Varför ingen kan begripa sig på ekonomin

DET är inte längre lika lätt som tidigare att få det att gå ihop. En husmor får ge ut mer pengar på färre matvaror. Hennes make tjänar mera än någonsin, men han kan ändå inte köpa lika mycket som tidigare. Kommer förhållandena att förbättras?

Ekonomin i Västerlandets icke-kommunistiska värld har i synnerhet föranlett förutsägelser om nationellt och internationellt sammanbrott för valutasystemet. I häpnadsväckande kontrast härtill säger andra experter att den nuvarande ekonomiska situationen endast är en fas som ekonomin genomgår, medan den anpassar sig till djupgående, nya inflytanden. Snart, profeterar de, kommer den på nytt att kraftigt röra sig framåt.

Vem har rätt? Mer än ett fåtal experter väljer försiktigt en gyllene medelväg. I ett tämligen dystert specialnummer av tidskriften Business Week, som handlade om Förenta staternas ”skuldekonomi”, hette det att ”nationens skuldbörda liknar en sträng som spänts mycket hårt. ... Strängen har inte gått av än, och den kanske inte kommer att göra det. ... Men ingen känner till den exakta bristningspunkten, och även om det finns planer och teorier i långa banor, är det egentligen inte heller någon som vet hur man skall minska spänningen.”

Men vad beror det på att den ekonomiska framtiden är så svår att förutsäga? Vad beror det på att man inte kan vara säker på hur mycket man skall kunna köpa för pengarna i morgon — om man över huvud taget kan köpa något alls för dem? En viss bakgrund i elementär ekonomi kan här vara till nytta.

Ekonomin är ett system

Enligt den enklaste definitionen handlar ekonomin om hur varor och tjänster produceras och distribueras. Studiet av ekonomin är följaktligen studiet av ett system.

I praktiskt taget varje samhälle behöver människor sådant som andra människor har. En man, A, har får, som producerar ull; en annan man, B, har färgämnen. Om de är överens om det, kan de helt enkelt byta sina varor mot varandras. A får färgämnen, och B får ull. Ekonomin är i grund och botten ett system av samordnat bytande.

Men antag att A vill ha färgämnen av B, men B har redan allt vad han behöver av A:s ull. Vad skall då A göra? Eller om de båda behöver de vävtjänster som erbjuds av en tredje, C? Hur skall C få ersättning? Ett ekonomiskt system måste vara tillräckligt stort för att kunna klara av dessa en aning mera komplicerade förhållanden. Hur då?

Man gör bruk av pengar. Pengar — dvs. valuta — står för eller representerar något av värde; de är ett redskap som tillåter stor flexibilitet i ett bytessystem. Pengar får naturligtvis inte förväxlas med verkliga rikedomar. Vad A har av verkligt värde är hans får. Och B och C har färgämnen respektive yrkesskicklighet, vilka utgör verkliga värden. Pengarna representerar vad var och en har av verkligt värde.

Men vad är det som ger vars och ens produkt eller tjänst ett visst värde? Efterfrågan på den. Om det aldrig var någon som behövde ull, skulle värdet förbli lågt. Men om å andra sidan alla var beroende av ull för att få kläder, skulle det bli stor efterfrågan på den produkten, och den skulle få högt värde.

De så kallade ”klassiska ekonomerna”, till exempel skotten Adam Smith, som levde på 1700-talet, gav rådet att man borde låta ett ekonomiskt system flyta fritt och precis som vatten söka sin egen nivå. Tillgång och efterfrågan skulle avgöra ”nivån” för varje produkt eller tjänst. Om till exempel en man eller ett företag framställer en produkt eller tillhandahåller en tjänst billigare än konkurrenten, kommer denne så småningom att bli tvungen att upphöra med sin verksamhet till följd av allmänhetens minskade efterfrågan.

