Saint Lucia — tvillingbergens ö

Från ”Vakna!”:s korrespondent på Saint Lucia

EN AV de underbaraste av de västindiska öarna är Saint Lucia — en samling berg som reser sig brant upp ur vattnet med topparna insvepta i dimma. Denna ö, som är den bergigaste av ”Öarna över vinden”, är känd för ett säreget drag i landskapsbilden, tvillingbergen Piton. Detta är två jättelika bergspyramider, som reser sig rätt upp ur havet. De båda grönskande topparna är över 700 meter höga och helt avskilda från alla närliggande berg. De har länge tjänat som landmärke för sjöfarare till denna ö, som i mer än 200 år var skådeplatsen för många strider mellan fransmän och engelsmän.

Saint Lucia har i själva verket bytt ägare inte mindre än fjorton gånger. Ön har stått under brittiskt herravälde sedan 1803. Nu är Saint Lucia en av de sjävständiga stater i Västindien som är associerade med Storbritannien. Men det franska inflytandet är alltjämt märkbart. En besökare märker genast det franska inflytandet på språket och ortsnamnen, uppblandat med engelskan. Så till exempel är Londonderry en by bland bergen bakom Anse de la Rivière Dorée, och Pitonbergen kallas Gros Piton och Petit Piton.

Fastän engelskan är det officiella språket, används i vardagslag ofta patois, en färgstark fransk dialekt. Det används inte som skriftspråk, men det är ändå förvånande att se hur patois har lyckats överleva.

När man kommer till huvudstaden Castries, kan man inte låta bli att lägga märke till att alla hus har tak av galvaniserad plåt, och många är rödmålade. Detta utgör verkligen en kontrast mot den lummiga grönska som omger de flesta hus. På avstånd kan man få höra musiken från ett calypsoband, som hamrar fram livfulla melodier på instrument gjorda av kasserade oljefat.

Förr odlade man mest sockerrör på Saint Lucia, men nu utgör bananer den huvudsakliga inkomstkällan. Det tar mellan nio månader och ett år för en bananplanta att växa upp och frambringa en bananstock. Därefter skär man ner plantan, men man ser noga till att man inte förstör det nya skottet som håller på att komma upp.

Många av öborna är mycket välinformerade, men somliga känner bara till den begränsade värld de lever i. De är avskurna, inte bara på grund av havet, utan också på grund av seder och traditioner. Somliga har t. ex. knappast hört talas om andra världskriget, och många vet inte vem som stridde mot vem. På somliga platser utövas obeah (trolldom och magi), och somliga påstår till och med att de kan köpslå med djävulen för att själva få framgång.

För många börjar dagen klockan fem på morgonen, och de är fullt upptagna med sina sysslor innan solen går upp — man kan se dem gå där barfota med en börda på huvudet och en huggare eller machetekniv i handen. De använder dess 45 centimeter långa blad till allt man kan föreställa sig — från ogräsrensning till fiskrensning. Trots de tidiga morgnarna är livet på denna vackra ö inte så jäktigt som på många av de större orterna. Hemmen är i regel enkelt möblerade, och måltiden kan bestå av en tallrik ris med brödfrukter, bananer, röda bönor och bonito (tonfisk).

Denna tvillingbergens ö, med dess täta, tropiska grönska och djupa, väl uppodlade dalar, är verkligen en fröjd för ögat och en plats där många människor fortfarande är nöjda med livets nödtorft.