Finns det plats för både människor och djur?
VARFÖR minskar antalet vilda djur i så många delar av Afrika? (Se nästa sida.) Somliga skyller på kontinentens snabba befolkningstillväxt.
Det är sant att vissa delar av Afrika är överbefolkade, i synnerhet storstadsregionerna. På landsbygden finns problemet att många småbrukare låter sin boskap beta för hårt. Sådana exempel är de tättbefolkade regionerna Venda, Gazankulu och KaNgwane, som gränsar till Kruger National Park. Dessa svarta ”hemländer” tillkom som ett led i Sydafrikas tidigare apartheidpolitik och har en folktäthet på 70—100 invånare per kvadratkilometer. Att färdas genom de här områdena på väg till en semester i Kruger National Park kan vara en uppslitande upplevelse. ”Människor som bor i gränstrakterna ... är fattiga, svältande och mestadels arbetslösa”, förklarar den sydafrikanska tidningen Sowetan. En annan sydafrikansk dagstidning, The Natal Witness, framhåller: ”Djuren lever i högönsklig välmåga på sin sida av stängslet.”
Enligt färska rapporter har ledningen för Kruger National Park för avsikt att framöver göra mer för att hjälpa människorna i de områden som gränsar till parken. Men vad skulle hända om man tog bort alla stängsel och lät jägare, boskapsuppfödare och nybyggare få fri tillgång till området? Naturvårdare fruktar att de flesta vilda djur så småningom skulle utrotas, som fallet har varit i andra länder.
Välskötta viltreservat spelar en mycket viktig roll när det gäller att bevara växt- och djurlivet, speciellt i tättbefolkade områden. Reservaten kan också ge ett välbehövligt tillskott till statskassan genom utländska turister. (Se rutan på sidan 5.) Den afrikanske journalisten Musa Zondi skriver avslutningsvis i den ovan citerade artikeln i tidningen Sowetan: ”Dessa områden ger också arbetstillfällen för tusentals människor — i synnerhet för dem som bor i närheten av reservaten. Dessutom är detta vårt nationella arv. Vi kan inte ge våra barn en bättre gåva än de här platserna.”
Är överbefolkningen det enda hotet?
Befolkningsexplosionen är inte det enda hotet mot Afrikas växt- och djurliv. Som exempel kan vi se på fyra stora afrikanska länder som gränsar till varandra: Namibia, Botswana, Angola och Zambia. Deras sammanlagda yta är större än Indiens, men ändå är folktätheten i dessa länder tillsammans endast 6 invånare per kvadratkilometer. Det är inte mycket i jämförelse med folktätheten i sådana länder som Tyskland med 222 invånare per kvadratkilometer, Storbritannien med 236 invånare per kvadratkilometer och Indien med 275 invånare per kvadratkilometer! Folktätheten för hela Afrika — 22 invånare per kvadratkilometer — ligger faktiskt långt under genomsnittet för hela världen, som är 40 invånare per kvadratkilometer.
”Afrikas befolkning ökar snabbt”, erkänner zambianen Richard Bell i boken Conservation in Africa, ”men totalt sett är folktätheten fortfarande relativt låg, utom i vissa begränsade koncentrationer.”
Sjukdomar, förödande torka, internationella tjuvskytteligor, inbördeskrig och statsmakternas åsidosättande av jordbruksbefolkningens intressen är alltsammans faktorer som bidrar till att de vilda djuren minskar i antal i Afrika.
Supermaktkampen mellan det dåvarande Sovjetunionen och västvärlden resulterade i konflikter på många håll i Afrika, då båda sidor överöste kontinenten med sofistikerade krigsvapen. Automatvapen har i många fall riktats mot vilda djur för att mätta svältande soldater och för att skaffa fram mer vapen genom försäljning av elefantbetar, noshörningshorn och andra djurprodukter och troféer. Det snabba ödeläggandet av Afrikas djur och natur upphörde inte i och med det kalla krigets slut. De vapen som skickats till Afrika finns fortfarande kvar där. Beträffande ett av de många inbördeskrigen i Afrika, det i Angola, skriver tidskriften Africa South: ”Tjuvskyttet, som florerade redan under kriget, har trappats upp efter vapenstilleståndet, eftersom man inte har någon kontroll över demobiliserade soldater.” Och sedan detta skrevs har kriget blossat upp på nytt.
