Från våra läsare

Sjukdomar på grund av föroreningar

Jag tyckte om ert sätt att behandla problemet med ekologiskt orsakade sjukdomar. (22 september 1983) Jag gladdes åt att lägga märke till en balanserad syn på problemet och att tillbörlig tonvikt lades vid vad människor kan göra förutom att helt enkelt städa upp i den yttre miljön. Den inre miljön — dvs. människokroppen — är en viktig faktor, och den kan stärkas och göras mer motståndskraftig mot verkningarna av gifter och allergiframkallande ämnen när det råder jämvikt bland näringsämnena i den.

S. M. B., med. dr, Connecticut, USA

Den väldiga grisslybjörnen

Er artikel om ”Den väldiga grisslybjörnen” (8 december 1983) var mycket upprörande. Jag håller med om att nyhetsmedia i hög grad förstorar upp alla händelser då björnar och människor konfronteras, men var snälla och vilseför inte besökare som kommer till min stat. Dessa djur är farliga — de försvarar sin mat och sin familj intill döden, och de angriper om de pressas utöver den kritiska gränsen. Och de är inte bara vegetarianer. Kom gärna och njut av Alaskas vilda och underbara naturliv, men tro aldrig att björnarna är ofarliga. De är mycket farliga.

S. S., Alaska

Vi hade verkligen inte för avsikt att ge det intrycket att grisslybjörnar är ofarliga, utan vi trodde att vi visade att de var både farliga och oberäkneliga. Samtidigt ville vi visa att antalet dödsfall orsakade av grisslybjörnar är lågt i jämförelse med andra dödsorsaker i samma område, men att sådana dödsfall ofta är resultatet av att människor inte förstår hur farliga grisslybjörnarna är och inte vidtar rätta försiktighetsåtgärder. Vi vill gärna betona behovet av att man är försiktig. — RED.

Balett

Många tack för er artikel ”Min balettkarriär — det sköna och det svåra i den”. (22 juni 1983) Jag har dansat i 25 år och kan sanningsenligt säga att smärtan aldrig upphör. Min rygg är fördärvad; mina tår, ja, jag behöver inte berätta allt för er; och mina knän har helt fått nog. Mitt liv var moraliskt perverst. Men var fanns er artikel för flera år sedan, när jag kunde ha dragit mig bort och fortfarande kunde använda min kropp? Men, bättre sent än aldrig.

T. S., Pennsylvania, USA

En av mina bästa vänner visade mig er artikel ”Min balettkarriär — det sköna och det svåra i den”. Jag har alltid känt till sanningen om den fördärvande träningen och brutna, blodiga tår, den hypnotiska extasen att bara leva, äta och dansa, dansa, dansa. Och för vad? Jag är ännu inte 40, och redan har min kropp brutit samman. Jag kan inte göra något åt min kropp; det är för sent. Men det är inte för sent för våra kära små döttrar. De kommer kanske att förstå de fysiska, moraliska och känslomässiga smärtor som med all säkerhet kommer. Tack för att ni sade allt som jag alltid har velat säga. Jag tänker nu noggrannare undersöka er religion.

W. S., Pennsylvania, USA