Elva föräldralösa barn — hur skulle vi klara oss?
Berättat av Maria Lúcia Vinhal
”OM GUD vore verkligt kärleksfull, så skulle han inte ha tagit ifrån oss både pappa och mamma på så kort tid!” ”Om Gud är allsmäktig, varför hindrade han då inte mamma från att dö, när han visste att hon skulle lämna efter sig 11 föräldralösa barn?”
Sådana här argument framförde jag gång på gång till mina katolska vänner och släktingar, som vidhöll att det var Guds vilja att pappa hade begått självmord och att mamma fyra månader senare hade dött av hjärtattack. Skrämd och förvirrad fortsatte jag att fråga mig själv: ”Hur skall jag, en flicka på 17 år, kunna ta hand om tio yngre syskon, varav det yngsta bara är en månad gammalt?”
Familjebakgrund
Vi hade varit en familj av hängivna katoliker. Pappa, som var skollärare, tjänade också som kassör och kristendomslärare i ett närliggande kapell, och jag sjöng i kören. Både han och jag tillhörde den religiösa orden S. Vicente de Paula. Hela familjen deltog i våra dagliga andaktsövningar och i annan kyrklig verksamhet, eftersom det inte fanns så mycket annat att företa sig i den tysta lilla staden, där vi bodde i det inre av staten Goiás i Brasilien.
Pappa hade en djup önskan att lära sig och förstå bibeln, och han läste ofta i den, många gånger till långt in på småtimmarna. Jag minns att jag en gång hörde honom gråta, därför att han inte kunde förstå Jobs ord: ”Vem vill förunna mig detta, att du skall beskydda mig i helvetet?” (Job 14:13, Douay) ”Om Job var en lojal tjänare”, frågade pappa högt, ”varför bad han då om att bli sänd till helvetet för att få skydd?” Pappa hade också andra frågor, som han inte kunde få svar på: Varför får vi lida så mycket? Kommer inte Gud ihåg oss? Han gick till och med till vissa protestantiska kyrkor för att få svar — men förgäves.
Vårt lugna, enkla liv slogs i spillror den 24 juni 1974, när två av mina kusiner kom och berättade den hemska nyheten för mig: ”Maria Lúcia, din pappa har tagit livet av sig!” En dålig affärstransaktion hade lett till ekonomisk ruin och skulder, och detta gjorde pappa desperat. Chocken och sorgen blev för mycket för mammas svaga hjärta, och fyra månader senare dog också hon och efterlämnade oss 11 föräldralösa barn utblottade och överväldigade av sorg.
Hur skulle vi klara oss?
Jag arbetade då i ett snabbköp och tjänade mycket lite. De resterande skulderna gjorde att vi började lida brist, och ibland hade vi inte ens tillräckligt med mat att sätta fram på bordet. En arbetskamrat som såg vår belägenhet samlade ihop mat till oss från dörr till dörr. Även om jag var generad, så kände jag mig tacksam för hennes kärleksfulla gest och för den hjälp vi fick från folk i grannskapet.
Vårt hus hade tillhört mamma, så vi hade åtminstone någonstans att bo. Efter någon tid började vi också att få en liten pension. För att dryga ut denna började den 12-årige Paulo att arbeta i en slakteributik, och Silvio, som just hade fyllt 11, började leverera mjölk. Lúcia Maria, 15 år, och Maria Aparecida, 9 år, skötte hushållet. Det fanns helt enkelt inte någon möjlighet för oss alla 11 att hålla ihop, varför det blev bestämt att de 6 yngsta barnen under de rådande förhållandena skulle bo hos släktingar. Resten av oss blev snart helt uppslukade av att försöka klara av problemen i det dagliga livet.
Det skulle fattas så många beslut som påverkade oss alla, och eftersom jag var äldst, hade jag i regel sista ordet. Ibland hade de andra svårt att acceptera mitt beslut, eftersom jag fortfarande var så ung. Till exempel den gången när jag skulle försöka få Paulo att vara tyst, därför att han förde så mycket väsen att de övriga av oss inte kunde studera.