Även priserna skulle avgöras av efterfrågan. När efterfrågan är stor och tillgången begränsad, är priserna höga. Men när det är ringa efterfrågan på en vara som finns i stort överflöd, är priserna låga. Detta utgör grundprinciperna i ett ”fritt” ekonomiskt system. Många har menat att detta system skulle kunna fortsätta hur länge som helst, om man inte försökte tygla det på något sätt.

Men ett varningens ord är här på sin plats. Bara därför att man har utformat ett system, behöver det inte vara ett ”bra” system.

Hur ”bra” är det ekonomiska systemet?

Mätt enligt vissa normer kan Västerlandets ekonomiska system förefalla mycket effektivt. Men visar det sig verkligen vara ett ”bra” system? Eller kommer det till slut att visa sig att det i stor utsträckning bekämpar sig självt? Låt oss se.

Särskilt under de senaste årtiondena har experterna utövat större styrning på ekonomin. Varför det? Om det ekonomiska systemet verkligen fungerar, när tillgång och efterfrågan får avgöra priserna, varför då försöka manipulera med det? Man anför många skäl, men det finns i huvudsak två viktiga orsaker.

För det första hyser man fruktan — en önskan att ”skydda” en viss del av ekonomin. En man, ett företag, en yrkeskategori eller en hel nation vet att om de förlorar i konkurrensen, får de inget arbete.

De kan vara mycket väl förtrogna med den ekonomiska ”teorin”. De vet att allmänhetens efterfrågan har gjort deras tjänst eller produkt överflödig och att de helt enkelt borde övergå till en annan del av ekonomin, där de kan fullgöra en produktiv uppgift genom att tillhandahålla sådant som det råder efterfrågan på från allmänhetens sida.

Men de vet också att detta betyder radikala förändringar för dem själva. Antag att en man börjar bli gammal och har använt hela sin livstid till att lära sig ett hantverk, som det inte längre råder någon efterfrågan på; bör man förvänta att han plötsligt skall lära sig något helt annat? Och hur blir det med lönen? En man med stor yrkesskicklighet i ett numera överflödigt hantverk kommer uppenbarligen inte att tjäna lika mycket pengar, när han börjar arbeta med något som han saknar erfarenhet av. Detta betyder i sin tur att hans familj får mindre pengar att leva på, och hans levnadsstandard kommer oundvikligen att sjunka. Och vem vill uppleva något sådant?

Ja, teorin om tillgång och efterfrågan, en fri, ostyrd marknad osv., kan se bra ut på papperet, när den utsträcks till att omfatta flera generationer eller århundraden. Men den kan inte hjälpa den man som förlorar sitt arbete i dag. Ekonomiskribenten Henry Hazlitt framhåller:

”De klassiska ekonomernas stora förtjänst var ... att de intresserade sig för verkningarna av en given ekonomisk process eller utveckling i det långa loppet och för samhället som helhet.”

Hazlitt tillfogar emellertid:

”Men deras fel bestod i att när de såg saken på lång och bred sikt, försummade de ibland att också se den på kort sikt och i begränsad omfattning. De var alltför ofta benägna att nedvärdera betydelsen av eller helt glömma bort händelseutvecklingens omedelbara inverkan på speciella grupper. ... [Denna situation är] förknippad med nästan allt industriellt och ekonomiskt framåtskridande.”

Av detta skäl lutar de flesta nutida ekonomer i Västerlandet åt den andra ytterligheten, och de glömmer de ”långsiktiga” verkningarna av den ekonomiska processen, när de slår vakt om arbetstillfällena, vad det än må kosta. Låt oss ta del av några medgivet enkla illustrationer.

Antag att en herrkostym kan tillverkas och säljas för 80 dollar i USA. Men företag i Hongkong tillverkar samma kostym och kan exportera den och sälja den i USA för 40 dollar. Många kunder, om inte alla, skulle köpa två Hongkong-kostymer för samma pris som en USA-kostym. Om det fortsätter så, skulle efterfrågan på amerikanska kostymer upphöra, och tusentals konfektionsarbetare skulle bli arbetslösa.

