Hur allvarlig är bristsituationen?

FÖRR i tiden tänkte man inte så mycket på att jordens tillgångar är begränsade. Man tog rikedomen på råvaror som något självklart. Därför har man under flera hundra år exploaterat jordens tillgångar av mineraler, fossila bränslen och andra råvaror, som om de varit obegränsade.

I dag är situationen helt annorlunda. Jorden betraktas inte längre som en källa till aldrig sinande materiella rikedomar.

Tillväxten understöds

Ända tills helt nyligen har de flesta ekonomer accepterat de uppfattningar som framförts av den brittiske ekonomen John Maynard Keynes. Han ansåg att de ekonomiska problemen, däribland depressioner och arbetslöshet, kunde lösas genom att man uppmuntrade till masskonsumtion av varor, även om individer, affärsrörelser och nationer måste sätta sig i skuld.

Man menade att den ständigt ökade efterfrågan på varor skulle kräva större produktion och följaktligen fler fabriker och arbetstillfällen och större inkomster för alla — med andra ord ”välstånd”. Och detta har i flera årtionden varit de allmänna riktlinjerna för Västerlandets ekonomiska liv.

Men det har till slut blivit uppenbart att det kan finnas ett allvarligt fel i tankegången om ständig tillväxt, bortsett från det förhållandet att ökande skulder kan bli en outhärdlig börda. Det som förde saken till sin spets snabbare än väntat var att världens befolkning började ”explodera”. Detta berodde på fortsatt hög födelsefrekvens och en ny, dramatisk minskning av barnadödligheten på grund av bättre förebyggande åtgärder mot sjukdomar.

Efter andra världskriget började världens befolkning växa snabbare än någonsin. Nu finns det nära fyra milliarder människor på jorden, och befolkningen ökar med nästan 80 millioner om året. Med den takten skulle befolkningen fördubblas på bara trettiofem år. Det är uppenbart för de ledande männen i världen att jorden inte hur länge som helst kan försörja en befolkning som ökar så explosionsartat.

Håller tillgångarna på att ta slut?

Betyder detta att jordens naturtillgångar håller på att ta slut? Nej, egentligen inte. Åtminstone inte för närvarande. Huvudproblemet är det sätt på vilket människans samhälle för närvarande är uppbyggt med tonvikt på mer och mer industrialisering.

En gruvchef framhöll i Vital Speeches: ”Eftersom mineraltillgångarna inte kan förnyas, kommer det utan tvivel någon gång i framtiden att inträffa att de ekonomiskt lönsamma tillgångarna är uttömda — men den dagen verkar mycket avlägsen. Den bristsituation som rått under de senaste 15 månaderna har inte haft sin grund i brist på tillgängliga reserver.”

Men även om det fortfarande finns tillräckliga reserver i jorden, är det något helt annat att snabbt nog och billigt nog frakta tillräckliga kvantiteter till de nationer som behöver dessa tillgångar. Det som gör situationen kritisk för Västeuropa, Japan och till och med Förenta staterna är att de bästa tillgångarna av de flesta mineraler och fossila bränslen de behöver inte finns inom ländernas gränser. Och de tillgångar man har är inte tillräckliga och förbrukas allt snabbare på grund av dessa nationers enorma aptit. Nationerna i fråga får därför uppleva en allt allvarligare brist på råvaror.

Ofantlig efterfrågan

Förr i tiden, när de flesta människor ägnade sig åt att bruka jorden, var efterfrågan på jordens naturtillgångar mycket liten. Men i och med att industrialiseringens tidsålder började för några århundraden sedan, började efterfrågan på råvaror att växa i snabb takt.

Industrisamhällen behöver fabriker, kontor, hyreshus, kraftverk, maskiner, kommunikationsmedel, energi. Man kan inte bygga detta utan stål, aluminium, koppar, betong och andra material. Och bränslet i industrisamhällena är i huvudsak olja.

I Västeuropas och Nordamerikas industriländer och i Japan har efterfrågan på alla sådana tillgångar vuxit flera gånger så snabbt som befolkningen. Men den växande efterfrågan får också en annan knuff — från den explosionsartat växande befolkningen i vad som kallas den ”underutvecklade” världen.

