World Trade Center — en modell för framtiden?
TVILLINGTORNEN i World Trade Center i New York är verkligen kolossala. Tornen har vardera 110 våningar och är drygt 410 meter höga! De dominerar helt den berömda New York-silhuetten.
Men det är inte bara tornens ofantliga höjd som överträffar alla skyskrapor i omgivningen. Det är också deras kolossala omfång. Vardera byggnaden upptar en kvadratisk yta vars sidor är cirka 64 meter. Byggnaderna skjuter i höjden som två obrutna pelare med sammanlagt mer än 200 våningar, som var och en har en golvyta av minst 4.000 kvadratmeter.
World Trade Center består emellertid av mycket mer än tvillingtornen. Det ligger på en tomt om cirka 65.000 kvadratmeter på nedre Manhattan åt Hudsonfloden till. I byggnadskomplexet, som kostat över tre milliarder kronor, ingår tullverkets åttavåningshus och ett niovåningshus, Northeast Plaza Building. Det återstår att uppföra Southeast Plaza Building och ett hotell. Dessa sex byggnader grupperar sig kring ett friområde som upptar ungefär två hektar.
Vid invigningen av World Trade Center den 4 april 1973 hade 304 företag sina lokaler där med omkring 7.000 anställda. Nu arbetar mer än dubbelt så många personer där. För närvarande är mindre än hälften av lokalerna utnyttjade. Många våningar är omöblerade. Projektet beräknas vara slutfört 1975. Fullt utnyttjat beräknas 50.000 personer arbeta här och omkring 80.000 affärsmän och turister komma hit varje dag.
Varför bygger man nu ett sådant mammutkomplex? Är det praktiskt? Är detta ”det 21:a århundradets arkitektur”, såsom man har hävdat?
Bakgrunden till projektet
Byggnaderna har uppförts som ett centrum för företag som representerar alla de viktiga verksamhetsområdena inom världshandeln. Exportörer, importörer, transportföretag, speditionsfirmor, internationella banker och många andra firmor med handelsaktiviteter kan nu samlas under ett tak. Jack Zwick, som är chef för World Trade Institute, yttrade: ”Avsikten är att handeln skall underlättas och folk skall kunna planera sin handelsstrategi.”
Men varför dessa enorma byggnader? Harry B. Helmsley, som är direktör i det bolag som förvaltar Empire State Building, angav utan tvivel motivet, när han sade: ”Den image som kommer av att ha den högsta byggnaden är väsentlig.”
I oktober 1970 sköt Trade Centers norra torn upp över Empire State Buildings höjd och blev världens högsta byggnad. Dess berömmelse blev dock kortvarig. Förra våren slog Sears, Roebuck & Co:s hus i Chicago med sina 442 meter tvillingtornens rekord med drygt 30 meter.
Tävlingen är emellertid ännu inte slut. Helmsley fortsatte sitt uttalande: ”Vi planerar att bygga till Empire State Building.” I fjol spekulerade arbetarna över varför man dröjde med att fullborda det södra tvillingtornet. Några undrade om man hade för avsikt att öka dess höjd så att det på nytt blev världens högsta byggnadsverk.
En ny generation av skyskrapor
Den nuvarande höjdtävlan mellan skyskrapor påminner om vad som hände för något över fyrtio år sedan. År 1931, då den ekonomiska depressionen gick mot sin kulmen, nådde Empire State Building höjden 381 meter och överträffade därmed Chrysler Building som var 319 meter. Sedan slutade man att uppföra riktigt höga skyskrapor. Staden New York hade då sjutton byggnader som var högre än 180 meter.
Mer än tjugofem år senare hade New York fortfarande bara sjutton byggnader med över 180 meters höjd. År 1960 började man på nytt, och 1970 pågick i New York uppförandet av nio byggnader som skulle bli över 180 meter! Nu har staden minst fyrtio byggnader som är mer än 180 meter höga! I Chicago finns det tio, Los Angeles har fyra, och många andra städer har två eller tre.
Uppenbarligen är det bara några få av dessa skyskrapor som försöker slå rekord. Bara fem av dem är över 300 meter. Varför har man då uppfört så många höga byggnader? Verkställande direktören i ett exploateringsföretag ger en förklaring: ”Det största pluset med skyskrapan i städernas tätbebyggelse är att den är ekonomisk.” Markpriset i den centrala delen av Atlanta i delstaten Georgia är 1.600 dollar per kvadratmeter, och då ”ger 70 våningar en större grad av utnyttjande”.
