Är sumpmarkerna värda att bevaras?
DU KANSKE kallar dessa områden sumpmarker, träsk eller kärr. De är ständigt fuktiga eller sanka och till stora delar täckta av sött eller salt vatten. Det finns tusentals kvadratkilometer av sådana sumpmarker enbart vid Förenta staternas kuster.
Är dessa sumpmarker värda att bevaras? Det pågår nu i många samhällen en hetsig debatt om denna fråga. Varför det? Därför att man önskar använda dessa landområden för många olika ändamål.
Allteftersom samhällena växer, behövs det mera utrymme för bostäder, soptippar, flygplatser, kraftverk, friluftsområden osv. Det är vanligt att man tar sumpmarkerna i anspråk för dessa ändamål. Men nu höjs det röster till förmån för att dessa sumpmarker skall bevaras. Känslovågorna går alltså höga, och de rättsliga striderna rasar.
Den kamp som pågår
”Ni kallar det sumpmark”, förklarade en pensionerad medborgare i New Jersey. ”Jag kallar det ödemark.”
Det omtvistade landområdet är ett sandigt träsk med sjögräs, som omfattar 75 hektar vid New Jerseys kust. Miljövårdsexperterna säger att det är en viktig del av de 400 hektar sumpmark som finns vid Raritan Bay. Här önskar ett kraftverksföretag bygga ett kraftverk. Och många av medborgarna vill att detta skall ske.
”Vi behöver elkraft och arbeten, och vi behöver skatteintäkter som kan hjälpa oss att rädda och återställa vår stad”, förklarade en arbetare på en kemisk fabrik.
En annan invånare tillfogade: ”Äntligen har vi fått det bra, och nu säger de att vi skall göra inskränkningar och säger åt oss att ’bromsa upp’ för att rädda fåglarna och fiskarna. Vi är intresserade av våra familjer. ... Det gäller inte bara ett kraftverk, det gäller våra liv.”
I början av förra året underrättade man ett muddringsbolag i Philadelphia om att det inte fick tippa muddringsavfall på sina egna 60 hektar tidvattenskärr i Gloucester County. Bolaget ifrågasatte att New Jerseys sumpmarkslag och dess tillämpning var grundlagsenliga.
Den 1 september 1973 trädde en förordning om staten New Yorks tidvattenssumpmarker i kraft, och dess syfte var att statens återstående tidvattenskärr skulle bevaras. Rättstvisterna började nästan genast. ”FÖRSTA RÄTTEGÅNGEN OM SUMPMARKSLAGEN BESTÄMD” förkunnade en förstasidesrubrik i New York Times för 15 november 1973. Några dagar senare tillkännagavs det att man åter hade ifrågasatt denna lag för att kunna genomföra vissa byggnadsprojekt.
Och kampen går vidare. Den rasar i det ena samhället efter det andra längs Förenta staternas östkust. Å ena sidan finns det sådana som hävdar att sumpmarkerna är oumbärliga på många sätt. Men å andra sidan finns det också sådana som betraktar dessa områden som ”ödemarker” och säger att de med rätta borde användas för industrins och samhällets expansion.
Det är en relativt ny kamp, eftersom många av de lagar som skyddar sumpmarkerna har antagits helt nyligen. Förr i tiden ägnade man knappast en tanke åt att bevara dessa områden.
Sumpmarkerna i avtagande
En stor del av staden New York var tidigare sumpmark. Omkring år 1900 hade emellertid de tidigare omfattande sumpmarker som hörde till Manhattan blivit praktiskt taget igenfyllda och överbyggda. År 1900 fanns det fortfarande omkring 110 kvadratkilometer sumpmark i andra av stadens distrikt, men nu återstår endast omkring 16 kvadratkilometer. Utfyllnad och överbyggnad av sumpmarkerna har också i stor utsträckning skett kring andra storstadsområden.
Från 1954 till 1965 förstördes omkring 18.000 hektar saltängar längs Atlantkusten från Maine till Delaware. Long Island i New York förlorade nära 30 procent av sina sumpmarker under denna period. Tusentals hektar sumpmark i New Jersey, Delaware och Maryland har försvunnit. Det sägs att en fjärdedel av nationens sumpmarker under de senaste trettiofem åren har blivit förstörda genom förorening, utfyllning eller muddring!
Men är detta verkligen så allvarligt? Gör man inte numera bättre bruk av en stor del av dessa områden? Är till exempel inte La Guardia- och Kennedyflygplatserna i New York, de omfattande insatsbostäderna i östra Bronx och det vackra Shea Stadium av mycket större värde än de sumpmarker som tidigare fanns på dessa platser? Varför har man stiftat lagar för sumpmarkernas bevarande?
Mer än vad ögat ser
Det är lätt att förstå att många betraktar tidvattenskärren som ödemark. De flacka vidderna med grovbladigt gräs tycks monotona och utan variation. Men just dessa sumpmarker, föreningsbandet mellan hav och land, utför värdefulla tjänster.
