”Tredje världen” sjunger ut
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Sri Lanka
DE FLESTA nationer i våra dagars värld är relativt fattiga. Av de 146 länder som utgör Förenta nationerna tillhör mer än 100 denna kategori. Världens ledare kallar taktfullt sådana länder de ”underutvecklade” nationerna eller ”utvecklingsländerna”.
De kallas också ”tredje världen”. Varför det? Från början användes det uttrycket för att beskriva de nationer som var neutrala och inte hade tagit ställning i politiskt hänseende, dvs. inte förbundit sig att stödja vare sig kommunistblockets nationer eller västblocket. De ansågs därför vara en ”tredje värld”.
Men på senare år har kommunistblocket och västblocket blivit mera splittrade. Dessutom är några av de kommunistiska nationerna och några av de västerländska också fattiga. Uttrycket ”tredje världen” har därför numera vanligen kommit att användas om de länder som inte är högt utvecklade i ekonomiskt avseende och inte heller nämnvärt i andra avseenden. Och de flesta av dem betraktar fortfarande sig själva som neutrala.
Politiskt inflytande
Även om dessa länder kan vara underutvecklade i ekonomiskt avseende, har de utvecklat ett visst mått av politiskt inflytande. Det stora flertalet av tredje världens länder ser ofta saker och ting på liknande sätt. De röstar därför tillsammans i olika frågor som tas upp inför Förenta nationernas generalförsamling. Och de röstar oberoende av vad de utvecklade länderna kan önska. De rättar sig inte längre blint efter vad de mäktigare industrinationerna eller de länder som tidigare haft kolonialvälden säger.
Västerlandets nationer blir därför ofta motarbetade i många frågor av denna ”nya majoritet” i Förenta nationerna. Och ofta stöder de kommunistiska länderna tredje världens åsikter.
Detta har lett till en helt annorlunda situation jämfört med Förenta nationernas tidigare år. På den tiden dominerade Västerlandets nationer med Förenta staterna i spetsen omröstningarna i FN:s generalförsamling.
Men detta hör nu det förgångna till. Som det heter i U.S. News & World Report: ”Den största orsaken till antagonism i [FN:s generalförsamling] härrör från en kollision av politiska och ekonomiska intressen mellan ’tredje världen’ — de mindre utvecklade länderna i Asien, Afrika och Latinamerika — och den industrialiserade västvärlden. Med hjälp av sitt så kallade majoritetens tyranni kan tredje världen genomdriva resolutioner i generalförsamlingen trots de mera utvecklade nationernas protester, och den utnyttjar också denna möjlighet.”
Denna publikation framhåller att majoriteten i FN nu röstar ”nästan automatiskt i enlighet med Moskvas” åsikter om antikolonialism, antiimperialism och antirasism. Det heter vidare: ”Att Förenta staterna hamnar på den förlorande sidan i nästan varje sådant meningsutbyte i FN är ett glädjeämne för ledarna i Kreml.”
Toppmöten om problemen
På senare år har tredje världens nationer haft ett antal toppkonferenser för att dryfta sina problem. Sommaren 1976 sammanträffade till exempel åttiosex av dessa nationer här på Sri Lanka, som tidigare kallades Ceylon. Det var deras femte möte av detta slag. Tidigare toppkonferenser hölls i Belgrad (1961), Kairo (1964), Lusaka (1970) och Alger (1973).
På våren 1974 förespråkade också tredje världen en särskild session i Förenta nationernas generalförsamling. I tre veckor koncentrerade sig denna session på de fattigare nationernas belägenhet.
Vid alla sådana möten framträder en grundläggande missnöjesanledning. Den har att göra med dessa nationers ekonomiska svårigheter i förhållande till de rikare länderna. Tredje världen menar att de råvaror de producerar köps av industrinationerna till ett alltför lågt pris och att de industriprodukter som säljs till de fattigare nationerna har alltför högt pris. Dilemmat är särskilt allvarligt för de av de fattigare länderna som är jordbruksnationer och inte har något livsmedelsöverskott att sälja och inga större råvarutillgångar för export.
Dessutom påpekar tredje världen att klyftan mellan de rika och de fattiga nationerna inte håller på att slutas. Den vidgas i stället. Sammanlagda antalet människor, som hungrar, har dåliga kläder, otillräckliga bostäder och saknar arbete, ökar ständigt i stället för att minska.
