En röst från vildmarken
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Canada
HEJSAN! Jag skall be att få presentera mig. Jag heter Ursus horribilis och är en grisslybjörn. Jag står i spetsen för en delegation grisslybjörnar. Vi skulle önska att ni lyssnade på oss, därför att kommunikationerna mellan oss fyrbenta pälsbärare och er människor förefaller vara mycket bristfälliga. Den allmänna meningen bland oss björnar är att vår kontakt med människorna skulle kunna förbättras betydligt genom att vi möttes i all vänskaplighet. Får vi stiga på? ... Tack så mycket.
Låt oss redan från början förklara att den fiendskap vi hyser mot er människor är obetydlig, trots att ni alltid har hetsat och jagat oss. Vi skulle vilja vara goda vänner med er om ni gick med på det. Det är inte vi som har vållat misshälligheterna oss emellan, och vi tycker att det nu är dags att ni ställer ifrån er puffran och övergår till ett mera resonligt uppträdande.
Låt oss ta det hela från grunden. Då förstår ni lättare att vår sak är berättigad. Först och främst är det här inte en fråga som gäller bara oss grisslybjörnar i Canada. Vår protest är ett uttryck för den otillfredsställelse och det förkvävda missnöje som råder i hela djurvärlden, och vi lägger fram den i hopp om att den skall hjälpa er människor att bättra er, så att ni behandlar oss djur på ett hyggligare sätt.
När vi gör det, erkänner vi att ni har utnyttjat vissa bemyndigade rättigheter, när ni har använt oss som föda, till skydd mot väder och vind och till kläder. Det är inte detta som vi invänder emot. Men måste ni slakta så hänsynslöst som ni gör? Alltsedan den väldige och blodtörstige jägaren Nimrods tid har det funnits sådana bland er som förefaller beslutna att utrota varenda en av oss.
Historia
När vapnen tillverkades för hand före den industriella revolutionen på 1800-talet, rådde det något så när jämvikt mellan oss och er, för vi kunde i vanliga fall springa ifrån er eller överlista er. Men för oss blev det början till slutet, när maskinerna gjorde sitt inträde, och vi började stadigt minska i antal.
Alltsedan dess har det kommit in rapporter om hundratals djurarter som antingen har decimerats utan återvändo eller också har blivit helt och hållet utrotade. Ämnar ni fortsätta att handla på det sättet? Önskar ni verkligen utplåna oss? Var snälla och tänk över saken.
Ända till för ungefär hundra år sedan strövade milliontals bufflar omkring på de vidsträckta nordamerikanska slätterna. Dessa djur var en outtömlig källa till mat och förnödenheter för urbefolkningen. Men snart blev de systematiskt slaktade av professionella jägare, som dödade dem för sportens skull. De tog huvudena till troféer och lämnade kropparna att ruttna på marken. Om det inte hade varit för att några få naturskyddssinnade personer hade ingripit, så skulle i dag den amerikanska buffeln ha varit utrotad.
Alldeles som det gick med buffeln, så har det också gått med andra vilda djurarter. När människan drog fram över kontinenterna, drev hon åtskilliga djurarter framför sig. Somliga djur hade förmågan att anpassa sig efter förändringarna, men andra förföljdes till utrotning eller drog sig tillbaka till avlägset belägna delar, långt borta från sitt naturliga hemvist.
Intrång i djurens rättigheter
Allteftersom sumpmarkerna dikades ut och land röjdes, kom fler och fler tunnland under plogen. Till sist myllrade det av människor, och de vilda djuren tvingades ge sig i väg. Den kanadensiska tranan och gåsen, präriehönsen och de oändliga flockarna av vildänder, som en gång i tiden förmörkade himlen genom att de var så många, de har alla fördrivits norrut, allt längre och längre mot norr, mot tundran och den ständiga tjälen.
I hundratals år levde Amerikas urinvånare, indianerna, tillsammans med djuren i deras omgivning. De jagade några för sitt uppehälle och lät somliga leva vidare. Men de vita dödade urskillningslöst, inte bara för att fylla sitt eget behov, utan för att i profitsyfte tillgodose den ändlösa efterfrågan på världsmarknaden.
