Mitt liv som zigenare
Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent i Canada
”NÄR Gud målar tavlor, bör du hålla tyst. Se med dina ögon, men håll styr på din dåraktiga tunga!” Tant Lila gav mig det rådet en gång, när jag var ung pojke och vi stod och beundrade en ovanligt vacker soluppgång. Det är ett för zigenare typiskt tänkesätt i fråga om Gud och hans underbara skaparverk.
Vi trodde på en Skapare och hade uppriktig respekt för honom, fast på ett enfaldigt och barnsligt sätt. Vår livsfilosofi gick ut på att det helt berodde på en Skapare, Gud, om vi fick det vi behövde för varje dag. Därför skulle vi aldrig kunna tänka oss att plåga de vackra djuren, som hade sitt tillhåll i skogarna, vattendragen, sjöarna och haven. De var hans skapelser, och vi insåg det med glädje.
En annan sida av vår livsfilosofi kunde sammanfattas i det gamla talesättet: ”Kommer dag, kommer råd.” Vårt liv var därför utan större bekymmer och för det mesta fridfullt. Vi satte till alla klutar för att klara de omedelbara behoven. När dessa var fyllda, kunde vi ta igen oss och njuta av livet tillsammans med familjen och i den sammansvetsade skaran av vårt eget folk. Vi utnyttjade världen omkring oss för vår utkomst, men därutöver blandade vi oss inte med den. Det politiska käbblet lade vi oss inte i.
Att vara zigenarpojke
Jag föddes i östra England, och därifrån reste jag omkring på de brittiska öarna i ett zigenarsällskap tillsammans med tant Lila. Jag fick lära mig att ha verklig respekt för äldre människor, att alltid kalla herrar för ”farbror” och damer för ”tant”. Aldrig någonsin fick jag tilltala dem med deras förnamn. På senare år har jag känt sådan tacksamhet för att jag blev tuktad, om jag visade bristande respekt för tants myndighet.
Zigenarbarn tillåts aldrig springa vind för våg, så det fick inte jag heller. Tant Lila älskade mig och satte mig i arbete. Hon tog mig med för att plocka vattenkrasse, svamp och bär. Dagen därpå gick vi från hus till hus och bjöd ut våra varor, eller också tog vi dem med till någon marknadsplats i närheten.
En del av vår utkomst fick tant och jag genom att köpa gödsel från bondgårdarna. Sedan vi fördelat gödseln i korgar om cirka 35 liter vardera, bjöd vi ut den från hus till hus till människor som odlade blommor eller grönsaker i sina trädgårdar.
Tidigt i min barndom tränades jag både av tant och av andra i lägret i att snatta. Jag lärde mig alltså att vara oärlig och till och med hur jag skulle tjäna pengar genom att göra skumma affärer. En gång i mina unga år ville jag hjälpa en pojke vars föräldrar inte var zigenare. Hans mor hade tuberkulos och låg på dödsbädden, och familjen var så fattig att de knappast hade mat att äta. Jag ville förse den sjuka med litet stärkande mat och tog med mig min vän till ett hönshus i närheten, där vi försåg oss med en grann och välgödd höna. Jag sade till min vän att ta den med sig hem. Hans far skickade emellertid sin son tillbaka till mig med det fjäderklädda bytet, då han fick veta att hönan var stulen.
Min barndoms religiösa fostran och uppfattningar om religion
Tant Lilas uppriktiga tro på Gud gjorde alltid ett djup intryck på mig. Vid dagens slut brukade hon be mig knäböja bredvid henne, medan hon tackade Gud för vad han gett oss den dagen — även om det var så att vi hade stulit kaninen eller svampen, vattenkrassen och bären från någon annans tomt!
De flesta zigenare som jag kände tillhörde något religiöst samfund, till exempel metodistkyrkan, anglikanska kyrkan eller romersk-katolska kyrkan, men tant brydde sig inte om organiserad religion i någon form. Hennes inställning till prästerna och predikanterna i de olika samfunden präglades helt av avsky för deras skrymteri. Detta påverkade mitt religiösa tänkande under flera år. För henne var en del präster ”de där skrymtarna”; var de penningsugna ansåg hon dem lika ”orena som gåslort”, och hon drog sig inte för att säga det till dem.
Hon ingöt också i mitt unga sinne en stark avsky för våld. Jag glömmer aldrig hur hon grälade på mig en gång. En dam som vi sålde varor till hade frågat mig vad jag skulle bli när jag blev stor. Eftersom jag beundrade uniformerna som karlarna i armén hade, sade jag att jag ville bli soldat. Tant sade till mig att hon inte ville höra något sådant från mig en gång till, och om jag någonsin skulle dyka upp hos henne i militäruniform, skulle jag veta att jag inte hade något där att göra! Hon inpräntade i mig att ingen människa hade rätt att utgjuta blod i människors krig.
