Kenyas föräldralösa noshörningar

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I KENYA

VAD händer ute i naturen när ett ungt djur kommer bort från sina föräldrar? Ganska säkert kommer det att bli dödat av något rovdjur. För att förhindra detta räddar viltvårdare i Kenya sådana ungar och tar dem till hem för föräldralösa djur. Ett av de mest kända leds av Daphne Sheldrick i Nairobis nationalpark. I flera årtionden har hon fött upp och återfört till vildmarken mängder av djur, däribland bufflar, antiloper, sibetkatter, vårtsvin, manguster, elefanter och noshörningar.

Förra året tog hon hand om två svarta noshörningsungar, Magnette och Magnum. I Nairobiparken finns en noshörning som kallas Edith, och Magnette är hennes kalv. Kalven togs om hand i mitten av februari 1997, sedan den av någon anledning kommit bort från sin mor. När viltvårdarna till slut hittade Magnettes mor, hade det redan gått fem dagar. Vid det laget var det knappast troligt att modern skulle acceptera kalven igen, eftersom de varit skilda åt så länge och kalven nu luktade människa.

Magnum föddes den 30 januari 1997. Hans mor, Scud, hade skadat sitt högra framben — hon hade antagligen trampat ner i ett hål i full galopp. Man gjorde allt man kunde för att få skadan att läka, men det uppstod benröta, och man blev tvungen att avliva Scud tre veckor efter det att hon fött Magnum.

Att fostra upp noshörningar

Noshörningsungar är lätthanterliga och ivriga att vara till lags, men att fostra upp dem är inget man gör hemma i vardagsrummet. De matas var fjärde timme under dagen med en fet mjölkblandning i en jättestor nappflaska. De äter också blad och knoppar av buskar. En noshörningsunge är omkring 40 centimeter hög och väger mellan 30 och 40 kilo när den föds, men den går snabbt upp i vikt — ett kilo om dagen! När en noshörning är fullvuxen, väger den över ett ton.

Vårdarna följer med Magnette och Magnum på långa promenader i parken varje dag. Det är inte bara för att de skall få motion, utan dessa promenader tjänar ett viktigt syfte — att integrera dem med de vilda djuren. Låt oss se hur det går till.

Noshörningar har dålig syn, men de har ett mycket bra luktsinne och ett fenomenalt minne. Noshörningar lär på så sätt först känna varandra genom lukten. De märker ut sina revirgränser med högar av spillning och genom att skvätta urin på buskar.

Under normala förhållanden skyddas en kalv av sin mor, och kalvens unika lukt blandas med moderns tills nästa kalv är på väg. Vid det laget har ungen blivit helt integrerad och accepterad i noshörningarnas samhälle. För nykomlingar som Magnette och Magnum är situationen annorlunda. De måste lägga till sin spillning till de befintliga högarna från noshörningarna i området innan något möte med dem äger rum. Så under de långa dagliga promenaderna ger de föräldralösa noshörningarna sina egna bidrag till spillningshögarna i bushen. På så sätt blir deras lukt upptäckt, utforskad och slutligen accepterad av noshörningarna i området. Att återföra noshörningar som fötts upp av människor till naturen är därför en komplicerad process som kan ta flera år.

Vilken framtid har de föräldralösa?

Enligt Världsnaturfonden fanns det år 1970 omkring 65.000 svarta noshörningar i Afrika. I dag finns det färre än 2.500. Denna drastiska minskning har orsakats av tjuvjägare som slaktar noshörningarna för deras skinn och horn. På svarta marknaden är ett noshörningshorn värt mer än sin vikt i guld. Varför värderar man det så högt?

En orsak är att i några länder i Fjärran Östern tror många att pulvriserade noshörningshorn är febernedsättande. Kemiska tester har visat att det kan ligga en viss sanning i det men i så fall endast om man tar betydligt större mängder än vad som förekommer i nu använda läkemedel. Det finns förstås många andra febernedsättande mediciner.

Noshörningshorn är också eftertraktade av kulturella skäl. I ett land i Mellersta Östern är en speciell svängd dolk en eftertraktad symbol för manlighet. En dolk med skaft av noshörningshorn värderas så högt att köpare är villiga att betala 5.000 kronor för en dolk med ett skaft av nytt horn och 10.000 kronor för en dolk med ett skaft av antikt horn.

Tjuvjakt har gjort att Kenya förlorat mer än 95 procent av sina noshörningar på mindre än 20 år. I början av 1990-talet hade antalet sjunkit från 20.000 till knappt 400. Efter att man vidtagit omfattande åtgärder för att skydda noshörningarna har antalet sedan dess ökat till omkring 450. Nu är Kenya ett av de tre länder i Afrika som har ett stabilt eller ökande bestånd av svarta noshörningar. Framtiden ser därför ljus ut för Magnette och Magnum, och deras vårdare hoppas att de till slut skall ansluta sig till den lokala noshörningsstammen och leva ett långt och lyckligt liv.

[Bild på sidan 12]

Magnum (till vänster) och Magnette när de var fyra månader