Sumpmarkerna skyddar till exempel fastlandet, så att vågorna inte sköljer bort stränderna och bebyggelsen på dem. Sumpmarkernas förstöring leder ofta till en miljöns ironi. Sedan sumpmarkerna i södra Brooklyn och Queens i New York hade fyllts igen, föreslog arméns ingenjörskår att man skulle bygga en orkanbarriär vid mynningen av Jamaica Bay, och detta skulle kosta 55,5 millioner dollar!
Sumpmarkerna hyser också ett omfattande djurliv, som skänker människor glädje. På de återstående saltängarna i Jamaica Bay i New York kan man fortfarande få se sportfiskare med skyskrapor i bakgrunden meta flundra, randig havsaborre och snapperfisk. Att gräva efter musslor är ett annat trevligt tidsfördriv som man kan ägna sig åt i tidvattenskärren. Eller också kan man få den spännande upplevelsen att se tusentals kanadagäss beta på sumpmarkernas vattensamlingar eller fylla luften i stora flockar över Chesapeake Bay. När man förstör sumpmarkerna, måste änder, hägrar och andra djur lämna området eller dö.
Personer som inte känner till sumpmarkerna kanske inte är medvetna om dessa fördelar. Och även om de får reda på dem, kanske de ändå hävdar att man borde göra bruk av sumpmarkerna på ett lönsammare sätt. De skatteintäkter som blir följden av att ett sumpmarksområde tas i anspråk för nya bostäder eller ett industrikomplex, kanske de hävdar, är av större värde för ett samhälle.
Men är det verkligen så? För att kunna besvara den frågan rätt måste man förstå hur sumpmarkerna fungerar och dessutom känna till den senaste utvecklingen i världen.
Växande uppskattning av värden
Det är allmänt erkänt att det finns en tendens att undervärdera vissa landområden — till exempel ett bördigt vete- eller majsfält. Denna mark kanske inte förefaller särskilt värdefull. Ett hektar av den kan faktiskt kosta bara en bråkdel av vad tomtmark i stadsområden kostar. Men vilket är av störst värde när du är hungrig — den åkerjord som frambringar föda eller den jord på vilken man har byggt nya bostäder, en fabrik eller någon annan byggnad?
Svaret på den frågan är uppenbart. ”Men”, kanske du frågar, ”vad har det att göra med ett tidvattenskärr?” En hel del. Man har nämligen upptäckt att dessa sumpmarker faktiskt frambringar mera föda än till och med de bästa vete- eller majsfält! I boken Life and Death of the Salt Marsh (Saltängens liv och död) av John och Mildred Teal heter det:
”Saltkärret frambringar varje år omkring tio ton organisk materia per tunnland. Som jämförelse kan framhållas att en medelstor veteskörd belöper sig till omkring ett och ett halvt ton per tunnland och år, inklusive strå och blad. De bästa gräsmarkerna här i landet [USA] producerar omkring fyra ton hö per tunnland och år, och de bästa veteskördarna i världen förekommer i norra Europa, där lantbrukarna med stor ansträngning kan pressa fram sju ton per tunnland och år från sina åkrar.”
Sumpmarkerna är i sanning ofantliga livsmedelsproducenter! Men någon kan vara snar att framhålla att människor inte kan leva på sumpmarksgräs, av vilka de viktigaste i östra Förenta staterna är gräsarterna Spartina alterniflora och Spartina patens. Så förhåller det sig visserligen. Men precis som vi äter köttet av de nötkreatur, får eller svin som uppföds på ängarnas gräs, så kan vi också äta de djur som lever på sumpmarkernas växter.
De flesta djur i sumpmarkerna hämtar sin näring från det långa, grovbladiga gräset Spartina alterniflora. Somliga djur lever direkt av detta gräs, men många fler äter de produkter som uppstår vid dess nedbrytning. Gräset dör och bryts ner till mikroskopiska, organiska partiklar, som fyller vattnet i det omgivande estuariet eller flodmynningen med rikliga näringsämnen till godo för olika havsorganismer.
Denna näring kan utnyttjas för produktion av fantastiska livsmedelsskördar. Delar av sumpmarker och därmed förbundna estuarier kan användas för akvakultur (vattenodling). Uppfödning av vattendjur förekommer i vissa länder i Fjärran Östern, där man varje år producerar över 500 kilo räkor och 1.000 kilo fisk på varje tunnland av sumpmarkernas vattensamlingar. Och man har faktiskt fått fantastiska skördar på upp till 30.000 kilo ostronkött per tunnland och år i Hiroshimaviken i Japan!
Akvakultur skulle också kunna tjäna som en ytterligare livsmedelskälla i Förenta staterna, under förutsättning att sumpmarkerna bevaras. Men trots att man inte bedriver akvakultur, frambringar en del sumpmarker längs Atlantkusten mera kött per tunnland i form av skaldjur än de bästa betesmarkerna för boskap. Nianticflodens estuarium ger till exempel omkring 150 kilo kammusslor per tunnland och år. I ett visst sumpmarksområde i Massachusetts skördas musslor till ett värde av mer än 300.000 dollar årligen.
