Noshörningen — ett offer för människors vidskepelse
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Sydafrika
NOSHÖRNINGENS väldiga horn ser farligt ut. Konstigt nog har just detta horn inneburit en fara för noshörningen. Han har skoningslöst jagats för att tillfredsställa en form av vidskepelse som man finner i många österländska länder. Ja, man har tillskrivit noshörningens horn magiska egenskaper, och ett litet stycke av detta horn kan betinga ett högt pris.
Det magiska hornet
När auktoriserade skyttar skjuter noshörningar, tillfaller vanligen hornen staten och säljs på auktion. I Östafrika håller Kenyas regering varje år auktion på noshörningshorn, och uppköpare från Orienten köper upp hornen för export. År 1964 var priset vid denna auktion sju USA-dollar per pund (454 gram), men år 1970 hade priset stigit till 20 dollar per pund; vid detta tillfälle inköptes ungefär 1.100 pund.
Dessa priser är emellertid låga, om man jämför med dem som betalas på svarta börsen. Tjuvskyttar uppmuntras av den höga förtjänsten att nedgöra många fler noshörningar än som dödas på något annat sätt. I Indien betalas ännu högre priser, 150 dollar per pund 1961 och 240 dollar 1969!
Vad är det då för egenskaper som tillskrivs detta horn och som kan få människor att betala så höga priser för det? Somliga anser att det har medicinska egenskaper och botar reumatiska och andra smärtor. En del tror att ett horn som placerats under en havande kvinnas säng lindrar födslosmärtorna. En som äger ett horn kan ofta hyra ut det för detta ändamål för ungefär 50 dollar per gång.
Man tillverkar också dryckeskärl av noshörningens horn, och dessa sägs kunna motverka eller avslöja förekomsten av gift. Några tror att om det finns gift i drycken så spricker koppen, eller också bildas det skum på drycken.
Det förefaller som om bruket att göra ”giftsäkra” kärl av noshörningshorn började ungefär vid slutet av 300-talet v.t. På den tiden trodde man att den mytiska varelsen enhörningen kunde upptäcka gift med sitt horn. Människor var naturligtvis angelägna att skaffa sig sådana horn, och denna efterfrågan tillgodosågs genom att man sålde noshörningshorn såsom äkta enhörningshorn.
En alldeles speciell efterfrågan på noshörningens horn har emellertid uppstått på grund av dess påstådda egenskaper att kunna återställa mannens avtagande sexuella potens. Noshörningen kan para sig flera timmar i sträck, och därför tror man att detta har inspirerat människor att försöka vinna något av denna förmåga genom att äta hornet. Kan noshörningens horn verkligen framkalla sexuell virilitet, eller är det bara vidskepelse utan något stöd av fakta?
Verklighet eller fantasi?
Sökandet efter ett sådant stärkande medel har pågått i många århundraden, och alla slags djurdelar har använts av olika folkslag, många olika slags horn inräknat. Nu för tiden har man möjlighet att göra en vetenskaplig analys av noshörningens horn och sålunda fastställa huruvida det finns någon grund för de påstådda egenskaperna.
Man finner horn liknande noshörningens hos andra djur, ibland till och med hos människan, men i sådana fall är de patologiska utväxter som ofta är skadliga. Man kan knappast tänka sig att det kan vara nyttigt att äta en tumör eller växt från kroppen på en annan person eller ett djur. Jeremiah Diale, av basutostammen i Sydafrika, gjorde sig en hel förmögenhet på att sälja flisor från ett horn som växte i hans panna. Han reste genom Indien år 1923, och bitar av hans ”horn” var mycket eftersökta. Någon tid därefter dog han emellertid av cancer.
Man har påstått att noshörningens horn har förmåga att stimulera könsdriften, eftersom det verkar retande på den som äter det. Hornet sägs bestå av hopklistrade hårstrån, och när det smulas sönder innehåller det små partiklar som sägs vara skarpkantade. Man menar att när dessa partiklar sväljs, passerar de matsmältningskanalen och går in i urinblåsan, där de förorsakar en retning av urinröret, när blåsan töms. Faktum är emellertid att det inte kan vara så. Inga fasta partiklar kan passera matsmältningskanalen in i blåsan. Endast lösta ämnen kan göra detta, så det är inte möjligt att en retning skulle kunna uppstå på detta sätt. Dessutom består hornet i själva verket av hudceller, och dessa bryts inte ned till skarpkantade bitar.
En annan tanke är att hornet skulle innehålla någon kemisk beståndsdel som påverkar kroppen på något sätt. Är det till exempel möjligt att könshormoner, som testosteron, ingår i hornet och att dessa frigörs när en person intar det?
För att avgöra denna fråga, lät dr Werner T. Schaurte vid Stiftelsen för noshörningsforskning i Tyskland utföra omfattande tester. Djurfysiologiska institutet vid universitetet i München utförde en steroidhormonanalys av hornet. Man fann inga spår av hormoner. Resultatet av dessa prov fastslog en gång för alla att det inte finns några vetenskapliga bevis för att godta påståendet att noshörningens horn skulle vara ett medel som retar könsdriften.
