Naturens fartvidunder
SEDAN långt tillbaka har farten tjusat människorna. Djur som förflyttar sig snabbt är ett ämne som man ofta samtalar om. Det finns faktiskt också otaliga fartvidunder inom djurvärlden. Men när djuren förflyttar sig snabbt, är det inte alltid bara för nöjes skull utan ofta bleka allvaret. För många hänger livet på att de kan sätta i väg fort.
Tänk till exempel på haren, som har sin snabbhet att tacka för om han kan hålla sig utom räckhåll för rävens klor. Den vitsvansade åsneharen hör till de snabbaste. När han skall springa ifrån en räv, sätter han ledigt i väg med en hastighet av 60 kilometer i timmen — fortare än en vinthund och lika fort som en kapplöpningshäst med ryttare!
När det gäller att förflytta sig snabbt på kort distans, finns det emellertid inget annat landdjur som går upp emot jaktleoparden. När detta strömlinjeformade fartvidunder rusar i väg för att slå ett byte, lär han efter två sekunder vara uppe i 70 kilometer i timmen. ”Jaktleoparder”, säger naturforskaren Ivan Sanderson, ”har klockats för omkring 100 kilometer i timmen.” Topphastigheten kan bli cirka 115 kilometer i timmen.
När det gäller att snabbt avverka längre sträckor, är det få större däggdjur som kan mäta sig med gasellerna. Så snabb är den mongoliska gasellen att man har iakttagit hur den under nästan en kilometer har hållit en hastighet av nära 100 kilometer i timmen. Gasellens anmärkningsvärda snabbhet är omtalad i bibeln. Så till exempel sägs det om vissa av kung Davids hjältar att de var ”snabba såsom gaseller på bergen”. — 1 Krön. 12:8; 2 Sam. 2:18.
Det snabbaste däggdjuret i Nordamerika är förmodligen gaffelantilopen. Denne löpare kan rusa i väg med en hastighet av 65 kilometer i timmen under flera kilometer. Man mätte en gång hastigheten för en gaffelantilop till 90 kilometer i timmen under en sträcka på nästan en kilometer. Ett ovanligt kännetecken hos detta naturens fartvidunder är de långa vita håren på bakdelen. När gaffelantilopen springer, kan den snabbt höja och sänka dessa hår och därigenom åstadkomma en klar och lysande, ryckvis återkommande signal. När solen lyser klart, kan man se den på över sex kilometers håll. Denna signal varnar av allt att döma andra gaffelantiloper för fara från vargar eller präriehundar och tjänar också som en vägvisare för kalvarna, så att de kan följa efter så fort de kan.
Ibland tycker gaffelantiloperna om att springa i kapp, i synnerhet när de sporras av en passerande bil eller ett tåg. När den amerikanska västern började civiliceras, älskade dessa snabba varelser att kappas med lokomotiven, som där eldades med ved på den tiden. Ja, hela hjordar kunde stundtals springa alldeles jämsides med tåget. I en sista ofantlig kraftansträngning kunde dessa flyfotade djur rusa förbi tåget och hoppa över rälsen framför det skramlande lokomotivet, varvid de viftade med sina ”vita flaggor” för att de triumferat över lokföraren!
Havets fartvidunder
Att uppnå snabbhet i vattnet medför fler problem, eftersom vattnet erbjuder större motstånd än luften. I själva verket har vattnet en täthet som är omkring 800 gånger större än luftens, och dess viskositet (inre friktion) är omkring femtio gånger så stor. Trots detta är många varelser i havet snabba simmare tack vare sin utformning.
Delfinernas strömlinjeform och glatta hud nedbringar friktionen i vattnet till ett minimum. Dessa mindre valar, som ju är däggdjur och simmar så snabbt och behagfullt, är i stånd till att göra skarpa girar och tvärstoppa. De simmar genom att vicka med stjärtfenan och röra bakdelen upp och ner, varigenom stora kvantiteter vatten undanträngs. De brukar kila genom vattnet med i runt tal 40 kilometer i timmen, men en gång såg man en delfin fara i sicksack framför ett fartyg som stävade fram med 60 kilometer i timmen.
Hajar kan förefalla vara långsamma varelser, till exempel när de ser sig om efter en bit mat. Men om det behövs gör de en blixtsnabb rivstart. Makohajen till exempel kommer snabbt upp till en toppfart på omkring 55 kilometer i timmen. Experiment med en blåhaj utvisade att den på en kort accelerationssträcka kunde nå upp till nära 70 kilometer i timmen.
”En varelse med de mest perfekt strömlinjeformade konturlinjer man känner till” — så har man beskrivit tonfisken. Eftersom tonfiskens glatta kropp är utformad till att förflytta sig snabbt, glider den genom vattnet med ett minimum av ansträngning. Man känner till att tonfisken kan avverka omkring 65 kilometer i timmen. De älskar också verkligen att simma i väg! Vetenskapsmän gjorde en märkning på en blåfenig tonfisk utanför Cat Cay på Bahamaöarna. Den fångades 122 dagar senare utanför Bergen i Norge — cirka 8.500 kilometer raka vägen därifrån!
