Varför nunnorna slutar
DET har alltid varit några nunnor som slutat. Men våra dagars uttåg av tiotusentals nunnor saknar tidigare motstycke både till antalet och till sin splittrande inverkan. Varför har så många slutat?
Ett antal faktorer är inbegripna. Men grundorsaken har att göra med den katolska kyrkans själva struktur och funktion. Den före detta nunnan Mercedes Alonso framhöll: ”Det ständigt ökande antalet hängivna kvinnor som varje dag lämnar klostren ger inte upphov åt krisen, men uppenbarar den.”
Vilka förhållanden i kyrkan har oroat nunnorna så mycket att tusentals av dem har gett sig av?
Ett viktigt skäl till avvikelserna
Nunnorna protesterar särskilt mot vad de anser vara meningslösa traditioner och restriktioner. Ett exempel på detta är kyrkans regel som förbjuder nunnor att gifta sig.
Lagen om celibatet stiftades för flera hundra år sedan av kyrkans ledare; det är allmänt erkänt att den är oskriftenlig. I själva verket sade förre påven, Johannes XXIII: ”Prästerligt celibat är inte någon dogm. Skriften kräver det inte. Det är till och med lätt att få till stånd en förändring.”
Tusentals nunnor och präster har ivrigt vädjat om en sådan förändring, och somliga av dem har till och med anfört den Heliga skrift som auktoritet. Den katolske teologen Hans Küng sade till exempel: ”Petrus och apostlarna var och förblev gifta, även när de helt och fullt blivit Jesu lärjungar, och detta förblev mönstret för det kristna samfundets ledare under många hundra år därefter.” (Matt. 8:14; 1 Kor. 9:5) Men kyrkan har trots detta vägrat att ändra sin lag om celibatet.
Många nunnor har alltså lämnat sina kloster, därför att de känt sig orättvist tvingade att underordna sig en av människor stiftad lag. Somliga har helt och hållet lämnat katolska kyrkan, utan tvivel styrkta i sitt beslut när de upptäckt bibelns varning: ”Men Anden säger uttryckligt, att i de sista tiderna skola somliga avfalla ifrån tron och lyssna till villoandar och djävulsläror, ... de där förbjuda att gifta sig.” — 1 Tim. 4:1—3, Benelius’ katolska översättning.
Restriktiva regler
Men celibatet är bara en av kyrkans lagar som nunnorna har känt sig förtryckta under. Regler som bestämde vilket slags dräkt eller uniform nunnor måste bära var en annan källa till irritation. Många ansåg nunnedräkten vara olämplig och obekväm, särskilt i varm väderlek.
Många nunnor betraktade det också som en onödig förödmjukelse att få håret avklippt för att kunna bära den utstuderade huvudbonaden. ”Under alla år jag tillbringade som nunna”, sade en före detta nunna, ”vande jag mig aldrig vid att vara utan mitt hår; när jag inte hade huvan på mig, brukade jag helt enkelt låta bli att titta i speglar, om det inte var absolut nödvändigt.”
Det finns också regler om disciplin. Midge Turk, som tillbringat omkring arton år som nunna, förklarar i sin 1971 utgivna självbiografi The Buried Life: ”Gisslet bestod av en 30 centimeter lång piska, vars skaft var gjort av flätad persiennlina, som delade sig i spetsen till fyra strängar med knutar på. Vi blev uppmanade att använda den enskilt endast på onsdags- och fredagseftermiddagarna under en särskilt angiven tidsperiod, i enlighet med de skrivna reglerna, och att endast använda den på ryggen, benen eller baken.” Denna ”kroppens späkning” har inget stöd i Skriften, och dessutom betraktar många detta som ett förnedrande bruk från medeltiden. — Kol. 2:20—23.
Det finns också regler som kräver perioder av tystnad, bestämda perioder av bön och meditation osv. De oändliga reglerna, av vilka många verkar orättvisa och löjliga, gör nunnorna besvikna och missräknade. Även kardinal Leo Suenens erkände i sin bok The Nun in the World (1963) att nunnor i många fall varit fångar under otidsenliga regler, som slösat med deras prestationsförmåga och effektivitet.
”Vi var till och med förbjudna att tala med våra medsystrar utan tillstånd”, förklarade en nunna som tillbringat mer än sjutton år i ett kloster i Brooklyn i New York. ”Det stod faktiskt i det heliga reglementet att den enkla gesten att vidröra varandra var förbjuden. Denna regel var en överdriven reaktion mot anklagelserna för lesbisk kärlek, som under medeltiden var mycket utbredd inom nunnesamfundet.”
Man har visserligen under det gångna decenniet gjort förändringar i vissa av dessa regler. Men det var inte lätt att få till stånd dessa förändringar. Långa, nedslående konflikter med de kyrkliga myndigheterna var inbegripna, och reformen medgavs endast då det tycktes vara enda sättet att rädda nunnesamfundet. Många nunnor gav sig av, därför att de blev missräknade under varje fas i sina försök att få till stånd en reform.
