Vad vet du om ull?

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Chile

FÅR — flera tusen — sträcker sig som ett ulligt täcke över hela vägen framför oss. Bilen saktar in och stannar, och vi sitter där förväntansfullt, när de beridna fårherdarna går till verket. Från hjordens utkant visslar de befallningar till hundarna, som ivrigt ger gensvar och skickligt driver över sina skyddslingar till ena sidan av vägen.

Hjorden förvandlas till en massiv, rörlig matta av tätt sammantryckta får, somliga med frambenen på ryggen av de framförvarande fåren i en vild ansträngning att komma undan de besvärliga hundarna. Vi kör sakta framåt, och bakom oss breder kropparna åter ut sig över vägbanan. Till slut kan vi obehindrat fortsätta vår färd, och vi vinkar åt männen på hästarna och kör vidare.

Det här är en vanlig syn på alla vägar i Magallanes, Chiles sydligaste provins, men i likhet med många andra visste vi mycket litet om de här ulliga djuren. Vad vet du om ull? Vi fick nyligen lära oss några intressanta ting, när vi besökte en fårfarm.

Corriedale — en ”ny” ras

Vi lärde känna att fåren har förändrats under årens lopp. De som vi såg på vägen tillhör en ras som är något mer än ett hundra år gammal — corriedale. Den har uppkallats efter den farm på Nya Zeeland, där man först fick fram rasen genom att korsa en långullig bagge med en merinotacka och sedan inavla avkomman. Av den orsaken kallas corriedale en korsad blandras.

Uppfödarna önskade få fram ett djur med nästan lika fin ull som merinofåret men med bättre kött och större motståndskraft mot stränga klimatförhållanden, precis som den långulliga sorten. De här egenskaperna gör corriedale till en idealisk ras för den här delen av världen. Den har gjort sig hemmastadd här i det kalla, blåsiga klimatet.

Man är mycket noga med att bevara rasens goda egenskaper. Man köper fina avelsbaggar och använder dem i tre år, varefter man säljer dem till andra farmer för att förhindra degeneration i hjorden. Bra tackor får lamma i fyra år och slaktas det femte året. Om det dessförinnan uppstår defekter hos en tacka, skickas den till slakthuset.

Vi avtalade med förmannen på en farm att visa oss runt. Där står han nu borta vid grinden. Vi är ivriga att få se hur man avlägsnar ullen från fåren.

Fårklippningsskjulet

En blandning av lukter och ljud möter oss när vi skyndar oss uppför trätrappan till skjulet. När vi kommit in måste vi se oss omkring några ögonblick för att få en överblick över all verksamhet som försiggår där. En man står vid ett högt bord som är fullt med ull. Han tar upp ett stycke och hanterar det på ett visst sätt med fingrarna och lägger det sedan åt sidan. En väldig maskin pressar hoprullade fällar till stora, fyrkantiga balar. På andra sidan, i bortersta änden av skjulet, håller klipparna till. Unga pojkar springer med fällarna från klipparna till bordet.

Bullret från klippningsmaskinerna blir allt starkare, när vi närmar oss gruppen av klippare. En av pojkarna vill pröva hur det känns att hålla i en klippningsmaskin som tillfälligt ligger oanvänd, men den starka maskinen är för mycket för honom, och den rycker och hoppar i hans hand precis som om den vore levande. Genom en rad små dörrar drivs fåren ett i taget från fållan utanför till var och en av klipparna.

Med förbluffande snabbhet vänder männen fåren på rygg och för maskinen utmed buken på dem, uppför insidan av benen, runt på utsidan, och benullen hänger nu fri. Så lossas halsullen, från huvud till rygg. Och sedan ryggen — flera snabba drag, och vips åker fällen av i ett enda stycke.

”Precis som att ta av en poncho”, skrattar förmannen, medan de nakna och något vimmelkantiga fåren springer i väg till en annan fålla. ”Visste ni”, fortsätter han, ”att en bra klippare kan klara av 250 får om dagen?”

”Det låter häpnadsväckande”, erkänner vi. ”Men säg oss, vad gör egentligen mannen där borta vid det höga bordet?”

”Jo, han sorterar ullen. Kom med in på mitt kontor, så skall jag visa er hur det går till.”

På vägen dit dras vår uppmärksamhet till de stora, segelduksomgivna balarna, som kommer ut ur den väldiga pressen. ”Var och en av de här balarna väger omkring 300 kilo”, får vi veta. ”Sedan sänder vi dem till staden för bearbetning.”

En närmare titt på ullen

”Här”, förklarar vår värd, ”är några prover från årets klippning. Innan vi pressar ullen till balar, sorterar vi den i fyra olika kategorier — bukar, fällar, bitar (stora stycken som lossnat från fällen) och lockar.” Vi får reda på att en lock är en grupp fibrer som naturligt hänger samman i fällen.

Lockens utseende förvånar oss. Endast i spetsen uppvisar den samma smutsgrå färg som vi är vana att se på fåren. Resten av locken är gräddgul, svagt glänsande med tydlig krusning.

