Vad händer med ekonomin?

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Canada

LIKT en bil som fastnat i leran har världsekonomin kört fast. Man befarar till och med att det ekonomiska systemet, likt en bil med rusande motor och slirande hjul, är nära att klappa ihop under påfrestningarna. Och vi känner alla av verkningarna. ”Vi måste sätta fart på ekonomin!” är det maningsrop som nu hörs.

Vad är det som inte står rätt till? Hur är det meningen att ekonomin skall fungera?

”Ekonomin” är ett system för att producera och distribuera varor och tjänster. Ekonomin är i grund och botten ett system för samordnat bytande. Pengar används för att ersätta parterna för deras varor och tjänster.

Ju större verksamhet eller handel i systemet, desto större efterfrågan på produkter och desto större möjlighet till utbyte av ökade tillgångar. Nationer blir mera blomstrande och framgångsrika, och deras undersåtar kan se fram emot en högre levnadsstandard.a En ekonomi som går framåt eller expanderar anses vara nödvändig för framgång och trygghet i världen.

Enligt vad man anser fungerade världsekonomin i stort på det här sättet under 1950- och 1960-talet. Men i mitten av 1970-talet stod det klart att någonting inte var som det skulle. ”Galopperande inflation” skruvade upp priserna. Arbetslösheten ökade, och priserna fortsatte att stiga. I stället för att tillgångarna blev mera rättvist fördelade, vidgades klyftan mellan rika och fattiga länder.

I synnerhet sedan år 1973 har drastiska höjningar av oljepriserna gett det ekonomiska systemet en knäck. Den industrialiserade västvärldens energiberoende ekonomi började vackla. Utvecklingsländer som inte producerade olja sjönk ohjälpligt allt djupare i skulder, då de till allt högre priser importerade nödvändiga varor och energi. Något som också fick förödande verkningar var att handelns betalningsmedel — pengarna — skiftade snabbt och nyckfullt i värde, dvs. ett lands valuta i förhållande till ett annat lands. Ekonomin hade sannerligen löpt amok.

Ekonomiska toppmöten

I november 1975 samlades ledarna för några av världens mest industrialiserade länder — Frankrike, Västtyskland, Italien, Japan, Storbritannien och Förenta staterna — i Rambouillet i Frankrike för att samtala om hur världens ekonomiska problem skulle lösas. Efter tre dagars samtal lämnade ledarna toppmötet ”förvissade om att ... en [ekonomisk] återhämtning var på väg”.

Men sedan dess har ledarna för samma industriländer, nu tillsammans med Canada, ansett det nödvändigt att hålla ett ekonomiskt toppmöte varje år. Hur har det gått med den ekonomiska återhämtning man hoppades på?

Två dagar före 1981 års ekonomiska toppmöte, som hölls i juli i Ottawa i Canada, rapporterades det i Toronto Star: ”En stor skillnad mellan måndagens toppmöte och det första mötet, som år 1975 hölls i Rambouillet i Frankrike, är att i dag är alla något mera försiktiga i fråga om framtidsutsikterna för till exempel ekonomisk återhämtning, ökad världshandel, minskad inflation och högre sysselsättning.”

Enkelt uttryckt står ekonomin fortfarande stilla. Och ingen vet säkert hur man skall få fart på den. Inflationen håller envist i sig — den var tvåsiffrig i alla utom två av de länder som var med vid 1981 års ekonomiska toppmöte. Ökningen av bruttonationalprodukten (det totala antalet producerade varor och tjänster) i industriländerna har varit långt ifrån tillfredsställande.

Ytterligare komplikationer

Under de senaste månaderna har den redan trassliga och låsta ekonomiska situationen ytterligare komplicerats av rekordhöga räntesatser, i synnerhet i USA. Verkningarna av dessa höga räntor har likt de ringar som uppstår på vattnet när man kastar i en sten spritt sig till alla västvärldens industrialiserade länder.

I USA stryper de höga räntorna penningtillgången genom att de avskräcker eventuella låntagare från att sätta mera pengar i omlopp, pengar som minskat i värde genom inflationen. Men de höga räntorna minskar företagsinvesteringarna, som är så nödvändiga för att sätta fart på den stagnerande ekonomin.

De höga räntorna i USA tilltalar penningplacerare i andra länder som vill växla till sig amerikanska dollar. Efterfrågan på den amerikanska valutan höjer dess värde, samtidigt som andra valutors relativa värde sänks. Europeiska valutors värde sjönk med omkring 20 procent under första halvåret 1981, vilket uppges bero på de höga räntorna i USA. Kapital placerades på andra sidan Atlanten, vilket hämmade den europeiska återhämtningen och stimulerade inflationen.

När en valuta är värd mindre, behövs det mer pengar för att betala importerade varor. Inflationen ökar. En del länder har för att behålla investeringspengarna inom det egna landets gränser höjt räntesatserna för att konkurrera med USA. Men lägre räntor är nödvändiga för att underlätta lån av investeringspengar i syfte att stimulera ekonomin.