”Vad har du för rätt att tillrättavisa mig?” svarade han. Därefter, efter en rätt häftig diskussion, gick han hemifrån och kom inte tillbaka den natten. Följande morgon gick jag rödögd och förgråten och letade efter honom; jag tänkte till och med gå till polisstationen. Men hur lättade blev vi inte, när Paulo senare den förmiddagen kom hem leende och bekymmerslös efter att ha tillbringat natten hos några vänner! Men det förekom inte många sådana misshälligheter.
Oroande frågor
Vi hade fortfarande religiösa frågor som oroade oss. Eftersom våra vänner hade sagt att Gud hade tagit våra föräldrar, fortsatte vi att tänka att om detta var sant, då skulle han antagligen komma att ta den ene efter den andre av oss. När någon av oss blev sjuk, var vi därför rädda att Gud nu skulle ta en till! Detta gjorde att vi var vettskrämda! Dessutom hade vi fått lära oss att om en person begick självmord, så skulle hans själ komma till helvetet, och jag undrade hela tiden: ”Lider pappa verkligen i lågorna?” När jag frågade prästen om detta, så svarade han inte. Detta gjorde mig mycket olycklig och tvivlande angående min religion.
Som medlem av Vicenteorden samlade jag fortfarande ihop tionde till kyrkan. När jag besökte en man, frågade han mig vad pengarna skulle användas till och också vad det fanns för stöd i bibeln för sådant tionde. Jag kunde inte svara honom. Följande månad när jag knackade på, så ställde han samma frågor. Jag beslöt därför att fråga prästen.
”För att bestrida kyrkans utgifter”, svarade han.
”Och stödet i bibeln?” insisterade jag.
Inget svar. Jag började gråta, eftersom jag visste att jag inte skulle kunna besvara mannens fråga. Dessutom lästes bidragsgivarnas namn upp på vårt sällskaps möte, och de som gav mycket fick beröm. Men ni kan föreställa er hur jag kände det, när mitt namn lästes upp och jag inte hade kunnat ge någonting — och detta nämndes inför alla!
Allt detta bara bidrog till min desillusionering. Och även om vi uppskattade den materiella hjälp vi fick under de närmaste veckorna efter mammas död mycket, så inser jag nu, när jag ser tillbaka, att alla de ritualer vi gick igenom i kyrkan var av mycket ringa hjälp för mig i fråga om att klara av mitt ansvar att ge vår familj moralisk fostran.
Frågorna besvarade
Sex månader efter mammas död öppnades vägen för att jag skulle få mina frågor besvarade. En dam, som heter Yolanda, besökte min arbetsplats och erbjöd en arbetskamrat till mig ett kostnadsfritt bibelstudium. Hon identifierade sig som ett Jehovas vittne. Jag tjuvlyssnade och fascinerades av titeln på den blå bok i fickformat, Sanningen som leder till evigt liv, som hon erbjöd. Eftersom jag inte hade pengar till att köpa den, fick jag senare ett exemplar i present av en arbetskamrat.
Jag slukade den när jag kom hem, och några dagar senare, när jag på nytt träffade Yolanda, bönföll jag: ”Ge mig din adress så att jag kan gå hem till dig för den där bibelkursen du lovade.” Och vad många frågor jag hade! Det som gjorde starkast intryck på mig under bibelstudiet var att hon besvarade mina frågor från vår bibel — precis det jag hade saknat, när jag tidigare hade frågat prästen.
Ett skriftställe som djupt rörde mitt hjärta var Johannes 5:28, 29, som lyder: ”Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut.” Lúcia Maria och jag grät av glädje vid utsikten att återigen få träffa mamma!
”Men hur är det då med pappa? Lider han i helvetet?” Detta var frågor som tiggde ett svar. Vilken befrielse var det inte att få veta att helvetet är mänsklighetens gemensamma grav och att det inte finns någon som lider där! Detta besvarade också min fars ursprungliga fråga om varför Job bad att bli skyddad i helvetet. Vi fick också veta att pappas utsikter till framtida liv vilar i händerna på den store domaren, Jehova Gud. Men han befinner sig åtminstone inte i någon pina! — Predikaren 9:5, 10.