Allteftersom jag blev äldre började jag själv lägga märke till skrymteriet hos prästerskapet. Vi närmade oss andra världskriget, och det var uppenbart att prästerna var med om att rekrytera unga män till kriget. En av dem sökte upp tant för att förmå henne att låta mig gå med, och hon avvisade honom på ett sätt som inte kunde missförstås.
Ju mer jag fick att göra med så kallade religiösa människor, desto större blev intrycket av skrymteri i religionen. Unga män kunde dricka sig druckna och delta i vilda fester på lördagskvällen och sedan gå till mässan på söndagsförmiddagen. De fick förmodligen syndernas förlåtelse, men fortsatte sedan i samma omoraliska stil under tiden fram till mässan följande söndag, och detta väckte avsky hos mig.
Ett annat slags religion
År 1942 gifte jag mig. En dag när jag kom hem berättade min fru för mig att hon haft besök av två kvinnor som talat med henne om bibeln och dess löften om en bättre framtid. Men jag gjorde helst spe av allt som hade någon anknytning till religion och hade ingen lust att ta upp ämnet. Senare när vi var i norra Skottland besökte en man vårt läger, medan jag var ute, och spelade en grammofonskiva för min hustru. Det gjorde intryck på henne att mannen vågade spela upp en skiva där religionen framställdes som en snara och ett bedrägeri. Min fru bjöd mannen på mat innan han gick.
Sedan när vi var i trakterna av Newcastle i England igen, föreslog min hustru att vi skulle söka rätt på dessa människor, för hon tyckte de hade talat sanningen. Men inte länge efteråt flyttade vi till Canada, för jag trodde det skulle gå lättare att försörja sig där.
Barnens fostran
Under tiden hade vi skaffat oss barn, som skulle fostras och övas. Jag tog pojken med mig i arbetet. På den tiden sysslade jag med att köpa upp och sälja metallskrot. När jag hade fått ihop tillräckligt med skrot, så att jag kunde gå till en skrothandlare, brukade jag ge pojken en egen hög och låta honom avyttra den själv, men under mitt överinseende för att han inte skulle bli dragen vid näsan. På det sättet lärde han sig stå på egna ben.
Min hustru övade upp vår dotter på äkta zigenarvis; hon lärde henne laga mat, tvätta, lappa och laga, och sköta småbarn, så att hon skulle kunna bli en god zigenarhustru. Min hustru lärde henne också att gå och sälja dukar. Hon brukade ta flickan med till grossisterna när hon gjorde uppköp, så att hon fick vara med och se hur en sådan affär gick till. Och dessutom lärde hon sig av en farbror att bli mästare i att göra blommor i trä. Så när hon gjorde sin mor sällskap från hus till hus, brukade hon bjuda ut sina ”blommor”, om man inte ville köpa någon duk. På det sättet kunde hon själv tjäna litet pengar.
Livet i Nordamerika
När jag bodde i Nordamerika, färdades jag tillsammans med andra zigenare runt hela Canada, Förenta staterna och Mexico. Vi hade kommit på ett lättvindigt sätt att ”göra pengar”. Vår hantering var inte vanlig bland zigenare i allmänhet, för i regel använder de inte så här skamlöst bedrägliga metoder.
Vi sade att vi sålde ”insmugglade” orientaliska mattor. När vi kom till en stad, gick vi raka vägen till den som vi visste hade kontanter — prästen! Jag brukade framkasta att han kanske hade vänner som också var intresserade, och i så fall skulle han få mattan ännu billigare. För det mesta blev vi hänvisade till doktorn eller begravningsentreprenören. Aldrig någon gång vägrade en präst vi kom till att köpa våra ”smuggelmattor”, inte ens när vi upplyste honom om att det var ”hett” gods. Detta avskräckte mig ytterligare från att ha något att göra med så kallade kristna religioner. Blotta tanken kväljde mig.
En ny levnadsväg öppnar sig
Några år förgick, tills vi en dag slog läger nära Sarnia i Ontario. Jag var hemma den dagen, då en ung dam besökte vårt tält. Hennes allvar när hon talade och det hon talade om väckte mitt intresse. En ny tingens ordning, där människor skulle leva tillsammans i frid och endräkt och enligt rättfärdiga principer, det verkade för mig nästan otroligt! När hon gick lovade hon att be ett par män komma och fortsätta att tala med mig. Jag sade till min fru att om männen kom och jag inte var inne, så skulle hon hålla dem kvar. Den unga kvinnan höll ord, och jag var hemma den dag männen gjorde sitt besök. Vårt samtal pågick i omkring fem timmar. När de gick hade min fru och jag blivit övertygade om att vi äntligen funnit ”sanningen”.
Efter detta första långa besök insåg vi att det var nödvändigt att leva efter bibelns principer. Jag sade till min hustru: ”Vad skall vi göra med det som vi grävt ner under tältgolvet?” Hon föreslog: ”Kanske vi kunde hiva i väg det i floden?” Min tanke var att vi borde återställa det stulna godset till rätte ägaren. Det skulle inte bli lätt! Att återbörda två ton blytackor var både riskfyllt och arbetsamt. Nå, jag tror det måste ha varit med Jehovas hjälp som detta arbete kunde slutföras.