Vid toppmötet i Ottawa stod USA:s president, Ronald Reagan, fast vid att behålla det höga ränteläget i sitt land. De andra ledarna ställs inför dilemmat vad de skall göra om USA:s ekonomiska åtstramningspolitik inte bidrar till att dämpa inflationen och räntesatserna förblir höga.

Växande arbetslöshet är en annan allvarlig komplikation. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) räknar med att arbetslösheten i dess 24 medlemsländer kommer att nå den högsta nivån sedan återuppbyggnadsperioden efter andra världskriget. Åtminstone en europeisk ledare hävdar att ”arbetslösheten nu är en större plåga än inflationen”.

Nationernas betalningsbalans är ytterligare en annan faktor som grumlar ekonomins vatten. Tillsammans hade EG-länderna under första halvåret 1981 ett underskott på närmare 10 milliarder dollar i handelsbalansen med det exportaggressiva Japan. Under år 1980 hade industriländerna tillsammans ett underskott på 70 milliarder dollar, vilket till stor del berodde på de högre priserna på importerad olja. För medlemsländerna i OPEC (de oljeexporterande ländernas organisation) ökade däremot överskottet från 3 milliarder dollar år 1978 till 120 milliarder dollar år 1980. Men för utvecklingsländer som inte producerar olja kommer underskottet på 79 milliarder dollar år 1980 helt visst att öka kraftigt under början av 1980-talet, och det ser inte ut att finnas någon ljusning.

En sådan kraftig obalans kan stjälpa hela ekonomin. Industriländerna kämpar med att rätta till sin egen betalningsbalans, samtidigt som de uppmanar de oljerika länderna att på nytt sätta sina överskottspengar i omlopp, i synnerhet genom att hjälpa skuldtyngda mindre utvecklade länder.

En pessimistisk förklaring

Med tanke på dessa och många andra komplikationer riktade deltagarna vid 1981 års ekonomiska toppmöte i Ottawa uppmärksamheten på ”nödvändigheten av att återuppliva ekonomin i de industrialiserade demokratierna för att tillgodose vårt eget folks behov och stärka välståndet i världen”.

Men i Toronto Star kallades deras slutliga kommuniké ”en ganska pessimistisk förklaring om den fria världens ekonomiska framtid”. De sju ledarna var överens om att ”kampen för att dämpa inflationen och minska arbetslösheten måste få högsta prioritet”. Men hur?

I en ledare i Toronto Globe and Mail hette det: ”Man fattade inga världsomvälvande beslut och tog inga dramatiska initiativ.” Snarare än att utgöra en plan för västvärldens ekonomi är ”förklaringen från [toppmötet i] Ottawa en så otydlig ritning att man knappast kan avgöra vad ledarna vill bygga. ... Även om de flesta politiska marschorder har en fasad av banalitet, kan man vanligen se bakom fasaden och finna trä eller stål, ... men ibland finner man papp, som i det här fallet i Ottawa.” Har de politiska ledarna och deras rådgivare inte några idéer att komma med?

Likväl framhålls det en del betydelsefulla punkter i den här förklaringen. ”Vi måste göra människorna mera medvetna om hur nödvändigt det är att göra förändringar; förändringar i förväntningarna om tillväxt och inkomster, förändringar i förhållandena mellan arbetsledning och arbetare, förändringar i arbetsvanor, förändringar i investeringarnas inriktning och omfattning och förändringar i bruket av och tillgången på energi”, framhåller ledarna. Det krävs förändringar i fråga om allmänna lån, budgetunderskott, räntor, räntesatsers och valutakursers instabilitet, handelsangelägenheter och för att öka livsmedelsproduktionen. I stället för bara en knuff framåt behöver ekonomin en fullständig omdaning!

Ekonomin har tidigare varit krisdrabbad, men den har återhämtat sig. Varför kan inte våra dagars ekonomi komma på fötter igen utan att behöva genomgå drastiska förändringar?

En stor skillnad

Världens nuvarande ekonomiska problem är inte av samma slag som för en generation sedan. En väsentlig skillnad är att nationerna är ömsesidigt beroende av varandra i ekonomiskt avseende. Den ekonomiska politiken eller de ekonomiska åtgärderna i ett industrialiserat land påverkar de andra industrialiserade länderna. Också de fattigaste utvecklingsländerna är invävda i den globala ekonomin och påverkar de rika länderna. Välståndet i de rika länderna är beroende av hur gynnsamma förhållandena är i de fattiga länderna, som inte bara säljer viktiga råvaror till de rika länderna, utan också importerar varor till milliardbelopp, något som skapar välbehövliga arbetstillfällen i de industrialiserade länderna.

Utvecklingsländerna vill ha en ny internationell ekonomisk ordning, som skulle ge dem en större andel i världsekonomin. Det är ett krav som de rika länderna inte kan förbise. Som den kanadensiske premiärministern Pierre Trudeau framhöll är det ”ett grundvillkor för världsomfattande trygghet”.