Den ena efter den andra av de övriga familjemedlemmarna började också studera bibeln tillsammans med vittnen. Hur tacksamma är vi inte över den vänlighet och det tålamod de visade oss, när de undervisade oss om bibelns sanningar! Vi fick lära oss varför Gud tillåter ondskan och att han inte har glömt oss. Vi upptäckte också att bibeln har fina råd till oss angående moral, ärlighet, respekt för myndighet och hur vi bör behandla varandra. — 1 Korintierna 6:9, 10; Hebréerna 13:17, 18; Romarna 13:1, 2; Matteus 7:12.
Vi bestämde oss för att tillämpa det vi fick lära oss, och vi slöt en inbördes ”pakt” — om någon av oss handlade orätt, så skulle någon annan tillrättavisa honom. Paulo började till exempel att visa en viss förkärlek för bjudningar där man drack för mycket. Detta problem övervanns efter en tid med hjälp av rätt rådgivning, och han började visa en mer allvarlig inställning. Silvio, som är ett år yngre än Paulo, tog till en början inte bibelstudiet på allvar, och han brukade gå med oss till mötena på Rikets sal bara därför att vi tvingade honom att följa med oss. Men vårt bibelstudium fortsatte, och han började senare visa en djup önskan att tjäna Gud och axla ansvar. Han säger att det som hjälpte honom var den uppmuntran han fick från andra i församlingen.
Inte längre ”föräldralösa barn”
Som familj kände vi att Jesu ord i Markus 10:29, 30 hade en särskild innebörd för oss: ”Ingen har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far ... för de goda nyheternas skull, som inte skall få hundrafalt nu i den här tidsperioden: hus och bröder och systrar och mödrar.” Ja, nu har vi många ”bröder och systrar och mödrar” i andligt avseende.
Yolanda, till exempel, studerade inte bara bibeln med oss, utan hon använde också många timmar till att lära oss att sköta hemmet bättre, att laga mat och att tvätta och stryka. Om det inte hade varit för hennes ”moderliga” råd, vet jag inte vad det skulle ha blivit av oss alla. De kristna bröderna i den lilla församlingen (sammanlagt omkring 20 personer) var också uppmärksamma på våra behov. De planerade till och med att reparera vårt hus!
Men några av våra släktingar, som ända till dess inte hade visat så mycket intresse för vår belägenhet, blev störda av all den uppmärksamhet vi fick, och den dag då det var bestämt att arbetet på vårt hus skulle börja, så dök de också upp. De sade: ”Ni vittnen kan lämna det här åt oss. Vi skall fixa huset.” Vi blev mycket överraskade och tacksamma över att få deras hjälp. Sedan kom bröderna och fullbordade de elektriska reparationerna, vilket gjorde vårt hem mycket bekvämare.
Grannarna, som inte ville att vi skulle bli Jehovas vittnen, kunde naturligtvis inte undgå att märka hur mycket vi hade med vittnena att göra. En dag, när vi gick hemifrån för att gå till Rikets sal för ett möte, hindrade mannen tvärs över gatan oss.
”Ni får inte gå på det där mötet!” envisades han.
”Varför inte?” frågade jag.
”Därför att det är en ny religion, som uppfunnits nyligen. Er far dog som katolik, och ni måste allesammans fortsätta att vara katoliker ända tills ni dör. Gå hem igen!”
Vi insåg att han menade väl, men vi lät ändå inte denna händelse slå ner modet på oss.
Ett av de största glädjeämnen som kunskapen i bibeln skänkte oss var att erfara enhet som en familj. Vi studerade bibeln tillsammans, bad tillsammans och började senare att predika från hus till hus tillsammans. Allt detta gav oss ett gemensamt mål att sträva hän emot, vilket sammansvetsade oss på ett sätt som vi aldrig känt tidigare. Allteftersom tiden gick började vi undersöka vilka möjligheter det fanns för att åtminstone en av oss skulle kunna ta del mera helt och fullt i att predika för andra.
