbt för att fylla tomrummet är kolet.

Men skulle då verkligen användningen av kol kunna vara ”lösningen” på energiproblemen? Bibeln visar att Guds uppsåt är att hela jorden skall bli ett paradis. Att vara beroende av en energikälla som förorenar miljön är inte i överensstämmelse med detta uppsåt. Dessutom visar bibeln att Gud skapade jorden för att bebos för evigt av gudfruktiga människor, som får åtnjuta evigt liv på den. (Jes. 45:18; Ps. 96:10—13; Joh. 17:3) Helt visst har Gud då gjort lämplig energi tillgänglig, energi som kommer att räcka längre än 1980-talet — ja, längre än de kommande 150 åren.

Vilka energikällor stämmer in på en sådan beskrivning? Hur kommer de att utnyttjas? Kommande nummer av Vakna! kommer att behandla dessa frågor, såväl som vad människor gör för att ta itu med sina omedelbara problem.