Förbättrad byggnadsteknik är också en väsentlig orsak till att skyskraporna har kommit på modet. Effektiva hissystem spar utrymme. Lättcement och fabrikstillverkade byggelement är viktiga förutsättningar. Starkare stålskelett ger större styvhet. Trade Centers tvillingtorn har en maximal utsvängning i stark blåst på 28 centimeter, jämfört med äldre skyskrapors 38 centimeter.
Dessa tekniska förbättringar skulle göra det möjligt att uppföra skyskrapor som är mer än 200 våningar höga. ”Vi skulle nu kunna börja bygga konstruktioner som är kilometerhöga”, säger L. E. Robertson, en av delägarna i den firma som uppförde World Trade Center.
Frågan är således inte om människan kan uppföra gigantiska byggnadskomplex efter World Trade Centers modell. Nej, frågan gäller om World Trade Center är en god modell att efterhärma.
Innan vi går in på denna fråga skall vi emellertid ta i betraktande vilken prestation World Trade Center egentligen är.
En revolutionerande konstruktion
År 1962, i början av den nya vågen av skyskrapor, beslöt delstaterna New York och New Jersey att World Trade Center skulle byggas. När ritningarna till projektet lades fram år 1964, ansågs det vara revolutionerande med avseende på både storlek och teknisk lösning. ”Det är ett pionjärarbete”, sade Mario Salvadori, som är föreståndare för teknologiska institutionen vid Columbia University Architecture School.
Visserligen hade några av konstruktionsmetoderna redan använts för tidigare byggnadsverk. Men att så många nya tekniska metoder tillämpats inom ett enda projekt anses vara en ofantlig teknisk prestation. Förberedelsearbetena var i sig själva ett företag som fordrade ovanliga tekniska lösningar.
Byggt i ett ”badkar”
Marken var av sådan art att konstruktionen blev särskilt besvärlig. På 1700-talet låg den mark, som tvillingtornen vilar på, i själva verket under Hudsonflodens vattenyta. År 1890 hade fyllningsmassor gjort att marken blivit en del av Manhattanön. Grundförberedelserna innebar bland annat att man måste schakta bort flera generationers avfall samt Hudsonflodens slam tillsammans med brottstycken av fartygsskrov och gamla bryggor.
Under detta mer än tjugo meter tjocka lager av avfall ligger berggrunden, i vilken skyskraporna måste förankras. Under schaktningsarbetet måste man förhindra förskjutningar av angränsande gator och hus på grund av den lösa marken. Ett annat problem var hur man skulle hindra vatten från att rinna in under arbetets gång. Lösningen var ”badkaret”.
Arbetet med ”badkaret” igångsattes redan innan man började riva de 164 hus som utgjorde de fjorton kvarter som skulle ersättas av World Trade Center. ”Badkaret” var en stor betongmur som stod på själva berggrunden. Muren sträckte sig runt större delen av byggplatsen, den del som tidigare legat under Hudsonflodens yta.
Förarbetena för den underjordiska muren började med att man schaktade sektion för sektion av en grav med en meters bredd ända ner till berggrunden. Allteftersom schaktmassorna avlägsnades från en sektion, sprutades bentonitslam, med konsistens som ärtsoppa, ner i schaktet. Slammet höll tillbaka grundvattnet och stabiliserade schaktsidorna så att man slapp spontningsarbetet. Sju våningar höga ”burar” av armeringsjärn sänktes sedan ner i slammet. Därefter matades betongen in i graven underifrån genom en grov slang varvid slammet trängdes undan.
Slutligen sträckte sig en meterbred betongmur av nästan 950 meters längd under markytan runt det område som skulle grävas ut. Nu kunde grävningsarbetet inom ”badkaret” ta sin början. I verkligheten utgjorde den en fyrsidig damm, som höll vattnet ute under schaktningen i stället för att hålla kvar vattnet inuti som är ett riktigt badkars uppgift. ”Badkaret” hade enorma dimensioner. Nästan en million kubikmeter schaktmassa avlägsnades och fylldes i Hudsonfloden och bildade nytt land på en yta av 9,5 hektar!
