En zigenare finner ”Vägen”
JAG föddes år 1929 i ett tält i norra Wales som barn i en familj av romer eller zigenare, som vi vanligtvis kallas. I åratal levde jag sedan på zigenarvis och färdades kors och tvärs genom Wales och sydvästra England. Det var ett okomplicerat levnadssätt, och det enda störande momentet var att vi var tvungna att flytta var och varannan vecka.
Mina föräldrar och vi fyra barn färdades i två hästdragna vagnar. Vi barn sov i en fyrhjulig vagn med välvt tak, där också våra hushållsattiraljer inrymdes. (Om det fanns någon höstack eller lada i närheten, sov vi där allihop.) En tvåhjulig, fyrkantig kärra transporterade campingutrustningen och verktygen. För att underlätta hästarnas börda fick vi barn i allmänhet gå.
Närhelst det var möjligt, slog vi läger i skogarna, utom synhåll för den bofasta befolkningen. Detta hjälpte oss att undvika fientligheter från deras sida. Innan vi gav oss i väg från en lägerplats, lät far oss alltid plocka upp allt skräp och sopa av gräset. Vi lämnade allting rent och prydligt efter oss.
Zigenarlivet
Hur förtjänade vi vårt levebröd? Humleplockning i Wiltshire och Herefordshire var ett av våra säsongarbeten. Detta var alltid en lycklig tid. Zigenarfamiljernas läger låg visserligen ett stycke från varandra, men på kvällarna brukade alla samlas runt en lägereld och spela, sjunga och berätta historier. Vi var fattiga, men vi var fria från de bekymmer som följer med materiella ägodelar.
Vid andra tider på året brukade far tillverka mattor och korgar av säv. Vi brukade gå ut och samla sävblad och även smala videkvistar som skulle användas som stommar till korgarna. Allt detta kokades, varvid säven blektes och det blev möjligt att ta bort barken från videkvistarna. Med hjälp av färgämnen som min far tillverkat av växter dekorerade han de färdiga alstren med målningar av vilda fåglar eller andra djur. Zigenska män tar emellertid aldrig del i själva försäljningen. Vi andra brukade därför sälja dessa alster från dörr till dörr, och till ganska höga priser dessutom!
Far lärde oss att själva tillverka sådana ting. Vi fick också lära oss att göra blommor av papper och trä, att rida in och dressera hästar och att känna igen vilda örter och använda dem som medicin. Han tog med oss till soptippen och lärde oss att ta vara på allt som gick att använda, däribland sådant som gick att äta. Men vi hade också lärt oss att fånga kaniner, igelkottar och allt slags villebråd som vi kunde stoppa i grytan. När det var ont om vilt, såg vi inget orätt i att stjäla en kyckling eller två, eller lite grönsaker, från någon bonde. Vi tyckte att han gott kunde undvara det; vi var ju trots allt hungriga. Vi lärde oss också att tillaga nässlor, rosstjälkar, kaprifolblommor, alla sorters vilda örter och, som en särskild delikatess, sniglar, men många gånger hade vi ingen mat alls.
Från fyra års ålder fick jag av min mor lära mig att tigga, sälja och stjäla. Först såg hon till att jag var dåligt klädd och utan skor. Sedan skickade hon i väg mig ensam till ett hus och befallde mig att gråta vid dörren. Om jag inte hade lust att gråta, slog hon mig på benen så att jag i alla fall hade tårar i ögonen! Jag brukade säga till den som bodde i huset att jag inte hade något att äta. Det var inte många som kunde motstå åsynen av en smutsig, gråtande liten flicka.
Jag fick också lära mig något annat som är vanligt bland zigenare: konsten att spå. I själva verket innebar vår ”spådomskonst” vanligtvis inte mycket annat än att iaktta människor och försöka komma underfund med vad de ville höra. Men som jag senare fick veta kan denna konst också ha med det övernaturliga att göra. För mig var emellertid bruket av spelkort, teblad och handens linjer bara ett trick, och jag lyckades bara med människor som var samarbetsvilliga.
Fruktan för helvetet
Som de flesta zigenare var min far mycket religiös. Därmed inte sagt att han gick i kyrkan. Långt därifrån. Han brukade säga att kyrkornas pomp och ståt visade att de tillhörde ”den gamle”, en benämning han brukade använda om djävulen. Tidigt varje morgon, i ur och skur, brukade min far gå ut i det fria, falla på knä och be högt till Gud. Ibland väcktes vi av hans böner. När jag frågade varför han bad högt, svarade han: ”Gud har gett mig en röst. Då bör jag väl använda den när jag talar med honom.”
Av min far fick jag således en viss kunskap om Gud, Jesus och skapelsen. En gång slog vi läger i ett kalkbrott, i närheten av en brännugn där stenen brändes till kalk. Vi brukade klättra upp på ugnen för att värma oss vid den. Far sade att helvetet var som den där ugnen, som brann dag och natt. Och dit skulle jag komma, sade han, om jag var en stygg flicka. Den tanken gjorde mig vettskrämd.