Många tjuvskyttar är villiga att riskera livet på grund av de enorma penningsummor som är inbegripna. ”Ett enda [noshörnings]horn kan inbringa 200.000 kronor”, rapporterar den afrikanska dagstidningen The Star. En naturvårdare, dr Esmond Martin, besökte ett asiatiskt land år 1988 och fann då att priset på noshörningshorn hade ökat från 12.000 till 40.000 kronor per kilo på mindre än tre år.
Vem träffar först?
Drastiska åtgärder har vidtagits för att rikta uppmärksamheten på det hot som den stora efterfrågan på elfenben och noshörningshorn utgör. I juli 1989 kunde miljoner TV-tittare runt om i världen se hur en jättelik hög av 12 ton elefantbetar, med ett beräknat värde av mellan 25 och 50 miljoner kronor, sattes i brand av Kenyas president, Daniel arap Moi. När chefen för det kenyanska naturvårdsverket, dr Richard Leakey, tillfrågades om hur ett sådant uppenbart slöseri kunde rättfärdigas, svarade han: ”Vi skulle aldrig kunna få människor i Amerika, Canada eller Japan att sluta upp att köpa elfenben, om vi fortfarande sålde det.” Sådana åtgärder har faktiskt skakat om många och fått dem att samverka med ett internationellt förbud mot handeln med elfenben. Efterfrågan på elfenbensföremål har minskat drastiskt.
Situationen är emellertid annorlunda när det gäller noshörningar. Trots att Kenyas president år 1990 eldade upp noshörningshorn till ett värde av miljontals kronor, håller efterfrågan i sig. (Se rutan ”Varför noshörningshorn är så efterfrågat”, sidan 9.) För att skydda den krympande noshörningsstammen har somliga länder börjat såga av hornen på dessa djur. Ibland är det en intensiv kapplöpning om vem som skall träffa djuret först — naturvårdarna med sina bedövningspilar eller tjuvskyttarna med sina dödsbringande automatvapen.
En ny trend i naturvårdssammanhang
Västerländska jägare och naturvårdare har länge värdesatt den inhemska landsbygdsbefolkningens skicklighet i att spåra djur. Många afrikaner har faktiskt en enastående naturkännedom. Men som Lloyd Timberlake förklarar i sin bok Africa in Crisis: ”En stor del av den här kunskapen vidarebefordras genom muntlig tradition och hotas därför när afrikaner lämnar landsbygden och flyttar in till städerna. ... Världen riskerar således att förlora något som ... antropologen Leslie Brownrigg har kallat ’många personårhundraden av naturvetenskaplig forskning’.”
När kolonialmakterna förr inrättade nationalparker, drev de bort bondebefolkningen, som i hundratals år hade varit beroende av de vilda djuren som föda. Nu ber somliga afrikanska regeringar de här länge åsidosatta jordbrukarna om hjälp. ”I flera nationer i södra Afrika”, rapporterar Worldwatch Institute, ”har staten avstått från sin monopolställning i viltvårdsfrågor. I tio av Zambias 31 viltvårdsområden har landsbygdsbefolkningen fått vissa jakträttigheter; tjuvskyttet har minskat dramatiskt, och djurstammarna tycks vara i tilltagande.” Det har också kommit rapporter om andra framgångsrika fall, där lantborna själva har blivit engagerade i viltvården, till exempel i projekt som rört den svarta noshörningen och ökenelefanterna i Kaokoland i Namibia, i viltreservat i KaNgwane i Sydafrika och i andra afrikanska länder.
Trots den här lovande trenden är naturvårdare fortfarande oroliga för framtiden. Även i bästa fall är det här nya tillvägagångssättet bara en tillfällig lösning. På längre sikt är den snabba befolkningsökningen alltjämt ett stort hot. Som det uttrycks i U.S.News & World Report: ”Under nästa sekel förväntas världens befolkning öka med cirka 5 miljarder, huvudsakligen i u-länder som, knappast av en tillfällighet, också är de sista tillflyktsorterna för de vilda djuren på vår planet.”
När befolkningen ökar i vildmarksområdena, kommer människor och djur i konflikt med varandra. ”Många arter av stora afrikanska djur är helt ur stånd att anpassa sig till de flesta former av exploatering av den naturliga miljön, till exempel elefanter, flodhästar, noshörningar, bufflar, lejon och krokodiler, liksom också en del större antiloper, primater och svin”, förklaras det i boken Conservation in Africa.
Eftersom människan inte tycks kunna lösa de problem som rör de afrikanska djurens överlevnad, vem kan då göra det?