Där så är möjligt och när industriländernas efterfrågan på råvaror är tillräckligt stor höjer de nationer, som har naturtillgångar att exportera, priset på sina produkter. Ett exempel på detta är den sexfaldiga ökningen av oljepriset från de oljeproducerande ländernas sida.
Men för närvarande är det inte många råvaror, som produceras av de fattiga länderna, som det råder så hög efterfrågan på att priserna kan höjas lika kraftigt. På senare år har faktiskt priset på många av tredje världens råvaror, däribland vissa jordbruksprodukter, sjunkit. Men priserna på de färdiga industriprodukter som de rikare länderna säljer har fortsatt att stiga på grund av inflationen.
Förberedelse för toppkonferensen
Sådana problem var i brännpunkten vid denna senaste toppkonferens som hölls här i Colombo, huvudstaden på Sri Lanka. Tusentals delegater och många statsöverhuvuden var närvarande. Konferensens omfattning framgick av att de åttiosex nationer som var närvarande representerade mer än hälften av länderna i världen.
Men innan överläggningarna började måste man ta itu med andra problem som en förberedelse för mötet. Att övervinna dessa problem var en jätteuppgift för detta lilla utvecklingsland på endast omkring 65.000 kvadratkilometers landyta.
Säkerheten var till exempel ett stort problem. Med tanke på de många kapningar, kidnappingar, bombattentat och lönnmord som förekommit på senare år måste man vara mycket noga med att rensa bort alla tänkbara icke önskvärda element.
Den reguljära turisttrafiken inskränktes avsevärt före och under konferensen. Alla utländska medborgare måste lämna landet om de inte fick sitt visum förnyat.
Mer än ett år i förväg var tränad personal inom underrättelseväsendet ute på fältet och skärskådade alla som på något sätt skulle kunna få något att göra med det kommande mötet. Detta inbegrep hotellpersonal, personalen på flygplatsen och alla institutioner som hade att göra med konferensen. De av personalen som var på något sätt misstänkta fick tjänstledigt för att de skulle komma bort från området. Till och med de som bodde vid vägen mellan flygplatsen och konferenshallen blev skärskådade.
Dessutom fotograferade man och tog fingeravtryck av mer än 10.000 brottslingar, småtjuvar och andra ”icke önskvärda element”. Man var noga med att hålla ögonen på vad de sysslade med. Några av de större förbrytarna, som inte redan satt i fängelse, togs i förvar under den tid konferensen varade.
Hundratals fordon importerades också från åtskilliga länder för att användas av delegaterna och säkerhetsstyrkorna. Vägar måste breddas eller nya vägar byggas. Fler hotell byggdes för att ge rum åt delegaterna. Till slut var allt färdigt. Och hela nationen var väl medveten om att en viktig tilldragelse skulle försiggå i deras lilla land.
Delegaterna sjunger ut
Inledningstalet hölls av Sri Lankas premiärminister, fru Sirimavo Bandaranaike. Hon hade tidigare blivit vald till konferensens ordförande. Hennes namn hade föreslagits av Egyptens president, Anwar Sadat, och understötts av Indiens premiärminister, Indira Gandhi, och Cyperns president, ärkebiskop Makarios.
Premiärminister Bandaranaike försäkrade i sitt tal, som hon kallade ”ett budskap till de utvecklade nationerna”, att ”de neutrala inte betraktar någon nation eller något folk som sin fiende. Deras kamp har alltid riktat sig mot orättvisa, intolerans och orättfärdighet.”
New York Times kommenterade inledningstalet så här: ”Hon välkomnade vietnameserna till medlemskap i den neutrala rörelsen och fick en av dagens största applåder, då hon sade: ’Deras långvariga kamp mot en av de största makternas imponerande krigsmaskineri, som de fört till en slutgiltig seger, är en strålande inspirationskälla för alla nationer som kämpar för nationell frigörelse mot främmande inblandning, dominans och förtryck.’”
Ordföranden talade också om att upprätta en ny internationell ekonomisk ordning. Hon föreslog att man skulle inrätta en bank för tredje världens nationer och sade: ”Om vi verkligen vill göra imperialismens och kolonialismens vapen trubbiga, måste vi sannerligen utforma motverkande vapen i form av valuta understödd av de neutrala nationernas och andra utvecklingsländers ofantliga ekonomiska möjligheter.” Hon menade att en sådan bank skulle göra det möjligt för tredje världens nationer att träda in på ett område av internationell ekonomisk verksamhet, som ett fåtal multinationella banker i de rika nationerna hittills haft monopol på.