Man lägger därför tull på kostymer som importeras till USA och kräver stora avgifter för att de skall få införas i landet. Detta höjer i hög grad priset på de utländska kostymerna, och arbetstillfällena i USA räddas. Ytligt sett verkar detta bra; men låt oss tränga ner under ytan.

Hur går det för köparen? Han får betala ytterligare 40 dollar för en kostym. De pengarna skulle kunna användas i andra delar av ekonomin på låt oss säga televisionsapparater och kylskåp. Teoretiskt sett skulle den amerikanske konfektionsarbetaren kunna förflyttas och börja arbeta i en av dessa andra näringsgrenar. Men tullmuren gör att han inte behöver konfronteras med detta obehagliga byte. Hur går det då för de kinesiska konfektionsarbetarna? De kanske förlorar sina arbeten, därför att deras kostymer har blivit så kraftigt fullbelagda att de inte längre kan hävda sig på marknaden. Det råder inte längre någon efterfrågan på dem. Arbetarna är då tvungna att göra något annat för att skaffa sig sitt uppehälle. Man löser i själva verket inte problemet, utan förflyttar det bara utanför USA i detta exempel. I och med att man i de enskilda nationerna mer och mer börjat slå vakt om sin suveränitet under senare årtionden har fler och fler styrningar av detta och liknande slag ympats in i ekonomin.

Samma process pågår inom varje land. Låt oss illustrera: När dieselloken infördes, blev eldarna överflödiga; det fanns inte längre någon kol för dem att skyffla. Men fackföreningarna lyckades bevara eldarens anställning. Därefter betalade man så att säga eldaren bara för att följa med på turen. Eldarens arbete hade räddats, men endast genom ökad kostnad för tågresenärerna och ökade fraktavgifter. I stället för att låta eldarna övergå till att göra kostymer, som det kan ha rått efterfrågan på, betalar systemet honom för att stanna kvar vid järnvägen. Detta innebär i sin tur att kunden får betala mera för kostymer, som det råder brist på, såväl som för järnvägens tjänster.

Antalet styrningar av detta slag har ökat starkt under de senaste årtiondena, så att de nu omfattar praktiskt taget varje del av ekonomin, från små verkstäder till gigantiska bolag och jordbruk. Varje nation, varje fackförening, varje företag, ja, varje människa, slår vakt om sina egna intressen. Denna fruktan — som är ganska lätt att förstå med tanke på omständigheterna — kommer av vetskapen att om var och en inte tänker på sig själv, vem kommer då att göra det? Som vi har sett är systemet sannerligen inte utformat för att göra det, med mindre det styrs till förmån för någons speciella intressen.

Detta framhäver klart och tydligt en framträdande oförmåga hos det nuvarande ekonomiska systemet. Hur kan man bevara ett alltomfattande system byggt på tillgång och efterfrågan, om man samtidigt måste vidta åtgärder som lägger hinder i vägen för just detta system? Men detta är nödvändigt om människor nu skall få behålla sina arbeten. Det krävs inte något ekonomiskt snille för att inse att ett sådant klumpigt, självmotsägande system så småningom måste svikta under sin egen tyngd.

Ännu fler problem

Men som om detta inte vore nog, måste man räkna med ännu en viktig faktor, som är svår att bemästra. Habegäret. Oavsett om folk behöver det eller inte, eftertraktar de fler och fler materiella ting och bättre levnadsstandard, även om de måste skaffa sig detta på andras bekostnad. Varje arbetare vill ha högre lön, och varje producent vill höja priserna på sina produkter. I Paristidningen Le Monde talar Bruno Durieux om ”den ständiga kampen mellan de olika samhällsgrupperna för att vidmakthålla eller öka sin andel av nationens rikedom”.

