Jag var katolsk nunna
ÅRET var 1960. Ombord på det turkiska fartyget som förde mig från Haifa till Cypern tänkte jag tillbaka på mina 30 år i kloster. Jag var fortfarande klädd som nunna, men jag hade i min ägo ett brev som befriade mig från mina löften. Jag hade bara en sak i tankarna: att komma till Beirut i Libanon och få tag i ett arbete.
Men varför hade jag blivit nunna? Och varför slutade jag nu efter så många år?
Jag blir nunna
Strax efter första världskriget, när jag som barn bodde tillsammans med mina fosterföräldrar i sydvästra Frankrike, fick vi besök av en protestantisk predikant. Han lade märke till hur intresserad jag var av allt han sade och gav mig ett litet exemplar av ”Nya testamentet”. Från den stunden växte mitt intresse för bibeln.
Senare talade jag med några av mina katolska vänner om min önskan att förstå bibeln, men de sade till mig att det var en dödssynd att läsa bibeln. Jag tänkte att eftersom bibeln var en så stor hemlighet, var det säkert bara de som var i klostren som fick läsa den. Från och med då var jag fast besluten att bli nunna.
Jag var bara 21 år gammal när jag tog tåget till ett kloster i södra Frankrike, där jag skulle få träffa generalen för karmelitorden. Klostret var beläget på en kulle nära Gignac, en liten stad cirka 25 kilometer från Medelhavets kust. Byggnaden bestod av två delar: den ena var avsedd för nunnorna och den andra användes som konvalescenthem för unga damer.
Min första natt tillbringade jag i konvalescenthemmet — utan min resväska. Den unga kvinnan som mötte mig vid järnvägsstationen hade inte återlämnat den. Följande dag var jag redan angelägen att ge mig av, eftersom jag inte tyckte om atmosfären vid klostret. När jag bad om mitt bagage, sade man: ”Din väska väntar på dig inne i klostret.” Jag sade för mig själv: ”Om jag går in, kan jag ju alltid gå ut igen.” Men det skulle visa sig att det inte var riktigt så lätt.
När jag kom in i den religiösa delen av klostret, blev jag djupt imponerad av den gamla byggnaden med dess tunga, järnbeslagna dörrar och höga tak. En stund senare hade jag ett kort samtal med generalen, men jag vågade inte tala om för henne att jag ville åka därifrån.
Efter en vecka blev jag antagen som sökande till denna religiösa orden. Några månader senare fick jag ta på mig novisens vita dok. Jag hade inte fått lära mig så mycket om bibeln, men jag var tålmodig och tänkte att sådan kunskap inte var till för oss nybörjare. Mindre än ett år efter det att jag kom till klostret sändes jag till Marseilles tillsammans med två andra nunnor. Därifrån tog vi en båt till Kairo i Egypten, dit vi kom i januari 1931.
Klosterlivet i Kairo
Vårt kloster och den tillhörande skolan var inhysta i en tämligen stor, modern byggnad på landet, utanför Kairo. Där fick vi stiga upp klockan kvart i fem varje morgon och gå till kapellet, där vi tillbringade 45 minuter i tyst kontemplation. Därefter hade vi 15 minuter på oss att städa upp i våra celler före mässan.
Vi åt våra måltider under fullständig tystnad, medan vi lyssnade på en uppläsning av ”Helgonens liv”. Den som först hade ätit färdigt övertog läsningen. Allt samtalande nunnorna emellan var förbjudet under dagen, med undantag av frågor som gällde arbetet, och också då måste vi gå till ett speciellt samtalsrum. Själva klostret var en sluten inrättning. Om till exempel en utomstående kom på besök under dagen, skulle den nunna som hade vakten ringa i en liten klocka för att låta de andra nunnorna förstå att de inte skulle lämna sina celler.
På fredagarna, och även på onsdagarna under fastan, hade vi botövningar under läsning av Psalm 51. Alla nunnorna samlades i ett mörkt rum, och var och en måste gissla sig själv med en tresnärtad piska. På den tiden trodde jag att sådant lidande var nödvändigt för att behaga Gud. Ibland avhöll jag mig från att dricka en hel dag, vilket inte var lätt i ett så varmt land som Egypten, eller bar ett tumsbrett bälte, beslaget med vassa metallpiggar.