”Den här locken är av mycket hög kvalitet” påpekar förmannen. Vi lägger märke till ullens jämna, täta krusning. Som jämförelsematerial får vi se på en lock av lägre kvalitet. Dess krusbågar är längre, och den enskilda fibern, som kallas stapel, är inte lika stark.

”Sorteraren prövar stapelns styrka genom att rycka i den med pekfingret”, förklarar förmannen. ”Med sina expertfingrar kan han också avgöra stapelns finlek och bedöma hur många spolar om 560 yards man kan spinna av ett pound ull. Corriedaleullen är av sådan finlek att det blir 50 till 56 spolar av ett pound.”

”Vad är det som får staplarna eller de enskilda fibrerna att hålla samman i locken?” undrar vi.

”Det beror på fibrernas krusighet och på ett ämne som produceras av djurets körtlar för att olja in och skydda det. Det ämnet kallas vanligen ’ullfett’ och är mycket användbart. När man renar det får man lanolin, som utgör bas för olika tvålar, salvor och krämer.”

”Har ni någon gång undrat varför yllekläder är varmare och hållbarare än många andra material?” frågar förmannen. Utan att vänta på svar öppnar han en bok och fortsätter: ”Den här förstorade bilden visar att ullfibern har ett yttre lager av tunna celler, som delvis täcker över varandra, precis som fjällen på en fisk. Den fjälliga ytan får fibrerna att hålla fast samman, så att garnet blir mycket smidigt och inte lätt slits av. På grund av att fjällen skjuter ut över varandra och att fibrerna är krusiga kan det komma luft i garnet, och på så sätt blir det värmeisolerande.”

En middagssignal ljuder, och vi blir inbjudna i matsalen tillsammans med arbetarna för att inta en måltid.

Upptagna året runt

”Är det alltid lika mycket folk här?” frågar vi.

”Nej, de flesta har kommit bara för klippningen. Men några av oss är upptagna här året runt. På hösten föser vi ihop fåren för att tvätta dem. Det går så till att fåren får simma genom en lång tank med desinfektionsmedel, som dödar fårlössen. Det är också vid den tiden på året som baggarna förs samman med tackorna i tjugo dagar för avelsändamål. Därefter skiljer vi dem åt och för dem på vinterbete.

På våren är vi upptagna av lamningen. Vi får ofta spela rollen av barnmorskor och biträda vid svåra födslar. Ibland finner vi en död tacka med sitt lamm bräkande intill. Då måste vi förmå en annan tacka att ta hand om den moderlöse. Man kan då leta reda på en tacka som just har lammat och ta moderkakan och krossa den över det lilla moderlösa lammet. Då blir lammet accepterat av sin nya mor.

Klippningen sker på sommaren, så att pälsen hinner växa ut på fåren, innan kylan sätter in. Vi har också mycket att göra med reparations- och underhållsarbeten på farmen.”

Vi byter nu samtalsämne och talar om hur ullen förvandlas till garn. ”Skulle ni vilja se en primitiv spinnmetod?” frågar förmannen.

Att spinna ullen

Han nickar åt sin hustru, som har lyssnat på oss. Medan hon går ut förklarar han: ”Min hustru har som hobby att spinna, och hon använder då ull som samlats ihop från buskar, där förbipasserande får har lämnat den. De smutsiga spetsarna rycks bort, och sedan är ullen färdig att använda.”

Förmannens hustru kommer tillbaka med en hög luddig ull. I ena handen håller hon en så kallad spindel — en omkring trettio centimeter lång stav, som är något tjockare på mitten än vid ändarna — och det sitter också en potatis faststucken på den. ”Det är för viktens skull”, skrattar hon. ”När det blivit tillräckligt mycket garn på spindeln för att tynga ner den, tar jag bort potatisen.”

Hon tar ett stycke ull och börjar rycka i det och drar ut fibrerna till den tjocklek hon önskar. Hon snor strängen och fäster den vid spindeln. Med spindeln i knäet fortsätter hon sedan att rycka och dra. När hon har en sträng av omkring trettio centimeter utdragen, släpper hon ner spindeln och ger den en snärt med fingrarna, och den snurrar som en leksakssnurra, så att de utdragna fibrerna snos tätt samman. Hon lindar upp tråden på spindeln och fäster den på slutet med en ögla, och därefter upprepar hon samma procedur. ”Det är alltsammans”, säger hon med ett leende. ”Och så här ser det ut när jag har tvättat garnet för att få bort fettet.”

Förmannen tar nystanet av mjukt, gräddvitt garn ur sin hustrus hand. ”Lägg märke till att det här garnet inte är alldeles jämnt”, säger han. ”Det har små noppor. Det är bra till att göra en noppig schal eller filt eller någon annan artikel som skall se hemspunnen ut. Men om man vill ha ett slätt jämnt garn, måste ullen kardas och kammas på ett spinneri.”

Men det är en annan historia, får vi veta, och kräver flera olika sinnrika maskiner. Förmannen måste nu tillbaka till fårklippningsskjulet. När han ursäktar sig, tar vi hans uträckta hand och säger: ”Tack så väldigt mycket. Nu vet vi verkligen mycket mer om ull än vi gjorde när vi kom hit.”