Om en man, som anställts för att tillverka kostymer, kräver högre lön, så måste priset på den färdiga produkten återspegla denna ökning. Andra människor som vill skaffa sig kostymen behöver då mera pengar från sina arbetsgivare. Därför ökar också kostnaderna på de produkter och tjänster som de tillhandahåller, vilket ger upphov åt en fruktansvärd uppåtgående spiral. På grund av den hastigt ökande efterfrågan kan varorna inte framställas tillräckligt snabbt, och därför fortsätter priserna att öka. Detta är en elakartad form av inflation.

Regeringarnas andel i att öka inflationen har varit lika förödande, om inte ännu mera. Det framhölls tidigare att pengar bara representerar verkliga värden. En nations valuta bör teoretiskt sett inte överskrida vad den verkligen är värd, dvs. vad den kan utbytas mot. Men våra dagars nationer har gjort våld på denna grundläggande princip och har tryckt mycket mer pengar än det finns täckning för. Detta har vanligen skett av en viss orsak; till exempel för att betala krigsskulder i en tid av nationell kris. Men de överskottspengar som förs ut i cirkulationen gör att pengarna blir mindre värda; allting kostar mera räknat i ”kronor och ören”.

När inflationen sätter in, kan människorna i nationen inte längre köpa lika mycket, trots att de ger ut mera pengar. Valutan förlorar med andra ord sitt värde, och i förhållande till andra länders valutor är den värd mindre än den var innan inflationen började. Den måste därför officiellt devalveras på världsmarknaden. Utlänningarna kan då lättare köpa de numera billigare varorna i den drabbade nationen, vilket vållar ännu större skada. Hur så? Deras efterfrågan riktar sig mot de tillgångar som det redan råder brist på, vilket från början var en av de främsta orsakerna till inflationen. Vad leder detta till? Mera inflation! ”Galopperande inflation” hemsöker nu de flesta västerländska nationers ekonomi.

När pengar devalveras förlorar de naturligtvis inte bara sitt nominella värde. De förlorar också många människors förtroende. De slutar investera och försöker hålla kvar vad de har. Affärslivet förlorar därför det ytterligare kapital man behöver för att kunna expandera och möta efterfrågan på varorna. I stället för att öka produktionen måste man minska den, men priserna förblir höga. Folk förlorar sina arbeten, och en ”recession” eller ekonomisk tillbakagång kan inträda. Somliga beskriver den nuvarande situationen i USA och på andra håll som en form av recession. Ett rekordartat antal strejker har också medfört att produktionen minskat.

Inflation, recession, arbetslöshet — alltsammans på en gång — är sannerligen allvarligt nog. Men det nuvarande överflödet av problem har vuxit till mardrömslika proportioner. Hur då? Genom tillkomsten av nya, oväntade faktorer. Oljepriserna har fyrdubblats, och andra naturtillgångar blir allt svårare att få tag i och därmed också dyrare. Dessa radikala förändringar — som var okända för bara några månader sedan — har påverkat så gott som varje näringsgren i Västerlandet med förbluffande och ibland förödande resultat.

Ogynnsamt väder har inneburit knapphändiga skördar; den svällande befolkningen slåss om de begränsade tillgångarna. Därför har till och med sådana varor som bönor och socker, som tidigare var ganska billiga, blivit flera gånger dyrare. Nästan för varje dag måste genomsnittsmänniskan använda en större andel av sin inkomst än tidigare till att skaffa sig livets nödtorft.

Att folk vill ha mera av allting har påverkat systemet på ännu ett sätt, nämligen genom kreditköp. Medan ekonomin expanderade och var till synes livskraftig, var det populärt med kredit. För närvarande tycks användningen av kredit vara i avtagande, vilket beror på att folk inser att de inte kan betala sina skulder med pengar som minskat i värde genom inflation. De höga räntorna på lånade pengar, om det över huvud taget går att få låna något, avskräcker också låntagarna. Att krediten minskar leder till att färre produkter och tjänster säljs, vilket ytterligare undertrycker produktionen. Men ända till helt nyligen förväntade man allmänt, utan att reflektera, att den ekonomiska tillväxten bara skulle fortsätta. I USA har man nu ådragit sig en sammanlagd skuld av 2,5 billioner dollar. Det är mer än dubbelt så mycket som den sammanlagda bruttonationalprodukten uppgår till, dvs. det sammanlagda värdet av nationens alla produkter och tjänster under ett år. För varje USA-dollar som nu cirkulerar har man 8 dollar i skulder.