De regelbundna besöken, som de två vittnena gjorde, hjälpte oss att gå framåt i kunskapen om Guds sanning. Snart insåg vi att mer var inbegripet än att bara känna till Guds ords sanning. Det skulle bli nödvändigt med fler omställningar i vårt liv. En av dem gällde att ta del i förkunnandet av de goda nyheterna om Guds rike, och vid det här laget kunde jag för min del inte tänka mig att göra det. Därför började jag söka fel i det jag fick lära mig och ansatte vittnena med orimliga frågor. Men de vänliga svar de gav mig från bibeln gav mig ingen utväg. Det var jag som måste ändra mig — sanningen i bibeln behövde inte ändras!
Våra barn lämnades inte utanför vid våra bibliska samtal. Det blev ett familjestudium redan från början, och vi gjorde gemensamma framsteg, tills min hustru och jag symboliserade vårt överlämnande år 1954. År 1960 blev barnen döpta, sedan de själva beslutat att tjäna sin Skapare i sin ungdoms tid.
Senare gifte sig min son med en zigenarflicka som hette Paulina. Hon bodde nu i Mexico men hade lärt känna Guds sanning i Argentina. (Se Vakna! för 8 februari 1963, sidan 16.) Hon har då och då gjort sin man sällskap i att predika de goda nyheterna om Guds rike som heltidsförkunnare. Vår dotter har varit heltidsförkunnare i omkring fem år och tjänar nu tillsammans med en kubansk-spansk församling i södra Florida.
En tid av prövning
För några år sedan hände något som blev en prövning för oss som familj. Jag hade en erfarenhet som gjorde mig djupt besviken på mina kristna bröder. Jag borde kanske ha insett att de kan ha fel och brister precis som jag, men i stället fick dessa mig att dra mig tillbaka från att tjäna min Skapare, hos vilken jag verkligen inte kunde finna något att klandra. Följden blev att vi lämnade Guds sanning i omkring fyra år.
Vi tänkte emellertid ofta på det vi hade lärt från Guds ord, och vi kunde inte låta bli att tala om det. Sanningen hade verkligen gjort ett bestående intryck på oss, och vi kunde aldrig återgå till den sortens liv vi levat förut. Även om vi isolerade oss från gemenskapen med Guds organisation och intalade oss att vi hade frihet igen att uppleva zigenarlivet, påminde oss våra samveten om att vi hade förpliktelser mot vår Skapare, Jehova, och vi kände oss stå i skuld till honom för att han gett oss sanningen.
Det plågade oss att vi övergett sanningen. Vi insåg till sist att det bara finns ett sätt att leva i verklig frihet, och det är att hålla sig inom de trygga gränserna för Jehovas synliga organisation på jorden. Endast där kunde vi ha sanna kristna bröder och systrar. Vi behövde dem, och de behövde oss. Det var i den lilla församlingen i Melville i Saskatchewan som vi började gå på mötena i Rikets sal igen. Den kärlek våra kristna bröder där visade för att få i gång oss igen i Jehovas dyrbara tjänst kommer vi aldrig att glömma. Alltifrån den tiden, och tack vare Jehovas godhet, har vi aldrig sett oss tillbaka eller upphört med att försöka göra våra framsteg uppenbara.
Överlägset zigenarlivet
Även om vi inte kan återvända till zigenarnas ”fria” liv, högaktar vi dem som människor. Många av dem håller fortfarande fast vid höga principer i sitt leverne, medan en ansenlig mängd nu påverkas av västvärldens materialistiska idéer. De är inte längre nöjda med blygsamma ägodelar utan vill ha flotta bilar och husvagnar, och de till och med stjäl och bedrar för att komma över dem. Mycket av den sorglösa andan bland zigenarna förr i tiden har därför försvunnit, och det är till skada för dem själva.
Vi har ingen önskan längre att stjäla från grannarna, utan vi vill uppriktigt försöka hjälpa dem att förstå att ”Jehovas välsignelse — det är den som gör rik, och han lägger ingen plåga därtill”. — Ords. 10:22, NW.
Vilken djup tacksamhet känner vi inte mot sanningens store Gud för bibeln vi fått, som vi nu av hjärtat tar emot, ”inte såsom människors ord, utan — som det ju i sanning är — såsom Guds ord”. — 1 Tess. 2:13, NW.
Det är därför vår innerliga bön att fler zigenare skall vända sig till sanningen, som verkligen gör dem fria, så att de får uppleva ett bättre och lyckligare liv. (Joh. 8:32) Och jag hoppas för min del att snart en dag få återse min älskade tant Lila vid uppståndelsen i Guds rättfärdiga, nya ordning. Jag är övertygad om att hennes uppskattning av Jehovas godhet och av skönheten i hans skapelse kommer att öka för varje ny soluppgång i denna värld utan slut.