Den åttaarmade bläckfisken, som kryper omkring med sina armar på havsbottnen, betraktas i allmänhet inte som något fartvidunder. Men om den märker en fara, förfogar den sig i väg med jetdrift. Denna levande jetmaskin fyller sin tjocka muskulösa mantel med vatten och pressar ut det genom en rörlig tratt, som kan vridas åt vilket håll som helst. I ett huj bär det i väg! En pärlfiskare i Söderhavet sade så här om den åttaarmade jättebläckfisken: ”Med en väldig kraft kan han skjuta sig baklänges som en raket, 15 till 30 meter, nästan fortare än ögat kan följa med. Det är ett tigersprång, den snabbaste rörelse som jag har sett i undervattensvärlden.”
Liksom den åttaarmade är den tioarmade bläckfisken ett havets fartvidunder som väcker häpnad. När tioarmade bläckfiskar vill komma någonstans fort, gör de helt enkelt som många människor — de far med jet. Snabbhet är i själva verket deras specialitet. Med sina tio armar kan de nå en längd på arton meter. Trots armarna är dessa bläckfiskar strömlinjeformade. Som en överlägsen raket kan en tioarmad bläckfisk ändra riktning på ögonblicket, manövrera sig upp och ner, framåt och bakåt. Att fara baklänges är deras vanliga sätt att färdas.
Om en bläckfisk blir angripen av en delfin, släpper den ifrån sig en bläckskvätt. Den antar formen av en bläckfisk, och så blir fienden lurad. Därpå byter herr Bläckfisk till en neutral färg och förpassar sig ut från farozonen. Hur snabbt kan han göra detta? Så här säger doktor Gilbert L. Voss, erkänd expert på tioarmade bläckfiskar: ”Ingen vet egentligen hur fort bläckfiskarna kan simma, därför att deras rörelser är så oregelbundna. De tillhör säkert de snabbaste djuren i oceanerna. Somliga kan till och med skjuta sig tio à tolv meter upp ur vattnet och så glida mer än trettio meter fram över vågorna. Inte så sällan hamnar de på fartygsdäcken.” Det är sannerligen ingen energikris för de reaktionsdrivna bläckfiskarna!
Många andra varelser i havet är också imponerande fartvidunder. Så till exempel lär barracudan simma 50 kilometer i timmen och den blå marlinen komma upp till 80 kilometer i timmen, när den gör en kraftansträngning. Men det kan hända att det är segelfisken, en art bland svärdfiskarna, som är den snabbaste fisken. C. W. Coates och J. W. Atz, intendent och biträdande intendent vid det akvarium som är knutet till New York Zoological Society, säger att ”det finns ingenting som så mycket liknar en torped som den atlantiska segelfisken ... när den far som en blixt genom vattnet och håller alla fenorna tätt intill kroppen. Fisken förefaller förkroppsliga själva begreppet strömlinjeform. ... De lär nå upp till den fenomenala hastigheten av nittiofem kilometer i timmen under vattnet.” Enligt Guiness Book of World Records skulle en segelfisk utanför Florida vid ett tillfälle ha kommit upp till en hastighet av 110 kilometer i timmen. Den snabbaste fisk som har registrerats!
Fåglar som springer
Den långnäbbade, långbenta och långstjärtade tuppgöken hör till ett släkte som har fått det betecknande namnet ”springgökar”. Denna medlem av underfamiljen sporrgökar tar hellre till benen än flyger, även om den använder vingarna när den skall ta sig över en kanjon. På marken kan den med lätthet förflytta sig med en fart av 25 till 30 kilometer i timmen och tycks aldrig bli trött. Rätt som det är, när den springer, händer det att den hoppar några decimeter upp i luften och snappar åt sig en läcker insekt. Tuppgöken är så snabb att om man jagar den sätter den sig i säkerhet genom ett sprinterlopp i stället för att ta till vingarna. När det dyker upp något hinder i vägen för fågeln, är detta inte något problem. Den kilar lätt och behändigt runt genom att svänga på stjärten. Det berättas att en bil en gång jagade en tuppgök som rusade fram med en hastighet av 35 kilometer i timmen.
En annan snabblöpande fågel är emun (australiska strutsen). En av dessa stora fåglar jagades en gång av en bil och lyckades under femton kilometer hålla en hastighet av 35 kilometer i timmen.
Fastän emun är snabb, är det vanligen strutsen som anses vara den snabbaste fågeln på marken. Vingarna på dessa flyfotade fartvidunder är visserligen obrukbara till att flyga med, men de hjälper till att lyfta upp fågelns tunga kropp när den springer och sätter den i stånd till att nå en toppfart på 65 kilometer i timmen! Han som själv har skapat strutsen och alla de andra landets och havets och luftens fartvidunder yttrade sig om denna fågels hastighet, då han sade till Job att ”när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man”. — Job 39:21.