Människans överdrivna intresse för ting som har med könsdriften att göra har lett henne in på många dåraktiga och nedbrytande sedvänjor. Vid närmare eftertanke borde människor inse det bedrägliga i att försöka överföra ett djurs egenskaper till en människa genom att äta eller bära en viss del av djuret. Människan kan inte flyga genom att äta fågelfjädrar eller stanna obegränsad tid under vattnet genom att gnugga fiskfjäll mot näsan, och inte heller kan hon återvinna sin avtagande sexuella potens genom att svälja pulvriserat noshörningshorn.
Däremot kan vi lära känna noshörningen i hans naturliga miljö och uppskatta den roll sådana djur spelar för balansen i naturen, och detta är av verkligt värde för oss, då vi försöker kasta av oss det moderna livets bekymmer och besvikelser.
Hemma hos noshörningen
Spetsnoshörningen eller den svarta noshörningen lever på blad och unga skott från buskliknande träd. För att få tag i sin middagsmat använder den ofta sitt noshorn (som ibland är nära en meter långt) till att riva upp och välta omkull buskar och små träd. Låt oss iaktta en noshörning, när han tar för sig av ett akacieträd. Se hur hans krökta läpp böjer sig runt kvistarna för att skala av bladen. Den fungerar nästan som ett finger. Hans mun är verkligen idealiskt skapad för att skaffa föda på det här sättet.
Fågeln som sitter på noshörningens rygg är en oxhackare, och den livnär sig på parasiter som den hittar på sin värds hud och i hans öron. Dessa livliga fåglar flyger upp med ett högljutt oväsen, när någon fara dyker upp och varnar på detta sätt noshörningen.
Noshörningen har skarpt luktsinne och god hörsel, men han har svårt att se en människa som befinner sig längre bort än omkring tjugo meter. Om han får syn på något som rör sig på det avståndet, känner han sig obehagligt nära en fara, och det kan hända att han anfaller. Noshörningen är inte ilsken av sig, utan en del biologer säger att det är mycket troligare att han angriper av fruktan, och anfallet sker i själva verket i försvarssyfte.
Icke desto mindre är en noshörning på 1.500 kilo som anfaller med en hastighet av 40—50 kilometer i timmen en skräckinjagande fiende. Ett lok bringades en gång att spåra ur av en av dessa väldiga noshörningar. Men lägg märke till hur belåtet han betar. Han tycker om att bli lämnad i fred. Så låt oss göra just det och se om vi kan hitta hans kusin, trubbnoshörningen.
Denna noshörning är den största av alla noshörningar, och han kan väga upp till 3.600 kilo. Han är växtätare och livnär sig på gräs. Men se där! Nu kan du förstå varför han kallas ”trubbnosad”. Hans mun är platt och omkring 25 centimeter bred, så han har lätt att livnära sig på gräs. Ett rekordstort horn av denna noshörning mätte 155 centimeter. Lyckligtvis är han helt foglig och springer vanligen sin väg, om han ser att vi är nära. Han reagerar alltså oftast annorlunda för fara än spetsnoshörningen.
Men nu beger han sig bort till en dypöl. Förutom att den ger svalka tjänar den ett annat syfte. Ett lager av lera gör att fästingarna, små blodsugande parasiter, släpper taget om noshörningens hud. Sedan skrubbar noshörningen bort dem tillsammans med leran mot en sten eller en stubbe. Dypölen blir i sin tur djupare och djupare allteftersom noshörningen använder den, och till slut blir den ett halvpermanent vattenhål, som förser många andra djur med vatten under den torra årstiden.
Noshörningstjuren försöker upprätta sitt eget revir, ett område på kanske 400 tunnland. Han har olika sätt på vilka han markerar att det är hans område, och han försvarar det mot utmanare. Ett sätt på vilket han markerar sitt revir är genom att leta reda på en liten buske och sedan spjärna först med det ena benet och sedan med det andra och dra busken mot benen och så bryta av den. Därefter urinerar han i en fin stråle, så att hela busken blir inpyrd med lukten. Nu vet varje besökande noshörning genast att detta område tillhör en annan. Men hur vet tjuren vem som har besökt hans revir?
Tjuren har för vana att lägga upp gödselhögar eller dynghögar. Varje besökande noshörning använder gödselhögen och lämnar på detta sätt bevis på att den har varit där. Revirtjuren går runt till sina gödselhögar, och av lukten får han reda på vem som har besökt hans område; om det var en ko eller en tjur, en granne eller en främling. Den som äger reviret sparkar med bakbenen ut dyngan i den högen, så att alla spår av besökaren sopas bort före nästa inspektionsrond.
Det finns verkligen många intressanta drag hos dessa jättelika, hornprydda djur, som nu minskar i antal. Visst borde deras liv betyda mer än det uppdrivna värdet av deras horn. Det är synd att människor på grund av vidskepelse inte inser det sanna värdet av jorden och de underbara skapelser som finns på den.