Vad de fattiga nationerna säger
DET finns ingen människa som vill vara fattig. Men i våra dagar finns det fattiga människor i stort antal överallt. I många länder lever nästan hela befolkningen i fattigdom!
Världens ledare kallar sådana nationer ”underutvecklade”. Men i själva verket är de fattiga. De här länderna kallas också ”Tredje världen”, eftersom man anser dem vara underlägsna de rika länderna och de nationer som har ett visst mått av rikedom.
För några århundraden sedan, då kommunikationerna var begränsade, hade de flesta människor i fattiga länder inte möjlighet att lägga märke till hur människorna i rikare länder levde. Men i våra dagar är det annorlunda. Tack vare tidningar, tidskrifter, radiomottagare och televisionsapparater lägger fattiga människor överallt märke till hur ”den andra hälften” lever. De önskar leva på samma sätt.
Många experter säger att världssituationen kan bli mycket explosiv på grund av de fattiga nationernas växande förväntningar. Man menar att om deras situation inte förbättras, kanske de kommer att vara villiga att godta radikala lösningar på sina problem. De flesta är också överens om att den dag är förbi, då man kunde övertyga de fattiga nationerna om att deras situation helt enkelt berodde på ”ödet” och att de bara passivt skulle acceptera den.
”Maktmissbruksrättegång”
Våren 1974 fick de ”underutvecklade” länderna till stånd en särskild konferens inom Förenta nationernas generalförsamling. Den tre veckor långa konferensen ägnades åt deras problem och i synnerhet hur de rikare länderna använde deras råvaror.
James Reston vid New York Times sade följande om konferensen: ”Det pågår också ett slags maktmissbruksrättegång här i Förenta nationerna — inte mot en människa, utan mot en civilisation. De fattiga nationerna framlägger varje dag olika anklagelsepunkter mot de rika nationerna.”
Vad framhöll de fattiga nationerna? Deras ”anklagelsepunkter” återfinns på nästa sida.
De utgör några av de klagomål som de fattiga nationerna lägger fram. De pekar också på den oerhörda överkonsumtionen och det ofantliga slöseriet i de rikare nationerna. Som ett exempel kan nämnas att världen för närvarande använder mer än 200 milliarder dollar om året för militära ändamål, och industriländerna svarar för största delen av den siffran. De fattiga länderna tänker på allt som skulle kunna göras med en sådan enorm penningsumma för att hjälpa upp deras situation. Men ändå är det så att en ansenlig del av även de flesta fattiga nationers årsbudget används till militära utgifter!
De fattiga länderna kan också framhålla att om amerikanarna bara åt en enda hamburgare mindre i veckan, skulle det bli mer spannmål över än man förväntar att Indien skall importera under ett helt år. Det beräknas också att de gödningsämnen amerikanarna slösar på sina gräsmattor, prydnadsbuskar och blommor till stor del skulle kunna fylla ut Asiens brist på gödningsämnen och hjälpa asiaterna att själva producera de livsmedel de behöver. Den mängd spannmål som i Förenta staterna årligen används vid framställning av alkoholhaltiga drycker skulle enligt jordbruksexperterna kunna hålla 500.000 människor i Sydasien vid liv under samma år.
Men är det realistiskt att förvänta att folk i de rikare nationerna skulle avstå från sådant för att hjälpa de fattigare länderna? James Reston frågar: ”Kan de rika och fattiga nationerna fortsätta på det här viset? Kan de framskridna nationerna konsumera och slösa och ta betalt för sitt arbete, som de för närvarande gör, och ignorera den misär som största delen av människosläktet befinner sig i i de fattiga länderna?” Han påpekar sedan att de fattiga nationerna frågar: ”Kommer de stora länderna ens att lyssna?” ”Svaret”, säger Reston, ”är uppenbarligen ’inte ännu’.”
Under det att den internationella debatten fortsätter, ökar pessimismen. Varför det? Därför att de flesta fattiga nationers problem inte blir lösta. De förvärras i stället.
Växande problem
Trots allt tal om ”framsteg” och alla ansträngningar som görs ökar antalet fattiga människor i världen. I våra dagar, när människor kan färdas till månen och man har lyckats tygla atomkraften, finns det långt fler hungriga analfabeter i världen med dåliga kläder och bristfälliga bostäder än någonsin tidigare i historien! Hur många? Förenta nationernas generalsekreterare Kurt Waldheim svarar:
”Den mest förödande enskilda anklagelsen mot vår nuvarande världscivilisation är den fortsatta existensen av svår, genomträngande fattigdom bland två tredjedelar av världens befolkning.
Den tränger in i varje fas av livet i utvecklingsländerna: undernärda barn, hög sjukdomsfrekvens, vittutbredd arbetslöshet, låg läs- och skrivkunnighet, överfyllda städer.”