Mina föräldrar upprätthöll således sträng disciplin. Vi fick inte använda smink eller korta kjolar eller röka. Jag kommer ihåg ett tillfälle då min bror, som då var gift och 25 år gammal, var på besök. Han gjorde misstaget att tända en cigarrett i min fars närvaro, varvid min far slog den ur handen på honom med ett brinnande vedstycke!
Familjeproblem
När jag var omkring elva år gammal upplöstes mina föräldrars äktenskap, och de separerade för andra och sista gången. Jag stannade kvar hos far. Vi reste omkring tillsammans tills jag var 19 år, då jag gifte mig med en ung soldat. Han var inte zigenare. Far blev fruktansvärt upprörd och vägrade att träffa mig på 15 år.
Att lämna zigenarlivet var mycket svårare än jag någonsin hade föreställt mig. För första gången i livet bodde jag i ett hus. Men jag hade ingen aning om hur man sköter ett hem eller ens hur man lagar mat på en spis.
Så fick min mor tuberkulos och sökte min hjälp. Medan jag skötte henne, drog jag själv på mig sjukdomen. Efter fem år på sjukhus kom jag ut med en njure och tre kvarts lunga. Under tiden hade min man tagit ut skilsmässa och gift om sig. Så småningom gifte också jag om mig, men efter tio bekymmersamma — och ibland våldsamma — år slutade också detta äktenskap med skilsmässa.
Jag finner ”Vägen”
Året 1959 förde med sig den mest drastiska förändringen dittills i mitt liv. Två kvinnor som var Jehovas vittnen kom på besök. Jag lyssnade på dem och tog emot några av deras bibliska tidskrifter men avslöjade inte att jag inte kunde läsa. En av dem, Marie Nightingale, kom tillbaka för att träffa mig igen. Trots att jag inte ville bli engagerad, fortsatte jag att tacka ja till hennes erbjudande att komma tillbaka. Hon kom två gånger i veckan, och ibland lämnade hon några tidskrifter. När hon hade gått, brukade jag bli så besviken över att inte kunna läsa tidskrifterna att jag rev sönder dem i småbitar.
Men jag tyckte mycket om det hon berättade för mig om den kristna ”Vägen”, i synnerhet tanken att Jehova är en rättvisans och frihetens Gud. (Apostlagärningarna 9:2) Han straffar inte människor i ett brinnande helvete, vilket ju min far trodde. Det helvete som bibeln talar om, fick jag veta, var helt enkelt graven! (Psalm 37:28) Jag fick också lära känna Guds underbara löfte om ett jordiskt paradis.
Efter tre månader erkände jag till sist att jag varken kunde läsa eller skriva. Marie uppmanade mig emellertid enträget att lära mig detta och erbjöd sig att hjälpa mig. Det var ett tålamodskrävande arbete, för mitt modersmål var romani, och min engelska var mycket dålig och bestod till största delen av slang. När mina barn började i skolan, satte de stort värde på att få lära sig läsa och skriva och var också glada över att kunna hjälpa mig. Efter fyra år blev jag döpt, i december 1963. Jag hade funnit ”Vägen”. Marie fortsatte att hjälpa mig två gånger i veckan i ytterligare fem år. Hennes ihärdighet gjorde mig överväldigad. Hon hade inte föraktat mig för att jag var en obildad zigenare eller övergett mig på grund av det enorma arbete som var förknippat med att undervisa mig.
I min iver att få bära ut de goda nyheter som i så hög grad hade tröstat och glatt mig anmälde jag mig som pionjär, eller heltidsförkunnare, år 1972. Jag är fortfarande upptagen i detta tillfredsställande arbete och gläder mig åt att kunna hjälpa andra att lära känna ”Vägen”. Och vilken glädje har det inte varit att få se min egen dotter, Denise, förena sig med mig i heltidstjänsten! Min son, Stephen, var också pionjär i fem år, vilket gav honom en utmärkt grund för att kunna fullgöra sina nuvarande förpliktelser, både i församlingen och som förälder.
Jag är också glad över att kunna säga att min far och jag till sist försonades. Han bodde hos mig då och då under sina sista år, besökte Jehovas vittnens möten och uppskattade särskilt avsaknaden av religiösa ceremonier och den tonvikt som lades vid bibeln. Han dog vid 87 års ålder. I enlighet med hans egen önskan och zigensk sed brände hans bror därefter min fars hydda och alla hans ägodelar.
Zigenarlivet med dess resor och lägereldar och musik är nu bara ett avlägset minne för mig. Jag tackar dagligen Gud för att jag har blivit befriad, både från analfabetismens mörker och från andlig okunnighet. Med Jehovas hjälp har jag nu funnit en långt bättre ”Väg”. — Berättat av Beryl Tuck.
[Bild på sidan 16]
Beryl Tuck (till vänster på bilden) tillsammans med den närmaste familjekretsen