Den utsträckning i vilken ekonomin kommer att återhämta sig, om den nu över huvud taget kommer att göra det, och den utsträckning i vilken nationerna kommer att verka för en ny ekonomisk världsordning får tiden utvisa. Men det finns övertygande bevis för att det som verkligen är på tok med ekonomin inte går att bota.

Vad är det egentligen för fel?

Det är mycket som inte är som det skulle. För det första förekommer det girighet — vem kan kontrollera den? Oavsett om det föreligger något verkligt behov eller inte vill människor ha fler och fler materiella ting och en ”högre levnadsstandard”, också på andra människors bekostnad. Girigheten har drivit fram överdrivna förväntningar och krav på högre löner, förväntningar och krav som blir tillgodosedda genom höjda priser. Girigheten leder till att nationer vidtar restriktiva styrningar av ekonomin för att skydda sina egna rikedomar på andras bekostnad. Likt en sjukdom infekterar girigheten världsekonomin med exploatering och manipulation.

En annan drivkraft i världsekonomin är hotet om krig. Nationer vill stärka sin ekonomi, så att de har råd med en krigsmakt för att hävda eller försvara sin suveränitet. I en massiv kapprustning med Sovjetunionen har Förenta staterna presenterat en femårsplan för att öka sin försvarsbudget från 162 milliarder dollar till 343 milliarder dollar. Sådana ökade kostnader för att uppnå militärt övertag skulle ytterligare kunna förlama alla större länders ekonomi. Kan man förvänta rätt och rättvisa av ett ekonomiskt system som på två veckor ger ut lika mycket pengar på militära utgifter som lär kunna förse hela jordens befolkning med dricksvatten och grundläggande hälsovård?

Men det grundläggande problemet är styrelsesättet. Som det erkändes vid toppmötet i Ottawa är det så att ”de ekonomiska frågorna återspeglar och påverkar de bredare politiska målen”. Den japanske premiärministern Suzuki påpekade en viktig sak, då han sade att den utmaning som västvärldens nationer ställs inför är att visa att deras ekonomiska och politiska institutioner är överlägsna Österns.

Inför detta toppmöte i Ottawa höll Canadas premiärminister, Trudeau, som var ordförande vid mötet, ett tal till kanadensiska underhuset, i vilket han bland annat sade: ”Åtta hundra millioner människor lever på existensminimum. De lever i stort armod och hopplöshet och i ett tillstånd av ständig kris. Handhavandet av denna kris är ett prov både på regeringarnas humanitet och på deras trovärdighet.” (Kursiverat av oss)

Faktum är att under 6.000 år har människor misslyckats med att åstadkomma en trovärdig styrelseform. Trots att det skett en del förbättringar, blir förhållandena totalt sett bara sämre, inte bättre. Är en sådan trovärdig regering möjlig, en regering som kan avlägsna det nuvarande, orättvisa ekonomiska systemet, vars drivkrafter är girighet och fruktan för krig?

Ja! Den behövliga regeringen är Guds himmelska rike. Den kommer att lösa problemen här på jorden på ett sätt som är vida överlägset allt vad man har kunnat drömma om i ekonomiska läroböcker och teorier. Den regeringens främsta lärobok, bibeln, riktade för länge sedan uppmärksamheten på de allvarliga ekonomiska problem som vi upplever i våra dagar. (Uppenbarelseboken 6:6) Men bibeln går längre än till att bara påtala problemen; den kan hjälpa dig att få uppleva välsignelserna av den enda tillfredsställande lösningen.

Bibeln hjälper dig att inse varför det är endast Guds rike som kan garantera full sysselsättning, slut på inflationen, rättvis fördelning av tillgångar samt ekonomisk säkerhet. Redan nu åstadkommer bibeln förändringar i människors personlighet för att avlägsna girighet, och den får människor att i stället för att tillverka vapen inrikta sina ansträngningar på fredliga arbeten, vilket så småningom kommer att leda till ekonomisk trygghet. (Mika 4:1—4) I stället för att bara skapa en ny ekonomisk ordning kommer Guds rike inom kort att avlägsna hela denna världsordning med dess orättvisa ekonomiska system och ersätta den med en rättfärdig ny tingens ordning. Endast en övermänsklig regering kan åstadkomma en sådan övermänsklig bedrift! — Daniel 2:44.

Varför inte vända dig till bibeln och själv ta reda på vad du behöver göra för att den kommande världsförändringen skall bli till nytta för dig? Jehovas vittnen är redo att hjälpa dig med detta.

[Fotnoter]

[Tabell på sidan 25]

(För formaterad text, se publikationen)

KONSUMENTPRISER

1977

1978

1979

1980

20 %

15 %

10 %

5 %

CANADA VÄSTTYSKLAND STORBRITANNIEN FRANKRIKE ITALIEN JAPAN USA