Människor i de fattigare länderna vill också ha de maskiner och andra materiella ting som de ser i industriländerna. Och deras ledare driver dessa länder in i industriåldern så snabbt de kan. Ett exempel på hur mycket detta kan öka efterfrågan på alla sorters varor framgår av hur efterfrågan ökade på en enda vara i ett industriland. Det heter i boken Introduction to Geology: ”Förbrukningen av järn i Förenta staterna blev omkring tjugo gånger större medan befolkningen i landet fördubblades.”

Ja, när en nation blir starkt industrialiserad, ökar dess aptit på råvaror mycket snabbare än dess befolkning. Och i de fattigare länderna finns det milliarder människor som önskar få de varor som produceras av industrin. Som ekologerna Paul Ehrlich och Dennis Pirages förklarar i sin bok Ark II: ”Den numerära krisen förvärras till följd av en världsomfattande revolution av växande förväntningar. Materialismen har blivit en universell religion. En fortsatt ökad produktion av artefakter betraktas som en nödvändighet av så gott som varje människa.”

Den totala befolkningsexplosionen i världen plus den omättliga efterfrågan i de redan industrialiserade nationerna, och nu även de fattigare nationernas växande förväntningar, gör alltsammans att det blir mycket svårt att fylla denna efterfrågan med jordens tillgängliga naturtillgångar. Hur svårt det är framhålls av samhällsvetaren William Ophuls i Harper’s magazine:

”För att fylla världens växande befolknings behov måste vi under i stort sett de närmaste trettio åren bygga hus, sjukhus, hamnar, fabriker, broar och allt annat som behövs, och detta i sådant antal att det så gott som motsvarar allt byggnadsarbete som hittills utförts av människosläktet. ...

Problemen utvecklar sig nu så snabbt att man måste förutse dem långt i förväg. Annars kommer våra ’lösningar’ att vara otillräckliga och för sent tillämpade. ...

Endast om vi är ytterst försiktiga och vaksamma kan vi förhindra att det teknologiska samhälle som vi alla är beroende av rasar samman.”

Påfrestningen kunde tydligt iakttas år 1973 och i början av år 1974. På grund av en allmän högkonjunktur över hela världen ökade sedan efterfrågan på varor snabbt. Regeringarna hade lånat och pumpat in mer och mer pengar i sina respektive nationers ekonomi för att vidmakthålla välståndet. Men även om efterfrågan plötsligt ökade, kunde man inte åstadkomma nya fabriker och gruvor tillräckligt snabbt. Varorna tog slut på kort tid. Kopparen var ett typiskt exempel. Den genomsnittliga produktionsökningen hade ända sedan början av 1950-talet legat på omkring 4 procent per år. Men under 1973 ökade efterfrågan på koppar i Västerlandet med mer än 10 procent. Efterfrågan på varor övergick alltså förmågan att producera dem, vilket också bidrog till att åstadkomma galopperande inflation.

Inflationen gjorde att det snabbt blev allt dyrare att låna pengar. Detta gjorde det dyrare att bygga nya produktionsanläggningar. Som det framhölls i U.S. News & World Report: ”I den ena industrin efter den andra intensifieras bristen på råvaror och kapacitet av vad som kanske är den allvarligaste bristen av alla — bristen på pengar. ... Industrin är hårt pressad att finna sätt att betala för den ökade produktionsförmåga som krävs för att man skall kunna hålla jämna steg med efterfrågan.”

Priserna — upp, upp, upp

Priserna fluktuerar visserligen. Ibland är de lägre, i synnerhet när det råder överskott på vissa varor. Men efterfrågans ständiga ökning år efter år, den växande bristsituationen och konkurrensen om jordens naturtillgångar har lett till att priserna ständigt pressas uppåt. Ovanstående tabell över partiprisernas ökning för några varor ger en viss uppfattning om situationen.

Men det finns en annan orsak till att priserna på metaller och andra varor har gått upp. De ”underutvecklade” länder som har råvarorna vill ha mera pengar för sina produkter, så att de kan köpa de varor de önskar från industriländerna. Alla nationer har oljeprisernas fyrfaldiga ökning i färskt minne. Detta gäller också andra varor.