Lúcia Maria hade ända till dess sytt åt familjen (och också åt en del utomstående) samt utfört mycket av hushållsarbetet. Vi ordnade så att Maria Aparecida fick lära sig att sy och också att sköta mer av hushållsarbetet och frigjorde på så sätt i stor utsträckning Lúcia Maria. Med den här anordningen kunde Lúcia Maria i april 1978 börja ägna större delen av sin tid till att predika som pionjär. Två år senare blev hon förordnad som pionjär med särskilt uppdrag, och som sådan använder hon nu 140 timmar i månaden till att undervisa andra om bibeln i en stad långt borta, där det nyligen bildats en församling av Jehovas vittnen.
Det har nu gått elva år sedan det där tragiska året 1974, då det verkade som om hela vår värld rasade samman. Men hur har inte saker och ting förändrats! På grund av vår förbättrade situation, i materiellt och framför allt i andligt avseende, har vi nu kunnat samla större delen av vår familj igen. År 1979 kom Dorinato tillbaka till oss, och några månader senare samtyckte farmor till att jag tog hem Dalva och Lourdes igen. Alla tre har gjort fina framsteg — de två sistnämnda blev döpta år 1980. Hur lyckliga var vi inte över att se bibelns sanning slå rot i deras hjärtan!
Beatriz kom näst i tur. Den familj dit hon hade flyttat var katoliker, och hon följde med dem i deras religion. Vi trodde att det skulle bli svårt att få henne att återvända hem. Men till vår stora överraskning och glädje kom hon hem i november 1981. Hon började studera bibeln på allvar med oss, och i juli 1982 blev hon döpt. Nu leder hon själv bibelstudier. Jehovas arm har verkligen inte varit för kort!
Därefter kom Clodoaldos tur. I maj 1983 kunde vi äntligen få hem honom, och han tar nu regelbundet del i vårt familjebibelstudium och också i predikoverksamheten. Vi ber att både han och Dorinato skall fortsätta att göra framsteg hänemot överlämnande och dop. Den yngste, Alexandre, bor fortfarande hos släktingar. Även om vi ännu inte har fått tillåtelse att ta hem honom, har vi kunnat göra anordningar för att regelbundet ge honom andlig hjälp. För närvarande tycker han mycket om att läsa boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden.
När Paulo och Silvio blev döpta, tog de ledningen i våra familjebibelstudier och våra gemensamma böner. Silvios förvärvsarbete har faktiskt gett honom så pass mycket fritid att han under de nio senaste månaderna har kunnat tjäna som hjälppionjär. Nyligen fick Paulo privilegiet att tjäna vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor här i Brasilien. Jag håller fortfarande på med mitt förvärvsarbete och ägnar så mycket tid som möjligt åt Jehovas tjänst. Det behöver väl inte sägas att allt detta har varit en källa till verklig glädje och tillfredsställelse för mig efter de tidigare årens kamp.
Vi tänker ofta på det som psalmisten skrev i Psalm 127:1: ”Om Herren [Jehova] inte bevarar staden, så vakar väktaren förgäves.” Om Jehova inte hade bevarat oss, så skulle all min vaksamhet över familjen antagligen ha varit förgäves.
Det har varit en verkligt spännande upplevelse och ett verkligt nöje för oss att studera, lära känna och tala med andra om Jehovas underbara uppsåt. Han har i sanning varit en verklig Fader för oss, och vi är lyckliga över att instämma i Davids ord: ”Sjung till Guds ära, lovsäg hans namn. Gör väg för honom som drar fram genom öknarna. Hans namn är Herren [Jehova], ... de faderlösas fader ... Gud i sin heliga boning.” — Psalm 68:4, 5.
[Bild på sidan 17]
Sju medlemmar av familjen Vinhal
[Bild på sidan 18]
Alexandre, som föddes kort innan hans mor dog
Bild på sidan 20]
Min syster Lúcia Maria, som nu tjänar som heltidsförkunnare i Goiás i Brasilien