Mycket av det skenbara ”ekonomiska under” som skett i Västerlandet under de senaste årtiondena är i själva verket inget annat än en hägring, eftersom det i stor utsträckning åstadkommits genom att man satt sig i skuld — lånat pengar. Som Thomas Oliphant skriver i Boston Sunday Globe har våra dagars amerikaner ”det mycket sämre ställt än sina föräldrar. ... Deras större materiella välstånd tycks vara minst lika mycket en följd av att användningen av kredit och tillgången på kredit har ökat så oerhört som av att ekonomin blivit stadigare och sundare.” Förenta staterna är i likhet med andra nationer hopplöst skuldsatt.

Omöjligt att förutspå

Är det att undra på att ingen exakt kan förutsäga vart Västerlandets ekonomi är på väg, med tanke på att alla dessa och hundratals andra faktorer, som inte tagits upp i denna artikel, inverkar på denna ekonomi? Problemen är inte längre begränsade till några få nationer, utan är alltomfattande och intimt sammanflätade med varandra. Den minsta förändring i ett lands politiska eller ekonomiska struktur kan skaka om hela det komplicerade nätverket.

Ekonomerna är alltså på drift i det nuvarande ekonomiska havet, och de måste precis som alla andra trampa vatten för att hålla sig uppe. Den stora mångfalden av samverkande faktorer gäckar dem. ”Människans kunskap om sina egna ekonomiska institutioner är begränsad”, bekänner R. W. Everett vid ekonomiska forskningsavdelningen inom Chase Manhattan Bank i New York, och han tillägger: ”Det förhållandet att dessa institutioner ständigt förändras gör en god analys så mycket svårare.”

De ekonomiska prognosmakarnas hopplösa uppgift beskrivs målande av kolumnisten Max Lerner:

”Nu har ekonomerna fått en plats i solen. De tycks inte veta mycket, och det de vet har de föga användning av. Men de erbjuder en skön anblick, när de vrider sig och sprattlar, slingrar sig och hoppar omkring likt fiskar i den ekonomiska omständlighetens nät, som omger dem.”

De flesta av dem hoppas på det bästa, men de kan inte anföra några välgrundade skäl för att det kommer att bli bättre. Även om systemet tillfälligt skulle komma ut ur den nuvarande krisen, kan man undra hur någon kan sätta tro till att det skall kunna bevara sin jämvikt i framtiden. Som vi har sett tycks dess öde vara beseglat. Den enda frågan är: När kommer det att upphöra?

Människor med tro på bibeln vet att en världsomfattande förändring — inte bara en större förändring av det ekonomiska systemet — nu nalkas. De vet att bibeln säger att den världsomfattande tingens ordning inte kan fungera och snart kommer att försvinna för att ersättas av en tingens ordning som har sitt ursprung hos Gud. Trots att de inte kan undgå att påverkas av den ordning de nu lever i, så sätter de inte sin förtröstan till den. (Matt. 6:9, 10, 19—34) De vänder sig åt annat håll för att få exakt insikt om framtiden, nämligen till Gud.

[Tabell på sidan 10]

(För formaterad text, se publikationen)

INFLATIONEN I USA SEDAN FÖRSTA VÄRLDSKRIGET

Första världskriget

Den stora depressionen

Andra världskriget

Koreakriget

Vietnamkriget

1915

1935

1955

1974

[Bild på sidan 8]

”Det är han som orsakar inflationen!”

BUTIKSÄGARE

FABRIKANT

OLJEBOLAG

KUND

STATEN

OLJEBPRODUCENT