Jamaica och några andra länder, till exempel Guinea, Guyana och Surinam, har rika fyndigheter av bauxit, den viktigaste malmen för framställning av aluminium. Priserna har ökat avsevärt. Kopparen har samma framtidsutsikter, eftersom Chile, Peru, Zambia och Zaïre tillhandahåller största delen av det överskott som kan exporteras. Samma sak gäller tenn, eftersom omkring 70 procent av exporten huvudsakligen kommer från Bolivia, Malaysia och Thailand. Många andra viktiga varor följer samma mönster.

Beroende av import

Få människor i industrisamhällena inser helt och fullt hur deras liv blir mer och mer beroende av import. Mycket av denna import behövs därför att det inte finns tillräckligt av en vara i landet, varför man måste skaffa varan på annat håll.

Nederländerna importerar till exempel största delen av sina proteiner, all bomull och omkring 80 procent av sin ull. Man importerar också allt man förbrukar av antimon, bauxit, koppar, guld, järnmalm, nickel, fosfat och kaliumgödningsämnen, tenn, zink och många andra varor, däribland olja. Andra europeiska nationer befinner sig i en liknande situation.

Största delen av Västeuropa är fullständigt beroende av oljeimport, eftersom man producerar mycket litet olja. Oljeembargot i slutet av 1973 avslöjade hur bräckligt dessa nationers välstånd är. Om oljeimporten avbröts, kunde dessa nationers levnadssätt snabbt omintetgöras.

Japan betraktas ofta som ett exempel på en nation som verkligen gjort materiella framsteg. Men framstegen har i stor utsträckning möjliggjorts tack vare andra nationers naturtillgångar. Japan importerar inte bara mycket av de födoämnen man behöver, utan också de flesta råvaror som används inom industrin. Detta inbegriper 92 procent av järnmalmen, 59 procent av kokskolen och övriga bituminösa kol, all bauxitmalmen, 84 procent av kopparen och 99,7 procent av oljan. Ja, även Japans ”välstånd” är byggt på ostadig grund.

Förenta staterna importerar mer

Förenta staterna betraktas som den mest produktiva nationen på jorden. Men ändå befinner sig nationen numera i ungefär samma belägenhet som Japan och industriländerna i Västeuropa. Det hette följaktligen i U.S. News & World Report:

”Amerika — som från början var välsignat med en rikedom av naturtillgångar — håller på att bli en ’har inte’-nation.

Hårda fakta visar att USA mer och mer förlitar sig på andra länder för att få de råvaror som är så viktiga för dess status som världens främsta välståndsland. Amerikanerna får nu veta att dessa varor inte kommer att bli lätta att komma över i framtiden.”

Många av de ”lättillgängligaste” råvarukällorna i Förenta staterna har redan blivit uttömda. De rika järntillgångarna i Mesabi Range i Minnesota är till största delen slut. Låghaltiga malmer är dyrare att utvinna. De ”lättillgängligaste” oljefälten har redan tappats. Av den orsaken börjar man mer och mer att borra efter olja utanför kusten. Man borrar också oljekällorna på land djupare och djupare. Från Alaska transporteras olja genom rörledningar. Redan nu importerar Förenta staterna omkring en tredjedel av de petroleumprodukter man använder.

Denna nation är nu också beroende av andra nationer för närmare en tredjedel av alla de mineraler som anses nödvändiga för industrin. Man anser att detta beroende omkring år 1985 har stigit till hälften av mineralerna. Vad kostar det? År 1970 var produktionen av mineraler i Förenta staterna så otillräcklig att man måste importera för nära 9 milliarder dollar för att fylla behoven. En representant för regeringen beräknar att detta underskott kommer att uppgå till 31 milliarder dollar år 1985 och till 64 milliarder år 2000. Underskottet måste fyllas ut genom import. Dessutom gjordes denna beräkning före den galopperande prisinflationen under 1973 och 1974!

Förenta staterna har också stor aptit på färskvatten. Industrin förbrukar enorma kvantiteter. Det behövs till exempel 4.000 hektoliter för att tillverka en enda bil. Med den nuvarande åtgången beräknar man att nationen om endast 25 år kommer att behöva omkring 10 milliarder hektoliter färskvatten varje dag för produktionen och ytterligare 18 milliarder hektoliter för att transportera bort avfallsprodukter. Men det nuvarande pålitliga ytvattensflödet beräknas för närvarande uppgå till endast 4—5 milliarder hektoliter per dag.