Detta inträffade till exempel år 1970 i Los Angeles i Kalifornien. Där slutade samtidigt omkring 315 av de 380 nunnorna av orden Marias obefläckade hjärta. De anfördes av ordens ledare, Anita Caspary, som tidigare hade avsagt sig sitt religiösa namn, Moder Humiliata.
Men det är inte bara otidsenliga regler och nedslående försök att ändra dem som har fått många nunnor att sluta. Själva stämningen i klostren är kanske den allra viktigaste faktorn.
Attityder och uppförande
Nunnor framhåller ofta bristen på värme och vänlighet i klostren, och detta har bidragit till att många beslutat sig för att ge sig av. Det är lätt att föreställa sig att sådana regler som kräver tystnad, förbjuder fritt samtal och till och med förbjuder att man vidrör varandra bidrar till en kall och stel atmosfär i klostren.
Det framhålls ofta att det saknas mänsklig känsla. ”Försök till normal, sund vänskap ogillades och betraktades till och med misstänksamt”, förklarade en före detta nunna. ”Jag saknade förtroligheten”, framhöll en annan före detta nunna, ”den nära samhörighet man endast känner som medlem av en stor, fast sammansvetsad familj.”
Nunnor har vidare påpekat att det i kyrkan saknades sann omsorg om andras välfärd. Midge Turk, som avancerade till administrativa uppgifter som nunna, klagade: ”Inte en enda gång under mötena med stiftsstyrelsens representanter talade man om de individers människovärde som jag arbetade tillsammans med.” Det var utan tvivel detta slags attityd som en katolsk redaktör tänkte på, när han skrev att nunnorna ”lämnade klosterlivet därför att deras samfund var mera ett hinder för dem än en hjälp till kristet liv”.
Många nunnor slutar också därför att de känner sig kringskurna — allt initiativ och all förnyelse kvävs. År 1967 lämnade Jacqueline Grennan, en i hela Förenta staterna erkänd pedagog, sin nunneorden och förklarade: ”Under lydnadslöftet ... kom jag att inse att jag inte kunde leva som en ansvarsmedveten och produktiv människa.”
Nunnor känner det också ofta som om de blev behandlade som barn — ja, praktiskt taget varje beslut och handling blir dem föreskrivna. Den katolska kyrkans själva uppbyggnad bidrar till detta. Abbedissan får till exempel stor makt över nunnornas liv, vilket lätt kan få henne att känna det som om hon vore något. En kvinna, som slutade som nunna sedan hon tillbringat sju år i kloster i Argentina och Chile, berättade:
”Abbedissorna krävde fullständig lydnad. Man skulle faktiskt kunna kalla det för avgudadyrkan, eftersom Gud, enligt vad de sade, hade satt dem i deras ställningar, varför alla måste visa dem blind lydnad. ... Den lydnad de krävde gick till sådan ytterlighet att vi måste falla ner för dem utan att någonsin protestera.”
Den katolske prästen Luke Delaney, som använt omkring tjugofem år till att organisera nunnekloster, pekade på sådana attityder hos abbedissorna som orsaken till nunnornas omfattande uttåg ur klostren på Irland. Han sade:
”Somliga abbedissor är halsstarriga som mulåsnor, högfärdiga i sin konservatism. ... De lägger sig till med restriktiva tillvägagångssätt. ... Unga kvinnor nu för tiden finner sig inte i sådana kvinnors tyranni i klostren. De ger sig helt enkelt av.”
Det kan emellertid framhållas att alla dessa förhållanden har varit rådande under flera generationer — celibatet, de restriktiva reglerna, den kärlekslösa, diktatoriska attityden osv. ”Men varför”, kanske någon frågar, ”är det just under de senaste tio åren som nunnornas dramatiska uttåg ur klostren har inträffat?”
Varför så många slutar nu
Andra Vatikankonsiliet 1962—1965 med sina förnyelsesträvanden är i synnerhet förklaringen till detta. Påven Johannes XXIII framhöll att syftet med konsiliet var ”att släppa in litet frisk luft i kyrkan”. Man uppmuntrade faktiskt munkar och nunnor att rannsaka sitt kall, att tänka på egen hand. Vad blev följden?
En nunna, som tillbringat nära arton år i ett kloster i Bayridge i Brooklyn som tillhörde Marie besökelseorden, förklarade i sitt avskedsbrev år 1972: ”Många av systrarna blev desillusionerade när vi försökte modernisera våra seder och traditioner. Vi mötte oböjligt motstånd från dem som motsatte sig modernisering. Det är inte underligt att så många lämnar klostren.”