[Ruta/Karta på sidan 7]
”Buffeln har minskat i antal från 55.000 till mindre än 4.000, vattenbocken från 45.000 till mindre än 5.000, sebran från 2.720 till omkring 1.000 och flodhästen från 1.770 till omkring 260.” — En jämförelse mellan resultaten av två vilträkningar från flygplan, som utfördes åren 1979 och 1990 i Marromeudeltat i Moçambique och refererades i tidskriften African Wildlife för mars/april 1992.
”År 1981 drog omkring 45.000 sebror fram genom grässlätter och skogar [i norra Botswana]. Men år 1991 var det endast omkring 7.000 djur som företog samma vandring.” — Från ett referat av naturfilmen Patterns in the Grass i tidskriften Getaway för november 1992.
”Under vårt besök [i Togo i Västafrika] fann vi en intressant och oväntad population av skogselefanter i naturreservatet Fosse aux Lions. ... Vid en flygräkning som utfördes i mars 1991 uppskattades beståndet till sammanlagt 130 djur. ... [Men på mindre än ett år] har antalet elefanter i Fosse aux Lions minskat till 25.” — Rapport i tidskriften African Wildlife för mars/april 1992.
[Karta]
(För formaterad text, se publikationen)
Afrikanska viltreservat spelar en viktig roll när det gäller att bevara många arter
AFRIKA
MAROCKO
VÄSTSAHARA
MAURETANIEN
ALGERIET
MALI
TUNISIEN
LIBYEN
NIGER
NIGERIA
EGYPTEN
TCHAD
SUDAN
DJIBOUTI
ETIOPIEN
CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN
KAMERUN
KONGO
Cabinda (Angola)
GABON
ZAIRE
UGANDA
KENYA
SOMALIA
TANZANIA
ANGOLA
ZAMBIA
MALAWI
NAMIBIA
ZIMBABWE
MOÇAMBIQUE
BOTSWANA
MADAGASKAR
SYDAFRIKA
SENEGAL
GAMBIA
GUINEA-BISSAU
GUINEA
BURKINA FASO
BENIN
SIERRA LEONE
LIBERIA
CÔTE D’IVOIRE
GHANA
TOGO
EKVATORIALGUINEA
RWANDA
BURUNDI
SWAZILAND
LESOTHO
Naturreservatet
Fosse aux Lions
Viltreservatet Masai Mara
Serengeti National Park
Marromeudeltat
Kruger National Park
Medelhavet
Röda havet
Indiska oceanen
Områden omnämnda i artikeln
Stora nationalparker
[Ruta/Bilder på sidan 9]
Varför noshörningshorn är så efterfrågat
”THREE LEGS Brand: Febernedsättande droppar av noshörningshorn”. Detta är namnet på en populär medicin som saluförs i Malaysia, enligt författarna till boken Rhino — Daryl och Sharna Balfour. På etiketten till det här ”läkemedlet” kan man läsa: ”Den här medicinen är noggrant framställd av utvalda noshörningshorn och febernedsättande medel av bästa kvalitet och står under direkt överinseende av experter. Denna fantastiska medicin verkar som genom ett trollslag och ger ögonblicklig lindring åt personer som lider av malaria, feber, febersjukdomar som påverkar hjärtat och extremiteterna, yrsel vid väderomslag, sinnessjukdom, tandvärk etc.” — Kursiverat av oss.
Sådana uppfattningar är mycket utbredda i länder i Asien. Noshörningshorn i flytande eller pulvriserad form är lätt att få tag på i många asiatiska städer. I hopp om att kunna motverka dess popularitet påstår makarna Balfour: ”Att inta en dos noshörningshorn har ungefär samma medicinska värde som att bita på naglarna.”
I Yemen är noshörningshorn mycket uppskattat av ett annat skäl — det används till dolkskaft. På 1970-talet importerade landet över 22 ton noshörningshorn, och det är svårt att hitta ett lämpligt ersättningsmaterial. Balfour skriver: ”Yemeniterna har funnit att ingenting går upp mot noshörningshorn, vare sig i fråga om hållbarhet eller utseende. ... Ju äldre ... [dolkskaften] blir, desto vackrare blir de, och när de blir riktigt gamla blir de nästan genomskinliga och påminner om bärnsten.”
[Tabeller/Bilder på sidan 8]
(För formaterad text, se publikationen)
2.720
1.000
1979 Sebrabestånd 1990
55.000
3.696
1979 Buffelbestånd 1990
1.770
260
1979 Flodhästbestånd 1990
45.000
4.480
1979 Vattenbocksbestånd 1990
En jämförelse av viltbeståndet i Marromeudeltat år 1979 och år 1990
[Bildkälla]
Längst ner till vänster: Ramat-Gans Safari-Zoo, Tel Aviv