Finns det någon industrination på jorden i våra dagar som i stor utsträckning är självförsörjande när det gäller naturtillgångar? Ja, den nationen är Sovjetunionen, som fortfarande har omätliga materiella rikedomar att ta av. Men dess matjord är inte lika bördig som Förenta staternas, och därför får man ofta uppleva missväxt och måste importera livsmedel.

Man går mot en förändring

Industrinationerna, i synnerhet de högt utvecklade nationerna i Västeuropa samt Japan och Förenta staterna, har gått i en fälla. För att upprätthålla sin nuvarande levnadsstandard måste de nu importera allt större mängder av de råvaror och fossila bränslen de behöver. Men de fattigare nationer som äger dessa tillgångar kräver nu mera pengar för dem.

Den omedelbara följden av detta är att industrinationerna sätter sig mer och mer i skuld för att betala för det de behöver. Enbart oljeräkningen har under det gångna året fått ekonomin i hela Västerlandet att vackla. Nation efter nation ådrar sig stora skulder för att betala de höjda oljepriserna. Förutom att det blir allt svårare att skaffa råvaror och producera de varor som folket begär, har också industriländerna kommit i en förtvivlad ekonomisk situation.

Ekonomerna är överens om att man inte kan fortsätta så här länge till. Något måste ändras. Underskotten i dessa nationers betalningsbalans kräver att man snart vidtar en drastisk justering. Även om man kan skjuta en smula på katastrofen genom att låna milliarder från de nyrika oljeproducerande länderna, kan man inte fortsätta att låna hur länge som helst, eftersom det är enorma summor som krävs. Det kan innebära att dessa nationer helt enkelt inte längre har råd med all den import som krävs för att upprätthålla det invanda levnadssättet. Detta skulle innebära en drastisk förändring av folkets levnadsstandard.

Det är tvivelaktigt om människor med framgång kan anpassa sig till en lägre levnadsstandard. Följande meddelande, som nyligen var infört i New York Times, ger en förhandsglimt av vad som kan komma:

”KAIRO, 10 aug. (Reuter) — Två människor blev dödade och fem skadade i den rusning som uppstod efter en bit tvål, som det nu för tiden råder brist på i Egypten, meddelade i dag tidningen al-Ahram.

I samband med en kamp om den sista tvålen i en butik i byn Rozeik blev handlaren och hans son dödade, hette det i tidningen.”

Den brittiske historikern Arnold Toynbee säger att industrinationerna ”kommer att befinna sig i ett permanent belägringstillstånd, under vilket de materiella förhållandena i livet ... undan för undan kommer att bli allt svårare”. Han tillägger:

”I vart och ett av de belägrade ’utvecklade’ länderna kommer det att bli en bitter kamp om kontrollen över de minskade tillgångarna. ...

I alla de ’utvecklade’ länderna måste följaktligen ett nytt levnadssätt — ett strängt reglerat levnadssätt — genomdrivas av en skoningslös, diktatorisk regering.”

Det är uppenbart för många iakttagare att en genomgripande förändring av världsförhållandena inte kan vara långt borta. Problemen har blivit alltför svåra. Författarna till Ark II uttrycker det så här: ”Vi vet att den gamla ordningen inte kommer att hålla ihop länge till.”

[Tabell på sidan 18]

VARA 1973 1974 ÖKNING

Tidningspapper, ton 169,00 205,00 21 procent

Stålskrot, ton 53,00 145,00 174 procent

Svavelsyra, ton 31,00 41,00 32 procent

Tenn, pound 2,18 4,49 106 procent

Koppar, pound 0,60 0,86 43 procent

Aluminiumtackor, pound 0,25 0,33 32 procent

Zink, pound 0,21 0,35 67 procent

Bensin, gallon 0,14 0,28 100 procent

Brännolja, gallon 0,11 0,23 109 procent

[Bild på sidan 17]

DE VIKTIGASTE FAKTORERNA BAKOM BRISTSITUATIONEN

Befolkningsexplosion

Tonvikt på industrialisering

Utsugning av råvarutillgångar

Ökade förväntningar

Politiska meningsskiljaktigheter