Världens nuvarande befolkning uppgår till nära fyra milliarder människor. Två tredjedelar befinner sig enligt Waldheim i svår fattigdom. Det är omkring 2.600.000.000 människor! Men ändå växer världens befolkning explosionsartat, särskilt i de fattiga nationerna. Med den nuvarande takten kommer den att fördubblas på endast trettiofem år. Den svenske livsmedelsexperten Georg Borgström säger:
”Den explosiva ökningen av människornas antal hotar att utplåna de framsteg mänskligheten har gjort och underminera alla mänskliga värden genom att försätta en växande andel av mänskligheten i eländig fattigdom.
Tvärtemot vad de flesta tror och trots våra motåtgärder ökar oavlåtligen antalet hungriga, törstiga, fattiga och antalet analfabeter, både absolut och relativt sett.”
Indien, det näst folkrikaste landet i världen, har nära 600 millioner invånare, och befolkningen ökar nu med 13 millioner om året. En minister i det landet beräknar att nära två tredjedelar av Indiens befolkning nu lever ”under gränsen till fattigdom”. Det är omkring 400 millioner människor! Det rapporteras att dessa människor har en medelinkomst som ligger under 30 kronor per månad. Antalet arbetslösa på landsbygden har ökat sexfalt på tjugo år, från över tre millioner till över arton millioner. Och Indiens situation fortsätter att förvärras på grund av dåliga skördar och de kraftigt höjda priserna på sådant som måste importeras, till exempel olja och gödningsämnen.
Antalet analfabeter, människor som inte kan läsa eller skriva, ökar också. Omkring tre fjärdedelar av alla människor i de afrikanska nationerna är analfabeter. Detsamma gäller om hälften av Asiens befolkning. Omkring en fjärdedel av alla latinamerikaner är analfabeter.
I somliga länder har fattigdomen blivit så svår och till synes hopplös att ”ordet ’fattigdom’ har fått nya dimensioner”, heter det i tidskriften Atlantic. Denna publikation säger om en viss nation i Asien:
”Man skulle till och med kunna säga att det har gått för långt här för att nationen skall kunna räknas till de kämpande nationerna i Tredje världen; den är på väg in i en skymtande Fjärde värld av unga och utblottade stater, som hålls vid liv endast genom kraftiga transfusioner av utländskt bistånd. ...
De skulle sjunka som stenar utan de allmosor som kommer från andra nationer. ... Ingen behöver dem, och ingen vill veta av dem.”
Klyftan vidgas
Många experter oroas av att de flesta fattiga nationer kommer allt längre efter de rika. Människors inkomster i Europa och Nordamerika har varit mycket större än människornas inkomster i fattiga länder. Och klyftan vidgas. Den krymper inte.
Statistik som förts av Förenta nationerna visar till exempel att inkomsten för en genomsnittlig person i Förenta staterna under en åttaårsperiod nyligen ökade med ett belopp som var 25 gånger så stort som motsvarande belopp för den genomsnittlige afrikanen, 16 gånger så stort som i Asien och 9 gånger så stort som i Latinamerika.
Samma sak gäller livsmedelsproduktionen. Under en sexårsperiod nyligen ökade den genomsnittliga livsmedelsproduktionen per person med 9 procent i Västeuropa. Men under samma period minskade den med 5 procent i Afrika. Latinamerika och Främre Orienten uppvisade över huvud taget ingen ökning per person. Dessa siffror publicerades dessutom före den katastrofala hungersnöden på senare tid i Afrika och vissa delar av Asien.
Det är inte heller realistiskt för människor i fattiga länder att tro att de en dag kommer att ha samma materiella välstånd som de rikare nationerna. Om alla nationer skulle producera alla de varor som Förenta staterna producerar, skulle världsproduktionen av råvaror behöva öka med svindlande hastighet. Produktionen av järn och zink skulle till exempel behöva bli omkring 75 gånger så stor som den är nu. Det skulle behövas 200 gånger så mycket bly och 250 gånger så mycket tenn. Med tanke på att jordens tillgångar redan nu är hårt ansträngda för att tillfredsställa den industriella världens enorma, växande aptit, ligger en produktion avsedd att göra de fattiga nationerna likställda med de rikare nationerna för närvarande utanför möjligheternas gräns.
De oljeproducerande nationerna fyrdubblade nyligen oljepriserna. Det har visat sig vara ett svårt slag mot industrinationerna. Men för de fattiga nationerna har det inneburit en katastrof. Dessa nationer kunde inte ens före ökningen betala för vad de behövde. Det var därför Västtysklands förbundskansler Helmut Schmidt sade: ”Utvecklingsländerna löper risk att bli strandsatta. De ökande oljepriserna utgör ett hot mot själva deras existens.”