Under schaktningsarbetet frilades en tunnelbanesektion i två väldiga ”rör” av gjutjärn som korsade tomten. Dessa rör måste hängas upp och stödjas medan man grävde vidare runt om och under dem. Tunnelbanetrafiken fortsatte som vanligt och transporterade dagligen mer än 80.000 passagerare genom ”badkaret” medan schaktningen fortsatte.
Så småningom drogs nya spår under Trade Center och de gamla tunnelrören avlägsnades. I juli 1971 öppnades den nya tunnelbanestationen i World Trade Center. I de sex källarvåningarna finns också parkeringsutrymmen för inemot 2.000 bilar samt lastkajer och lagerutrymmen för butiker och restauranger.
Andra särdrag hos konstruktionen
Så var det alltså dags att lägga byggnadsgrunden fast försänkt i urberget. Och på den grunden reste sig tvillingtornen snabbt. När arbetet pågick som intensivast, arbetade 3.500 personer med projektet, och många håller fortfarande på med det. De första stålbalkarna till det norra tornet sattes på plats i augusti 1968, och sex månader senare började arbetet med det södra tornet.
Jättelika lyftkranar svängde stora tjugotvåtons stålpaneler in på plats. Dessa bildade tornens ytterväggar. Väggbeklädnaden utgörs av 200.000 kvadratmeter aluminiumplåt. Det behövdes också omkring 55.000 kvadratmeter glasrutor för de 43.600 fönstren som går från golv till tak i varje våning. Obemannade automatiska tvättanordningar håller fönstren rena.
Till skillnad från konventionellt byggda skyskrapor, som har sina bärande element som pelare inuti konstruktionen, bär tornens ytterväggar den största delen av tyngden. De enda pelarna inuti tornen finns i kärnan som innehåller hisschakten. Golvytorna ger alltså ett maximum av öppenhet, utan hindrande pelare.
Ett annat unikt särdrag hos konstruktionen är de 102 hissarna i vardera byggnaden. I vanliga skyskrapor ger hisschakten tillträde till samtliga våningar. Detta belägger stora delar av våningsutrymmet. World Trade Center delade vardera tornet i tre sektioner och införde ett system med expresshissar och lokala hissar, som var förbundna med varandra genom övergångshallar, s. k. ”skylobbies”. På så sätt reducerades utrymmet för hisschakt högst väsentligt.
World Trade Center är sannerligen ett tekniskt underverk. Men är det verkligen en praktisk modell för framtiden?
Är det en önskvärd utveckling?
Tänk på vad arkitekten F. L. Codella sade: ”När man bygger en ny skyskrapa i en stad, är det som att koppla på en större hushållsmaskin därhemma. Allting runt omkring påverkas av den.”
World Trade Center kan verkligen jämföras med en stor hushållsmaskin. Detta komplex kommer i en nära framtid att förbruka mera elkraft än en hel stad på över 100.000 invånare! Dess luftkonditioneringsanläggning är den största i världen. Den skulle räcka till för en stad med mer än 15.000 bostäder. Man kan fråga sig om det, med tanke på energibristen och problemen med luftföroreningar, är försvarbart att anstränga situationen med ett sådant enormt byggnadskomplex.
Man beräknar att Trade Center kommer att släppa ut 8.400 kubikmeter orenat avloppsvatten per dygn i Hudsonfloden. Dessutom kommer personal och besökande att lämna efter sig 50 ton sopor varje dag. Vidare skall problemet att transportera 130.000 personer dagligen till och från ett redan tätpackat stadsområde lösas.
Säkerhetssynpunkterna är ett annat problem. En rad bränder som nyligen inträffat i skyskrapor påvisar en stor svaghet. Arthur F. Sampson, chefen för de allmänna serviceinrättningarna i staden, konstaterade: ”Brandskyddet i dessa höga byggnader är utomordentligt svårbemästrat, och somliga säger att det är omöjligt att genomföra.” Ja, somliga experter hävdar att en verkligt katastrofal eldsvåda är oundviklig i en skyskrapa.
Men på samma gång är World Trade Center en fantastisk teknisk prestation, i likhet med människans rymdfärder. Den berömde samhällskritikern Lewis Mumford ifrågasätter dock det praktiska i att uppföra sådana byggnadsverk: ”Skyskrapor har alltid byggts för att ge reklam och publicitet. Ekonomiskt är de inte sunda och effektiva.”
Oberoende av hur det förhåller sig med den saken, är World Trade Centers tvillingtorn knappast en god modell efter vilken man bör uppföra byggnader i framtiden.