Undersökningar som gjorts av nunnor avslöjade att många regler som styrt deras liv var meningslösa och onödigt restriktiva i stället för att hjälpa dem att leva ett kristet liv. De upptäckte till exempel att deras dräkt, som antogs vara av heligt ursprung, helt enkelt var det slags dräkt som bondkvinnorna bar för några hundra år sedan. Förhängena runt sängarna, som de trodde hade någon helig innebörd, visade sig från början ha kommit till endast för värmens skull och är följaktligen helt onödiga nu för tiden, när det finns centralvärme!
Andra Vatikankonsiliet hade inbjudit till de undersökningar som slutligen ledde till besvikelse och konflikter, när man gjorde försök till modernisering. Men det finns en annan faktor som har bidragit till nunnornas massuttåg ur klostren. Det är att kvinnornas inställning och status nu håller på att förändras i världen.
Nunnorna har fångats av andan i rörelsen för kvinnornas frigörelse, som slog ut i blom i mitten på 1960-talet. Eftersom nunnorna nu fått en ny känsla av oberoende, har de känt sig uppmuntrade att slita banden med klostren, när de blir besvikna. Därigenom får ytterligare andra mod att ge sig av, och på så sätt har uttåget vuxit likt en lavin.
En annan viktig faktor
Ansträngningarna att förnya kyrkan har emellertid lett till andra upptäckter som har gjort många nunnor förvirrade. Helgon avskaffades, man kan numera äta kött på fredagar, och helgonbilder avlägsnades från kyrkorna. Men det är inte allt. En före detta nunna framhöll: ”Jag fick också reda på att sådana grundläggande katolska läror som treenigheten, själens odödlighet, skärselden, limbus och det brinnande helvetet är oskriftenliga och av hedniskt ursprung.”
Följande faktum framstår alltså tydligt: Katolska kyrkan lär helt enkelt inte ut bibelns sanning om Gud och hans uppsåt! Det är inte att undra på att missnöjet och besvikelsen sprider sig bland nunnorna. ”Jag upplevde det som en andlig svält”, sade en före detta nunna från Adams i Massachusetts. ”Det talades inte om Guds rike, och det fanns inget sådant hopp i vårt kloster. Det var mycket sällan vi talade spontant om Gud.” Till och med katolska ledare började öppet erkänna den andliga svälten. Den katolske prästen Andrew M. Greeley skrev till exempel nyligen:
”Det råder en religiös energikris i kyrkan som är ännu allvarligare än oljebristen. Väldiga människoskaror hungrar efter religion, efter upplysning och vägledning i de viktiga frågorna om liv och död, gott och ont, kärlek och hat, enighet och skiljaktighet, Gud och människa.
Det sista de kan vända sig till år 1974 för att få upplysning är romersk-katolska kyrkan (och de kommer inte att få stort bättre utbyte genom att vända sig till andra kyrkosamfund heller).” — The National Catholic Reporter, 11 januari 1974.
Kan man klandra nunnor för att de lämnar en kyrka som till och med en av dess egna präster beskriver så? Men om det råder samma andliga svält i andra kyrkosamfund, vart kan man då vända sig för att få reda på bibelns sanning om Gud och hans uppsåt?
Nunnor finner tillfredsställande svar
Det finns en källa till pålitlig andlig undervisning och vägledning. Sedan den före detta nunnan från Adams i Massachusetts lämnat sitt kloster år 1969, framhöll hon: ”Jag slutade gå i kyrkan. Jag hade kommit till slutsatsen att katolska kyrkan inte lärde sanningen, men jag hade ingen aning om vart jag skulle vända mig för att finna den. Längre fram kom två av Jehovas vittnen till min dörr, och jag välkomnade dem med glädje att komma in och tala med mig.
Jag gjorde efterforskningar om det som vittnena lärde mig, för jag ville vara säker på att inte bli vilseledd igen. Men efter två eller tre studier visste jag att Jehovas vittnen lärde sanningen från bibeln. Det var alltför förnuftigt för att inte vara sant. Jag blev särskilt glad över att få reda på att Gud inte är någon treenighet.”
Men det är inte endast glädjande att lära känna sanningen om Gud och hans storslagna uppsåt. Det är också hjärtevärmande att uppleva den sanna kärlek som råder bland Jehovas vittnen. ”Detta verkade till och med mera tilldragande på mig än deras bibliska läror”, sade en kvinna som varit nunna i tio år och som blev döpt av Jehovas vittnen i Paraguay i januari förra året.
Är du nunna, eller har du varit det? Har du varit ansluten till någon religiös organisation? Önskar du tjäna Gud på samma sätt som Kristus och hans första efterföljare? Skulle du tycka om det varma, kärleksfulla kamratskap du kan få bland kristna människor i vår tid som verkligen efterliknar de kristna i det första århundradet? Jehovas vittnen skulle vara mycket glada att få hjälpa dig. Tala bara med dem nästa gång de besöker dig eller skriv till utgivarna av denna tidskrift.