Fåglar i flykt
Kolibrin är framstående i att flyga snabbt på korta sträckor. Man tror att den kan flyga så fort som 100 kilometer i timmen. Det ser ofta ut som om det är en pil som rusar genom luften. Ena ögonblicket svävar den över en blomma, i nästa ögonblick har den rusat upp i toppen av ett högt träd. Kolibrin flyger upp och ner, framlänges och baklänges. Det är den enda fågel som är i stånd till att flyga baklänges i egentlig mening. Den gör detta genom att på helikoptervis ändra den reglerbara lutningen på vingarna. Denna levande helikopter är sannerligen ett underverk bland skapelsens alla befjädrade fartvidunder!
Få människor skulle vilja ifrågasätta örnens fördelaktiga vitsord som snabbflygare. Bibeln nämner örnarnas snabbhet flera gånger. (2 Sam. 1:23; Jer. 4:13) I en profetia om hur de babyloniska härskarorna och deras hästar kommer för att straffa det otrogna Jerusalem heter det i Habackuk 1:8: ”De flyga åstad såsom örnen, när han störtar sig över sitt rov.” När kungsörnen störtar sig över sitt rov, går det så fort att, som en auktoritet säger, ”ljudet som uppstår när luften viner genom vingpennorna kan höras på långt håll”. Det har visat sig att han kommer upp till i det närmaste 200 kilometer i timmen, när han störtar sig över sitt rov!
Men vilken fågel är snabbast bland alla flygande fartvidunder? Auktoriteterna har delade meningar. Somliga säger att det är pilgrimsfalken (ofta kallad ”andhök” i Förenta staterna, därför att den är så förtjust i andmiddagar). Denna fågel, som har en kraftig, fast kropp och långa spetsiga vingar, sparar av allt att döma sina krafter för en väldig hastighetsutveckling när det är middagsdags. En naturforskare som studerade hungriga falkar rapporterar: ”Många gånger har jag sett en sådan högt ovanför mig rikta kursen nedåt, förbereda anfallet med ett kraftigt vingslag och därpå fälla ihop vingarna och störta mot jorden som en slungad sten.” Man anser att falken under dessa dykningar kommer upp till 290 kilometer i timmen eller mer. En pilot berättade att det var som om hans plan ”stod stilla”, när en falk snabbt for förbi planet genom att störtdyka med cirka 275 kilometers fart.
Andra människor talar om fregattfågeln som den eventuellt snabbaste. Den är ett fartvidunder som på ett ypperligt sätt är konstruerat för att flyga. De spetsiga vingarna har en bredd på väldiga ett hundra åttio centimeter. Man har kallat den ”en flygmaskin ... utan motstycke i naturen”. Fastän man har registrerat en flyghastighet på cirka 160 kilometer i timmen för denna fågel, anser man dock att den är i stånd till mycket högre hastigheter. J. E. Capstickdale iakttog fregattfåglar som passerade över hans skonare när de var på väg mot en ö. Han tog tiden på dem med kronometer och angav deras hastighet till drygt 400 kilometer i timmen. Men den siffran bestrids av de flesta auktoriteter. I vilket fall som helst säger Capstickdale:
”Jag kan tillägga att jag alltid har varit intresserad av fåglarnas flykthastigheter och har sett den amerikanska pilgrimsfalken komma upp till ofantliga hastigheter, men jag kan utan ringaste tvekan säga att jag alltid har kunnat urskilja pricken på himlen såsom en fågel. När däremot fregattfågeln dyker ner mot sitt byte, fisk eller små sköldpaddor, upphör den att vara ens en prick och blir ingenting annat än en mycket otydlig fläck som är synlig endast för ett skarpt och vältränat öga.” — Frank W. Lane: Nature Parade.
Somliga naturforskare menar att tornsvalorna i själv verket är de snabbaste av alla. Dessa fartvidunder med sabelformade vingar flyger hela dagen utan uppehåll och snappar till sig insekter i luften. På aftonen, då skimret från de sista solstrålarna förbleknar på himlen, händer det att skorstenssvalor kretsar ovanför en oanvänd skorsten för att sedan störta sig ned i den. Där vilar de ut under natten genom att klänga sig fast i lodrät ställning. Somliga tornsvalor tillbringar rentav hela natten i luften!
Här har vi alltså fåglar som tillbringar praktiskt taget hela livet i luften. De klarar till och med en hård kultje och rider ut stormar som skulle driva andra fåglar till att söka skydd. I Indien uppmättes hastigheten hos vissa tornsvalor, som hör till taggstjärtseglarnas släkte (dit även skorstenstornsvalorna hör). Under en sträcka på mellan tre och fyra kilometer uppmättes varierande hastigheter mellan 280 och 350 kilometer i timmen! Guinness Book of World Records (1973 års upplaga) uppger att ”denna fågel är den snabbaste av alla levande varelser”.
Dessa luftens, havets och markens fartvidunder är så underbart konstruerade att människan har efterliknat några av deras sinnrika metoder för att åstadkomma snabbare kommunikationer. Fåglarnas form har bidragit till flygplansmodellernas utformning. Till och med för att roa sig har människorna efterliknat grodor, sälar och andra duktiga simmare i djurvärlden genom att göra bruk av simfenor av gummi i olika vattensportgrenar. Men hyllning och ära för dessa underbara verk bör inte gå till djuren själva, utan till Honom som har danat dessa naturens fartvidunder. — Upp. 4:11.