Men är livsmedlen verkligen så värdefulla att de näringsrika, livsmedelsproducerande sumpmarkerna bör bevaras? Ja, hur reagerar du när du får höra att tiotusentals människor i världen har varit nära att dö av svält under de senaste månaderna? Och vad tycker du, när du läser sådana rapporter som den i Ithaca Journal för 22 mars 1974, där det hette: ”Normalt återhållsamma experter på energiförsörjning, jordbruk, befolkningsfrågor och världsekonomi börjar nu förutsäga bankrutt, socialt sammanbrott och svält för ända upp till en milliard människor i slutet av detta år eller i början av 1975”? Även Förenta staterna hotas av denna världsomfattande livsmedelsbrist.
Borde människan, med tanke på detta, förstöra en del av de bästa livsmedelsproducerande områdena på jorden? Det finns många som inte tycker det. Det som har bidragit till att påverka deras tänkesätt har varit bättre insikt i vilken inverkan sumpmarkerna har på fisken i havet.
Åkrar och barnkammare
Sumpmarkerna producerar inte bara föda åt de djur som lever i deras omedelbara närhet, utan också åt fisken som lever i havets kustvatten. Man beräknar att 80 till 90 procent av den fisk som fångas för världsmarknaden kommer från dessa vatten. Och den föda som största delen av denna fisk längs Atlantkusten är beroende av för att överleva kommer från sumpmarkerna — vilka i själva verket är åkrar åt fisken i havet.
Dessutom kläcks många av dessa havsfiskar i sumpmarkernas skyddande miljö eller tillbringar en stor del av sitt tidigare liv där och växer till i styrka och storlek. Det beräknas att omkring två tredjedelar av den kommersiella fiskfångsten på Förenta staternas östkust gäller fisk som levat en del av sitt liv i sumpmarkernas estuarier. Vad händer då, när sumpmarkerna blir förstörda?
Tänk till exempel på staden New York. Den hade en gång i tiden en inbringande fiskeindustri. Men denna fiskeindustri existerar inte längre, till följd av att största delen av sumpmarkerna har förstörts och vattnen har förorenats. Detta tycks vara en allmän tendens. Det sägs faktiskt att den årliga fångsten av estuarieberoende fisk, som görs utanför Förenta staternas östkust och kusten mot Mexikanska bukten, mellan 1955 och 1965 sjönk med omkring 50.000 ton!
Vetenskapsmännen oroas av sådana tendenser. John Gottschalk, chef för Förenta staternas inrikesdepartements byrå för sportfiske och djurliv, sade med stort eftertryck: ”Jag hyser inte det ringaste tvivel om att förlusten av sumpmarkerna håller på att förändra kontinentalhyllans ekologi.” ”Det är inte längre någon lyxåtgärd att rädda våra estuarier”, förklarar dr Eugene P. Odum, som är chef för ekologiska institutionen vid University of Georgia. ”Det är en vetenskaplig nödvändighet.”
Naturforskaren John Hay skrev i marsnumret 1974 av National Parks & Conservation Magazine: ”Om vi vill tänka ’realistiskt’ på sumpmarkerna, måste vi förstå att dessa områden är mera produktiva som havets vagga än som mark för nya bostäder. Utan tidvattenskärren skulle saltvattensfisken inte kläckas, växa till och bege sig till havet, så att fiskarna som fångar dem kan tjäna pengar. De kommersiella fiskeflottorna längs Atlantkusten går inte särskilt bra nu för tiden, men de fångar ändå fisk, som uppfötts i sumpmarkerna och estuarierna vid kusten, till ett värde av omkring 75.000.000 dollar. Både saltvattenssportfisket, som är en oerhört inbringande näring, och skaldjursfisket är beroende av sumpmarkernas barnkammare vid kusten.”
Förnuftiga lagar
Somliga människor är ute efter att vinna ekonomiska fördelar genom att fylla igen och använda sumpmarkerna för andra ändamål. Men allteftersom man vunnit större kunskap om sumpmarkernas värde, har man också stiftat lagar till skydd för dessa områden. Men ändå kämpar personer i det ena samhället efter det andra emot dessa lagar i sin strävan att förstöra sumpmarkerna. New York Times för 21 februari 1974 innehöll en intressant ledarartikel om detta, och där hette det avslutningsvis:
”Man stiftar alltså lagar för att skydda sumpmarkerna till ’allmänhetens bästa’. Och dessa lagar motarbetas ofta av exploatörer för deras egen ekonomiska vinnings skull. Varför försöker någon genomföra något sådant? Varför? Därför att de flesta människor inte känner till varför naturen skapat kärr och sumpmarker och vilket omätligt värde de har för människan.”
Människor handlar alltför ofta utan kunskap om hur underbart jorden är danad med dess många förunderliga processer, som är beroende av varandra. Det är sannerligen förståndigt att vi försöker lära oss så mycket som möjligt om detta vårt storslagna hem och strävar efter att ta vård om det så som vår Skapare avsett.