Samtidigt tvivlade jag på många grundläggande katolska läror, till exempel transsubstantiationen och barndopet. Jag kunde inte heller acceptera Maria som medlerska. Jag hade aldrig stött på sådana läror vid min bibelläsning. En dag sade en av de andra nunnorna: ”Om du läser 25 rosenkransar [det i radbandet föreskrivna antalet böner], kommer jungfru Maria att ge dig vad du än begär.” Jag beslöt mig för att försöka och satte i gång att läsa mina 25 rosenkransar (nära 1.300 böner). Men efteråt hade jag samma känsla av tomhet inombords som förut. Det bekräftade bara vad jag hade läst i evangelierna om hur Jesus lärde sina lärjungar att de skulle be Fadern om allting i hans namn för att deras böner skulle bli hörda. — Johannes 16:24.
Jag fullbordade mitt treåriga novitiat, eller prövotid, och nu hade den tid kommit då jag skulle avlägga mina klosterlöften. Jag ville egentligen inte binda mig, men vad skulle det bli av mig, så långt borta från Frankrike, om jag lämnade klostret? Till slut gav jag skriftligen mitt samtycke och gick till kapellet där jag lovade att leva i fattigdom, kyskhet och lydnad i resten av mina livsdagar. Innerst inne tänkte jag att jag alltid kunde ordna upp saken med Gud om jag någonsin bröt mina löften. Jag kände till andra nunnor som hade fått dispens av påven.
Till Palestina och Beirut
År 1940 rasade andra världskriget, och tyska plan bombade Kairo. Vid den tiden blev jag förflyttad till ett kloster i Haifa i Palestina. När jag kommit över Suezkanalen tog jag ett nattåg. När morgonen grydde fick jag se den storslagna synen av en soluppgång över en oas, en liten försmak av de underbara naturscenerier jag skulle få se i Palestina. Jag kände mig särskilt dragen till detta land där Jesus, hans lärjungar och många andra Guds tjänare som nämns i bibeln hade tillbringat sina liv.
Klostret i Haifa hade beslagtagits av den brittiska armén för att användas som stabshögkvarter. Jag sändes därför till Isfiya, en liten by omkring 25 kilometer från Haifa, uppe på Karmels bergsrygg. Där var jag isolerad i en månad och kokade sylt i ett kök.
Så småningom blev jag förflyttad till Beirut i Libanon, vilket var bara två timmars resa från Haifa. Palestina var då under brittiskt mandat och Libanon under franskt, vilket gjorde att det var lätt att ta sig över gränsen. Under de år som följde tillbringade jag ofta min semester i Isfiya, men ett år blev jag sjuk, och i stället för att återvända till Beirut stannade jag i Palestina.
När jag var i Isfiya på berget Karmel, tyckte jag mycket om att gå ut och promenera med barnen i bergen ovanför klostret tillsammans med Caesar, åsnan, som de älskade att turas om att rida på. När vi vandrat genom pinjeskogar och olivlundar, nådde vi till sist den högplatå där, enligt traditionen, Elia utmanade de falska Baalsprofeterna. Långt där nere kunde vi se bäcken Kisons flodbädd, där alla Baals profeter dödades. (1 Kungaboken, kapitel 18) Jag hade läst om Elia i den bibliska historien i ”Gamla testamentet” och beundrade särskilt hans mod och nitälskan i tjänsten för Gud. Som nunna tog jag därför namnet Elisa Maria som ett tecken på min hängivenhet för honom.
Försök att lämna klosterlivet
Under årens lopp växte sig mitt beslut att lämna klosterlivet allt starkare. År 1953, när jag kallades tillbaka till Lyon i Frankrike, skrev jag ett brev till kardinalen där i staden. Men abbedissan, som kände till mina planer på att lämna klostret, sände mig till Saint-Martin-Belleroche, omkring tio mil därifrån, innan kardinalens representant hann komma och besöka mig. Jag skrev fler brev till kardinalen och ansökte om dispens — men ingenting hjälpte.
År 1958 skickades jag tillbaka till Libanon. Efter några månader fick jag återvända till Haifa, min älsklingsstad. På grund av att jag kunde hebreiska blev jag utvald till att gå ärenden, och jag tog tillfället i akt att posta ett brev till biskopen där på platsen. Därefter gick allting mycket fort.
Två dagar senare kom biskopen, som hade fått mitt brev, för att diskutera saken med mig. Jag berättade för honom att jag ville lämna klostret, eftersom min hälsa inte var den bästa. Jag behövde läkarvård, och klosterlivet började bli för tungt för mig. Han var mycket förstående, och efter en timmes samtal sade han: ”Du kan lämna klostret i kväll om du vill.” Jag höll kontakt med honom, och detta blev till stor hjälp senare.