Prins Philip skriver i sin bok Wildlife Crisis: ”Havsfisket är ett typiskt exempel på sådana fall där det är fritt fram för alla att exploatera djurartsbeståndet i naturen. Samma sak gäller fångst av vilda krokodiler eller leoparder för skinnets skull. Detta är ingenting annat än en primitiv hetsjakt för att roffa åt sig så mycket som möjligt, så länge som situationen ser bra ut för en själv, i den dåraktiga tron att tillgångarna är outtömliga.” Men det finns en gräns för hur långt man kan gå, det är en sak som edra vetenskapsmän och lärde borde uppmärksamma innan skadan är ohjälplig.
Tänk på vad ni redan har åstadkommit! De björnsaxar av stål som ni använde mot oss grisslybjörnar hade dubbla fjädrar och var ända till hundraåttio centimeter långa. Somliga vägde nästan fyrtio kilo. De hade käftar med vassa tänder och kunde krossa ben, när de slöt sig kring sitt offer och höll det fast som i ett skruvstäd. Nu för tiden använder jägarna flygplan och helikoptrar till att skoningslöst förfölja oss. När ni tränger oss in på livet på det sättet, hur kan ni då vänta er att någon av oss skall kunna överleva?
Man har anklagat oss för att vara vildsinta bestar och farliga mandråpare. Men det är bevisat att ett sådant uppförande vanligen är följden av allvarliga provokationer och fruktan för vad människan skall ta sig till, en välgrundad fruktan som bygger på bitter erfarenhet. Det är verkligen inte många av oss som med berått mod skulle vilja söka upp en människa och ställa sig ansikte mot ansikte med henne. Om vi får välja, försöker vi alltid sätta oss i säkerhet genom att fly. Kan ni klandra oss för det?
Läs den skrämmande redogörelsen för hur vi har blivit behandlade. En av edra egna historiker har lämnat den i boken The World of the Grizzly Bear:
”I den gamla (amerikanska) västern exploaterades de vilda djuren hänsynslöst. De hade många fiender och få vänner. Okunnigheten och analfabetismen var förhärskande, så att till och med de katolska kyrkorna kom till korta, när det gällde att inse och erkänna djurens rättigheter. Man inte bara såg genom fingrarna med grymheten; man uppmuntrade den. Strider mellan djur (tjudrade grisslybjörnar mot tjurar) arrangerades till folks förnöjelse på helgdagar och söndagar vid spanska missionsstationer såväl som på andra platser. Präster och kyrkomedlemmar förenade sig med folkmassan för att njuta av de blodiga skådespelen, där döden inträdde i slutakten, alldeles som romarna gjorde, när de skränande hetsade till blodbad på de första kristna.”
Samme författare fortsätter:
”Praktiskt taget alla så kallade fredlösa hade blivit lemlästade av människan. Hos Blodiga Tassarna, en grisslybjörn från Wyoming, fann man tre gamla skottsår sedan han stupat. Gamle Mose från Colorado hade lyckats komma undan en björnsax men lämnat kvar två tår mellan järnkäftarna. Tre Tår hade förlorat två tår i en sax. Röde Rövaren var en björn från Utah. När han flåddes, hittade jägarna två gamla skottsår, en pilspets inbäddad i ryggen och många ärr på huvudet, halsen, bröstet och sidorna. Banditen, en grisslybjörn från Oregon som stöp i Idaho, hade ett färskt skottsår på vänstra skuldrans puckel. En grisslybjörn som nedlades i Idaho hade ett färskt skottsår i övre bakdelen och ett annat i den köttiga delen av ryggen.”
En jägare berättade att han hade träffat på en grisslymamma och hennes båda ungar. Han sköt modern, som därefter rusade på honom. I den följande kampen skar han upp buken på henne med jaktkniven. När hon hade förlorat så mycket blod att hon inte längre kunde stå upp, släpade hon sig bort till ungarna och smekte dem ömt i ett sista försök att trösta dem, ända till dess hon var död. Jägaren bekände: ”Jag var ledsen över att jag skjutit en så tillgiven mor.”