Samma dag tog president Kenneth Kaunda från Zambia upp ett liknande tema: ”Vi tror på maktfördelning som en viktig garanti för fred inom den internationella gemenskapen.” Andra talare framhävde också behovet av en ny ekonomisk och samhällelig ordning, som skulle ge tredje världen en större andel av jordens rikedomar.
Detaljerade statistiska uppgifter, som visade behovet av en ny ekonomisk ordning, meddelades vid konferensen. Det påpekades till exempel att världens fattigaste milliard människor år 1970 hade en årsinkomst av endast 105 dollar per person. Men människorna i de utvecklade länderna hade en genomsnittlig årsinkomst av 3.100 dollar per person. Det beräknades att samma milliard fattiga människor år 1980 inte skulle ha fått sin inkomst ökad med mer än tre dollar per person, jämfört med en ökning av 900 dollar per person i de rika länderna.
I de fattiga länderna dör varje dag i medeltal omkring 10.000 personer av svält eller sjukdomar som har samband med undernäring. Det sades också att det i dessa länder fanns fler barn i skolåldern som inte gick i skolan än de som gick i skolan.
Trots alla dessa behov kanaliseras en mycket stor del av världens resurser inte för konstruktiva syften, utan för framställning av alltmer raffinerade vapen. Världen ger för närvarande ut omkring 300 milliarder dollar årligen på sådana vapen.
Kurt Waldheim, Förenta nationernas generalsekreterare, bekände i sitt tal vid toppkonferensen: ”Inga framsteg har gjorts i riktning mot verklig avrustning, vilken skulle nedbringa rustningsutgifterna, så att tillgångarna kunde användas för mera konstruktiva ändamål. Tendensen har gått i motsatt riktning.” Han framhöll också att ”risken för kärnvapenarsenalernas tillväxt inte bara kvarstår, utan har blivit större”.
En varning till Västerlandets nationer
Efter fyra dagars överläggningar nådde konferensen sitt slut. Den sista dagen utfärdade tredje världen en skarp varning till världens rika nationer. Budskapet gick ut på att de måste avstå från mera av sina rikedomar till förmån för en ny ekonomisk ordning. Kommunikén innehöll en angelägen vädjan om åtgärder som kunde bidra till att förhindra att klyftan mellan de rika och de fattiga blir ännu större.
Man framhöll att tredje världens nationers ekonomiska ställning har försämrats under de senaste åren. Deras sammanlagda underskott i betalningsbalansen har tredubblats. Deras skuld till de rika länderna har ökat med flera milliarder dollar. Galopperande inflation gäckar ofta deras ansträngningar att förbättra sin ekonomiska situation.
I New York Times hette det: ”De neutrala länderna är fast övertygade om att inget annat än en fullständig omorganisering av de ekonomiska förhållandena länderna emellan kan sätta utvecklingsländerna i stånd att uppnå en acceptabel nivå av utveckling.”
Times riktade också uppmärksamhet på en allmän tendens ”åt vänster” bland många av dessa nationer i tredje världen. Det hette bland annat: ”I västeuropeiska och amerikanska ögon tycks neutraliteten ofta vara huvudsakligen antivästerländskt och antiamerikanskt betonad.” Tidningen påpekade vidare att den slutliga kommunikén fördömde Amerikas närvaro i Sydkorea, krävde oberoende för Puerto Rico, fördömde Israel och hyllade ”den historiska och fullständiga seger som uppnåtts av Vietnams folk i deras kamp mot den aggressiva USA-imperialismen”.
Men ibland klandrades till och med kommunistländerna av några talare för att ha understött samhällsomstörtande rörelser i tredje världen. Oftare var dock tonen sådan som U.S. News & World Report framhåller: ”USA och andra industrinationer i Västerlandet fick hela tiden sina kängor och klandrades för praktiskt taget varje ekonomisk och politisk sjukdom i de fattiga nationerna.”
Tredje världen har alltså sjungit ut igen. Och inte heller den här gången var det några gynnsamma ord om Västerlandets nationer, vilka utgör huvuddelen av det som vanligen kallas ”kristenheten”.
[Bild på sidan 13]
”Tredje världens” nationer skrädde inte orden vid sin konferens, som hölls i Bandaranaike Memorial International Conference Hall i Colombo på Sri Lanka