Efter några dagar talade biskopen om för mig att ordensgeneralen i Frankrike hade skickat ett brev till mig, men jag hade inte fått det. Jag gick därför till abbedissan för klostret och sade: ”Jag tror att det har kommit ett brev till mig.” Hon stack handen djupt ner i en låda i skrivbordet och tog upp ett kuvert och räckte det till mig. Detta brev talade om för mig att jag var befriad från mina löften.
Under en retreat (en period då ingen fick tala) passade jag på att packa och ge mig av. En augustimorgon 1960 befann jag mig således ute i den stora vida världen med min väska och några få israeliska pund som skulle hjälpa mig att klara mig ett litet slag. Jag gick hem till en kvinna som jag kände, och hon lät mig bo hos henne några dagar.
Ett nytt liv
Jag planerade att återvända till Beirut, där jag trodde det skulle bli lättare att hitta ett arbete. Men för detta behövde jag ett visum. Det verkade omöjligt att få ett vid de olika konsulaten i Haifa och Jerusalem. En ämbetsman sade till och med: ”Abbedissan vid ert kloster har uppmanat oss att inte hjälpa några nunnor som skall resa till arabländer.” Min väninna i Haifa sade till mig att det skulle vara lättare att resa till Beirut via Cypern.
Därav kom det sig att jag en dag år 1960 befann mig ombord på det där turkiska fartyget som skulle föra mig från Haifa till Cypern. På biskopens inrådan bar jag fortfarande min nunnedräkt, främst på grund av mina passkort. Jag hade redan fått visum till Cypern av de brittiska myndigheterna tack vare brevet från biskopen som jag hade hållit kontakt med. Jag flög sedan till Beirut.
Eftersom jag successivt ville vänja mig vid livet utanför, tackade jag ja till en icke-religiös befattning i köket vid ett dominikankloster. Jag stannade där i två år. En dag kom en abbedissa vid ett karmelitkloster och erbjöd mig att komma tillbaka till orden och sade: ”Vi glömmer din lilla eskapad, och du skall få tillbaka din gamla ställning bland nunnorna.” Men efter att ha haft tusen och ett problem med att komma ut ville jag verkligen inte komma in igen!
Därefter arbetade jag någon tid som guvernant i välbärgade familjer, och när jag träffade andra guvernanter brukade jag fråga dem om de kände till någon som studerade bibeln. ”Men inte en präst!” sade jag bestämt.
Svar på mina böner
En dag i februari 1964 fick jag svar på alla mina böner. Med hjälp av en fransk sköterska, som hade träffat Jehovas vittnen i koncentrationslägren och nu studerade bibeln tillsammans med vittnena i Beirut, började jag också studera bibeln. Efter fyra kvällars bibliska samtal visste jag att jag hade funnit den sanning som jag hade sökt i så många år.
Vittnena studerade inte bara bibeln, utan tillämpade också det de lärde och predikade om det för andra. Det kändes som om en väldig barriär hade störtat samman. Jag kunde ha gråtit av glädje. Det lilla jag hade läst räckte för att övertyga mig om att treenigheten, själens odödlighet och andra sådana läror inte var i harmoni med bibeln.
Det var emellertid en sak som dämpade min entusiasm: namnet Jehovas vittnen. Jag sade för mig själv: ”Det är att tigga om bekymmer i arabländer; de kommer att tro att vi är judar!” Men detta avhöll mig inte från att studera, och i oktober 1964 blev jag döpt som symbol av mitt överlämnande åt Jehova.
Mer än 20 år har gått sedan jag fann sanningen som gjorde mig fri. (Johannes 8:32) Ja, det fåfänga i sådana sedvänjor som att späka sig själv, som man gör i många kloster, står klart för mig nu. Hur sanna är inte aposteln Paulus’ ord: ”Just dessa ting har visserligen sken av vishet i en självvald form av gudsdyrkan och hycklad ödmjukhet, en skoningslös behandling av kroppen; men de har inget värde i kampen mot tillfredsställandet av köttet.” — Kolosserna 2:23.
Hur lycklig har jag inte varit över att få dela med mig av min kunskap till andra och bekantgöra det underbara hopp som finns i Guds ord i stället för att avskärma mig från yttervärlden! Eftersom jag själv har varit nunna i 30 år, kan jag tala med katoliker med full förståelse för deras problem. I många år har jag nu tjänat som pionjär (heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen) och fullgör på så sätt det uppdrag som Jesus har betrott oss med, att predika ”dessa goda nyheter om riket”. (Matteus 24:14) — Från en av våra läsare.
[Bild på sidan 16]
Klostret i Gignac