Författarna Paul Ehrlich och Dennis Pirages riktade i sin nyutkomna bok Ark II uppmärksamheten på dessa dystra framtidsutsikter för de fattiga nationerna:
”Det är uppenbart att de omhuldade uppfattningarna att de [fattiga nationerna] en dag skall kunna komma ifatt industriländerna inte är något annat än myter, som uppdiktats av dem som har, för att lugna ner dem som inte har.
Data visar att klyftan mellan de rika nationerna och de fattiga nationerna håller på att vidgas i stället för att krympa.”
Inställningen förändras
Den växande klyftan medför också allvarliga konsekvenser för de rikare nationerna. Det beror på att de i allt högre grad blir beroende av råvaror från nationerna i ”Tredje världen”. Men nu har dessa nationer ändrat sin inställning till hur deras tillgångar skall användas och värdesättas.
Ett exempel på detta var den åtgärd som vidtogs av de oljeproducerande, underutvecklade nationerna och som chockerade alla industriländerna. Under många årtionden har de fattigare, oljeproducerande nationerna måst sälja sin olja till relativt lågt pris. Men dessa nationer slöt sig nyligen samman och kom överens om att fyrdubbla priserna. Shahen av Iran gav uttryck åt dessa nationers ändrade inställning, när han sade: ”Den billiga oljans tidsålder är slut. Vi måste tillägga att rofferiets tidsålder är slut.”
Den västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt framhöll vad som hände med oljepriserna och sade sedan: ”Striden om oljepriserna kan i morgon följas av en liknande strid om priserna på andra viktiga råvaror.” Samma uppfattning framfördes av premiärministern på Jamaica, som har rika tillgångar av den aluminiumhaltiga bauxitmalmen. Han förklarade:
”De underutvecklade nationerna kan inte längre fortsätta att förse de utvecklade länderna med råvaror på samma sätt som tidigare, och i en värld med stark inflation är det viktigt att råvarornas värde står i proportion till de färdiga produkternas värde.”
De fattiga nationerna har gett de rika nationerna en tydlig utmaning. De kommer inte längre att passivt acceptera vad industrinationerna har tagit för givet i mer än två hundra år. De har tagit för givet att det alltid skulle finnas billiga råvaror att få från de fattiga nationerna. Så förhåller det sig inte längre.
Men de fattiga nationernas dilemma är att de flesta av dem inte är välsignade med ett överflöd av råvaror. De flesta av dem saknar rikliga tillgångar av mineraler och olja. De är i första hand jordbruksländer, och under magra år har de ingenting att sälja till andra nationer, som de skulle kunna falla tillbaka på. Under magra år har de därför inga pengar till att köpa mat och annat de behöver. Det är just vad som händer nu med olika länder i Afrika, Asien och Latinamerika.
En indignerad skald i en fattig nation skrev därför: ”Hur kan vi uthärda den heta solen? Genom att bli bränd av den. Hur skyddar vi oss mot regnet? Genom att dränkas i det. Hur håller vi hungern borta? Genom att svälta. Hur botar vi sjukdomarna? Genom att dö.”
Det är verkligen klart och tydligt att den tingens ordning som är rådande på jorden i våra dagar inte fungerar! Mänskligheten är i skriande behov av en ny ordning, en som kan skänka välsignelser åt människor av alla nationer. Endast Guds annalkande nya ordning kan och kommer att åstadkomma detta.
[Ruta på sidan 18]
”ANKLAGELSEPUNKTER MOT DE RIKA NATIONERNA”
1. Omkring ett av tre spädbarn, som föds i fattiga länder, dör före fem års ålder;
2. För de barn som överlever, säger Pakistans finansminister dr Mubashir Hasan, ”är det ett liv av försakelse, förtvivlan och förnedring. Det är en intensiv men barmhärtigt kort kamp, eftersom deras medellivslängd inte uppgår till mer än trettio år”;
3. Den växande katastrof som nu drabbar många afrikanska nationer på grund av torka och misskötsel är sådan att de framskridna nationerna inte kan göra sig en föreställning om den. Det är också en förebråelse mot Förenta nationerna, som i sin stadga lovat att verka för ”högre levnadsstandard, full sysselsättning samt ekonomisk och social tillväxt och utveckling”;
4. Nationerna inom det som tidigare kallades det kristna Västerlandet och som nu kallas det industriella Västerlandet eller den utvecklade eller framskridna världen lurar de fattiga länderna. Hur då? Genom att köpa råvaror och andra produkter från de fattiga nationerna mycket billigt och i gengäld sälja fabrikstillverkade produkter till dem till mycket högt pris;
5. De rika nationerna betalar sina arbetare mellan tio och tjugo gånger så mycket som arbetarna i fattiga länder får betalt. Om lönerna vore i stort sett likvärdiga, skulle de fattiga länderna få omkring 250 milliarder dollar mer varje år för sitt arbete och sina varor.