Vem får betala kalaset?

◆ ”Skrivbordsförorening” var det ord en läkare använde om denna företeelse. Han rapporterade i Amerikanska läkarförbundets tidskrift för 21 december 1970 om den ström av medicinsk litteratur som utan beställning vällde in hos honom och framhöll i detta sammanhang några intressanta fakta om denna litteratur.

På en enda dag fick han nio sådana publikationer och på en månad sammanlagt sjuttio. De hade allesammans tre ting gemensamma: De innehöll allesammans reklam från mer än ett läkemedelsföretag; de sändes honom utan att han hade bett om dem, och de innehöll allesammans artiklar av intresse för den praktiserande läkaren. En undersökning av tre tidskrifter visade att de innehöll 173 sidor läsestoff och 277 sidor reklam. Han räknade antalet rader i dessa sjuttio tidskrifter och beräknade att det skulle ta fyrtio timmar i veckan att läsa dem allesammans under loppet av en månad.

Dessa tidskrifter sänds varje vecka eller månad till tusentals om inte hundratusentals läkare. Den sammanlagda vikten av de tidskrifter han fick ta emot under en månad uppgick till nära 14 kilo. Han beräknade att om alla de 200.000 läkarna i Förenta staterna fick så många tidskrifter varje månad, skulle tidskrifternas sammanlagda vikt uppgå till nära 3.000 ton i månaden.

De allra flesta av dessa medicinska tidskrifter är tryckta på papper av hög kvalitet och innehåller mycket färggranna medicinska annonser, som kostar mycket pengar. Vem finansierar allt detta? Inte läkarna och inte heller utgivarna, utan patienterna, som betalar för de läkemedel läkarna skriver ut, vare sig detta sker direkt eller — som i Sverige — till stor del medelst statsbidrag, dvs. genom skattemedel.