Djävulsdyrkan och katolicism i Bolivia
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Bolivia
EL TIO kallar de spansktalande gruvarbetarna honom. ”Uncle” (”Farbror”) på engelska. Men på båda språken är den som åsyftas djävulen.
Det märkligaste kring denne som kallas El Tío av folket i och omkring den högt belägna staden Oruro i Bolivia är att han dyrkas av människor som bekänner sig till katolicismen. Man firar till och med en ”djävulskarneval” här varje år, veckoslutet före fastan.
Hur började allt detta? Och hur upptogs denna djävulsdyrkan i dessa bolivianers katolicism?
Forntida indianlegend
Staden Oruro har fått sitt namn från urufolket, en indianstam som levde i detta område när de spanska conquistadorerna trängde in i Sydamerika. Förutom solen, månen, stjärnorna och jorden dyrkade urufolket en gud som kallades Huari (också kallad Supay av quichuaspråkiga bolivianer), underjordens gud, som härskade över de mineralrikedomar som fanns i detta underjordiska rike.
En urulegend berättar att Huari hade beslutat att straffa urufolket för att de hade övergett det onda levnadssätt som denne underjordiske gud symboliserade. En stor orm, en väldig ödla, en ofantlig groda och en hop myror mobiliserades av Huari, och de kom emot den fridsamma indianstammen från olika håll. Men i det kritiska ögonblicket, säger legenden, uppenbarade sig en skön Nusta (ung jungfru) för att rädda urufolket, och hon besegrade Huaris brokiga styrkor och fördrev honom till underjorden.
Uppblandning med katolicismen
Men var kommer katolicismen in i bilden? Den kom i och med spanjorernas invasion och indianernas påtvingade omvändelse till den katolska tron. Men man höll fast vid de gamla legenderna och den uråldriga kulten. Nusta blev känd som ”Jungfrun från Socavón”, alla gruvarbetares skyddshelgon. Hon antogs skydda dem, när de gick ned i underjorden för att bryta tenn och andra metaller och därigenom kom inom räckhåll för underjordens gud, Huari. Men för att få ytterligare skydd offrar gruvarbetarna regelbundet till Huari (nu kallad El Tío), särskilt den första fredagen i varje månad.
En artikel i tidskriften La Patria (8 februari 1970) visade sammansmältningen mellan djävulsdyrkan och katolicism. Det hette där: ”När de pyreneiska prästerna [från Spanien] i Amerika insåg det omöjliga i att utrota den ursprungliga religionen, tillät de till slut urufolket att fortsätta med att dyrka Supay [eller Huari] nere i gruvorna ... och ’täckte över indianernas trosuppfattningar med en katolsk fernissa’, som Ambrossetti uttryckte saken.”
Doktor Augusto Beltrán, som är specialist på karnevalssederna i Oruro, jämför dem med dem som förekom vid hedniska, romerska fester till ära för sådana gudar som Saturnus och säger att ”den romerska karnevalens gud här har ersatts av Lucifer, urufolkets Huari eller quichuaindianernas Supay”.
Men i Oruro får man Lucifer (djävulen) att samarbeta med Jungfrun genom att offren till Huari (El Tío) frambärs till henne. Artikeln i La Patria fortsätter: ”’Offren’ ... av guld och silver, som hämtats från underjordens rike [bärs av] djävlarna [män i djävulsdräkter] till Socavónplatsen, där det tempel som utsetts åt Jungfrun uppförts. Silverföremål och smycken av guld och silver placeras på hundratals valvbågar ... under vilka processioner passerar med präster i spetsen, efterträdda av djävlar med Lucifer som vägvisare.”
Gruvarbetarna söker trygghet
Det är inget lätt liv gruvarbetarna i Oruro lever. De stiger upp klockan fem på morgonen, och många av dem får bara bröd och kaffe innan de ger sig i väg till sitt hårda arbete i gruvorna. Somliga tuggar kokablad (innehållande drogen kokain), som dövar deras hungerkänslor och gör att de inte känner kylan. Deras mödosamma arbete fortsätter från åtta till tolv timmar med ett avbrott vid middagstiden för att de skall kunna inta ett enkelt men varmt mål mat, som deras hustrur skickat till gruvorna. Av fruktan för att livet skall bli ännu svårare känner sig många tvingade att följa de vidskepliga seder som deras förfäder har vidarebefordrat till dem, däribland dyrkan av El Tío.
Utöver de speciella offren i samband med karnevalen tar de katolska gruvarbetarna regelbundet offer med sig till gruvorna, och de frambär dem åt El Tío — kanske en alkoholhaltig dryck av något slag, narkotiska kokablad eller cigarretter. Om en svår olycka inträffar i gruvorna, kan de försöka blidka El Tío genom att offra en lama eller två nere i gruvan och stänka blodet runt omkring.
Hur egendomliga förefaller inte många av dessa sedvänjor för katoliker i New York, Paris eller München! Men de är typiska för bruket att anpassa katolicismen efter hedniska sedvänjor för att lättare hålla den inhemska befolkningen under kyrkans ok. Detta är sannerligen fjärran ifrån den princip som eftertryckligt framhölls av aposteln Paulus, när han sade: ”Vilken gemenskap har ljus med mörker? Vidare, vilken harmoni råder mellan Kristus och Belial [djävulen]?” — 2 Kor. 6:14, 15, NW.
Trots att gruvarbetarna dyrkar Jungfrun från Socavón jämsides med El Tío har religionen föga inflytande på de flesta gruvarbetares dagliga liv. Kyrkans inflytande har ständigt minskat, i och med att fler och fler gruvarbetare inte finner någon sann tröst eller något hopp där och i stället vänder sig till olika politiska grupper och till kommunismen, under det att de förgäves söker efter någonting bättre.
Lyckligt nog får många höra de goda nyheterna om något som verkligen är bättre, när de inhämtar kunskap om den rena tillbedjan av den sanne Guden, som framhålls i bibeln. Med hjälp av kostnadsfria bibelstudier, som Jehovas vittnen leder med dem i deras hem, får många lära känna den sanning som gör människor fria (Joh. 8:31, 32) och blir befriade från förslavande sedvänjor och vidskeplig fruktan. I stället för att lita på politiska löften sätter de sin helhjärtade förtröstan till Guds rike såsom den enda regering som med visshet kommer att införa bättre förhållanden.