En säregen blandning av trosuppfattningar i Bolivia

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Bolivia

AV DE omkring fem millioner människor, som bor i Bolivia, är omkring två millioner aymara- och quechuaindianer. Fastän de bekänner sig till katolicismen, sammanblandar de ”helgonen” med de gudar som deras förfäder tillbad. Hur kan detta vara möjligt, när katolska kyrkan har funnits i Bolivia under omkring fyra århundraden?

I sin bok A Short History of Bolivia kommenterar Robert Barton de katolska missionärernas arbete och säger: ”I stället för att försöka förklara kristendomen för de infödda gick de in för att få ett stort antal människor omvända till sin religion; många ville till och med låta påskina att det fanns en likhet mellan deras egen troslära och barbarernas vidskepliga trosuppfattningar. Detta förklarar varför det fortfarande till denna dag finns en blandning av båda.”

Denna ”blandning av båda” kommer klart till uttryck i samband med El Día de Todos los Santos, Alla Helgons dag. Kip Lester och Jane McKeel framhåller i sin bok Discover Bolivia: ”För el campesino [den infödde lantbrukaren] är festligheten Todos los Santos en sammanblandning av det kristna sättet att fira dessa heliga dagar och tillbedjan av chullpas.” Chullpas är runda torn, byggda av ohuggna stenar, som finns i Titicacabäckenet. Dessa torn förmodas ursprungligen ha varit högt uppsatta indianers gravar.

Det är av intresse att lägga märke till att katolska kyrkan har antagit många andra hedniska sedvänjor och bevarat dem under kristen etikett. ”Alla själars dag” har inte sitt ursprung i den sanna kristendomen. Angående dess upphov läser vi i Funk and Wagnalls’ Standard Dictionary of Folklore, Mythology and Legend: ”Alla själars dag har i huvudsak kommit till genom att man gjort om en nästan världsomfattande sedvänja att avsätta en del av året (vanligtvis den senare delen) för de döda. Babylonierna firade varje månad en Alla själars fest, då offer frambars av prästerna.”

Det är helt klart att de första kristna inte firade någon högtid för de dödas ”själar”. De visste att den inspirerade bibeln lär att ”den själ, som syndar, hon skall dö”. (Hes. 18:4, 1878) De insåg att de döda verkligen är döda och väntar på en uppståndelse. — Apg. 24:15.

Ett annat exempel på en säregen blandning av trosuppfattningar är diablada (djävulsdansen). Boken Gate of the Sun, A Prospect of Bolivia säger följande angående denna dans: ”Eftersom den är grundad på en sammanblandning av hednisk och kristen myt, är den ett intressant exempel på det motsatsförhållande som fortfarande genomsyrar vardagslivet i Bolivia.”

Enligt den hedniska traditionen i Bolivia lever djävulen i gruvorna och är ägare till de mineral och de metaller som finns där. Gruvarbetarna åkallar honom dagligen för att få skydd mot gruvras. I dansuppvisningar spelar folkloristiska dansgrupper (som representerar varje samhällsställning i gruvstaden Oruro) djävulsrollen med enormt smyckade masker och dräkter. De bönfaller La Virgen del Socavón, gruvans jungfru, om hjälp. För en katolik är naturligtvis jungfrun detsamma som Maria.

Boken Discover Bolivia pekar på hur katolska kyrkan har tillåtit djävulsdansen och säger: ”Djävulsdansarna utför, förutom sina dansuppvisningar, också många religiösa ceremonier. Vid foten av San Felipe-kullen i den berömda Socavónkyrkan betygar de först och främst sin vördnad för jungfrun och håller mässa vid vissa särskilda tillfällen under och efter karnevalen.”

Man kan se dem som är klädda i djävulsdräkter gå in i det katolska kapellet och ta del av nattvarden i en gudstjänst som förrättas av katolska präster. När djävulsdansarna kommer in i kapellet, vänder de sig till jungfrun av Socavón med orden: ”Vi, alla dina djävulens söner, kommer från helvetet för att be om din välsignelse, gruvschaktets lilla moder.” Och då de för sista gången i karnevalen för det året kommer in i kapellet, frambär de följande bön till farväl: ”Såsom i tennbergen, låt ditt solljus flöda ner, utgjut i våra hjärtan dina välsignelser. Förvägra oss inte ditt beskydd, Guds heliga moder, till nästa år, lilla moder! Vi ses nästa år, adjö!”

Författarinnan Margaret Joan Anstee kommenterar ytterligare det tvåfaldiga drag som utmärker diablada, då hon framhåller: ”Den dualism eller det motsatsförhållande som råder inom deras religion får ett nytt snedvridet drag, när gruvarbetaren vid karnevalstiden återigen betygar sin hängivenhet för jungfrun genom att identifiera sig med den djävulsperson, som han vördar under hela året. Dessa motstridiga känslor eller tankar är inte något undantag, utan ett särskilt utmärkande drag hos det synkretistiska sätt [en sammanjämkning av olika slags trosuppfattningar eller sedvänjor], på vilket indianerna i Anderna närmar sig religionen. Den nya tron tränger inte undan den gamla. Man förkastar ingenting, utan tar upp de nya dogmerna i de trosuppfattningar som redan finns, och båda blir så nära sammanbundna att det inte längre är möjligt att reda ut vilken som är vad.”

Många människor blir kanske inte särskilt oroade av denna säregna blandning av trosuppfattningar. Men den viktiga frågan är: Vad anser den allsmäktige Guden om saken? Aposteln Paulus skrev till de kristna i Korint: ”Vad hedningarna offra, det offra de åt onda andar och icke åt Gud. Men jag vill icke, att I skolen hava någon gemenskap med de onda andarna. I kunnen icke dricka Herrens kalk och de onda andarnas kalk. I kunnen icke hava del i Herrens bord och i de onda andarnas bord.” (1 Kor. 10:20, 21, J. P. E. Benelius’ katolska svenska översättning) ”Bären icke oket tillsamman med de otrogna; ty vad har rättfärdigheten att göra med orättfärdigheten? Eller vad gemenskap har ljuset med mörkret? Och huru stämmer Kristus överens med Belial? Eller vad del har den troende med den otrogne?” — 2 Kor. 6:14, 15, Benelius.

Visar inte den säregna blandningen av trosuppfattningar i Bolivia att man inte har brytt sig om dessa inspirerade ord? Hur skulle Gud kunna godkänna denna ”blandning”? Guds Son sade att hans Fader söker efter människor som vill ”tillbedja med ande och sanning”. (Joh. 4:23, 24) Det är helt klart att hedniska mytologiska trosuppfattningar inte är sanningen. De som håller sig till dem kan följaktligen inte tillbedja Gud på ett godtagbart sätt.

Men lyckligtvis har många ärliga människor i Bolivia, tack vare Jehovas vittnens nitiska verksamhet där, kommit att uppskatta bibelns lära och har förkastat hedniska sedvänjor. De har lyssnat till det inspirerade rådet: ”Gån ut ifrån dem och skiljens från dem, ... och kommen icke vid det, som är orent.” (2 Kor. 6:17, Benelius) Är detta också vad du har gjort eller planerar att göra?