Skövling och fångenskap
Edra jättelika dammar spänner över våra floder, edra vidunderliga schaktningsmaskiner med sin enorma förmåga att transportera bort jord möblerar om i terrängen och gör den oigenkännlig, skövlar våra lyor och gömställen. Ert vämjeliga oljespill och edra fördärvliga insektsgifter ödelägger våra beten och jaktmarker, så att våra försörjningsmöjligheter blir avskurna. Utsläppen från edra städer, gruvor, fabriker och smältverk förgiftar dessutom våra vattendrag och gör livet outhärdligt. Ni ger oss inte en chans!
Hur tanklösa och skoningslösa har ni inte varit! Ni har svept in edra förtjusande damer i våra pälsar. Våra huvuden har ni satt upp som troféer i edra biljardsalar och salonger. Vilken hänsyn visade ni, när ni på isflaken slaktade milliontals försvarslösa sälmödrar med sina nyfödda ungar? Och vad har ni att säga om garfågeln, som var försvarslös, eftersom den inte kunde flyga? Edra jägare dödade den ända till sista exemplaret bara för att den hade blivit så högt värderad på grund av sin sällsynthet. Vi grisslybjörnar anser att ni kunde ha varit humanare.
Vet ni förresten hur det känns att vara utlämnad åt kölden, när man sitter fångad i en björnsax som krossat ens ben, allt under det att man i flera dagar får vänta i ångest och förtvivlan innan ens besegrare genom ett slag gör slut på pinan? Vi stumma djur har inte många förespråkare som talar för vår sak, och det finns ingen läkarvård att tillgå för våra sårade som måste släpa sig bort någonstans och i tysthet dö en kvalfull död. Vi erkänner att ni äger företrädesrätten att jaga oss, men vi ber er att vara hänsynsfullare — eller använd en kamera!
Eller är det ett slags förståelse som ni visar, när ni spärrar in oss i edra zoologiska trädgårdar, där folk skall glo på oss i våra futtiga burar? Hur tror ni att vi känner det? Skulle ni vilja byta plats med oss?
Hur skall det bli i framtiden?
Djur har ingen uppfattning om grundlagsenliga rättigheter eller om författningsvidrigheter — vi förstår inte sådant. Men människor påstår sig äga en högre intelligens, och ni gör anspråk på att vara rättvisa lagars väktare. Därför måste det vara så att ni har blivit begåvade med insikt och förpliktelser som vida överstiger vår fattningsförmåga. Om detta stämmer, så skulle vi önska att ni också gjorde bruk av dem.
I rättvisans namn håller vi naturligtvis med om att ni inte är skyldiga allesammans. Somliga av er har varit mycket snälla, och det är vi tacksamma för. Men på det hela taget tycker vi grisslybjörnar att ni har gjort oss en björntjänst, som ni kallar det, och inte bara oss! Alltsammans kunde ha varit mycket annorlunda.
Vi vill göra er uppmärksamma på den här frågan, därför att om det inte blir någon ändring, så kan den kurs ni för närvarande håller mycket väl leda till att allt liv blir fullständigt utplånat och till att jorden fördärvas. Så allvarligt är det, och vi är mycket bekymrade. Vi älskar jorden, för den är vårt hem, och om ni människor ville sluta upp med att vara så snikna, skulle vi bara vara glada åt att få dela den med er. Så hur skulle det vara, om ni flyttade på er och lämnade oss litet mera plats?
Vissa naturskyddande åtgärder har redan vidtagits med framgång, men resultaten är fortfarande otillräckliga. Det finns stora områden i världen där marken är olämplig för uppodling eller industrilokalisering. Sådana områden skulle kunna förvandlas till vidsträckta fristäder, där djuren kunde få leva i frihet och där ni för jämviktens skull kunde hålla vårt antal inom rimliga gränser. Där skulle ni också kunna besöka oss i vår egen miljö. Är ni med på galoppen?
Så häng med, gott folk. Låt oss skaka tass och vara vänner.