Ett besök hos igoroterna

Från ”Vakna!”:s korrespondent på Filippinerna

TIDIGT på eftermiddagen stiger min hustru och jag på en bekväm, luftkonditionerad buss och sjunker ner i de mjuka fåtöljerna och ser fram emot vår unika semester. Vi är på väg för att besöka igoroterna, vilka i stor utsträckning har motstått utifrån kommande inflytande på deras kultur. De bor i bergstrakterna på norra Luzon.

Igoroterna är av malajisk härkomst, av medellängd, starka, mörkhyade och med svart hår. Det märkliga med dessa människor är att de under århundradenas lopp enbart med hjälp av handredskap och hårt arbete har förvandlat en hel dalgång till världens i störst utsträckning terrasserade risodlingar.

För att besöka igoroterna måste vi färdas i fem timmar över det pittoreska slättlandskapet i de centrala delarna av Luzon med dess många små städer och risfält, innan vi kommer fram till Baguio, som är sommarresidens för Filippinernas regering. Det svala klimatet här skänker välkommen omväxling från hettan och fuktigheten i Manila.

Nästa morgon är vi tidigt uppe för att inte missa bussen till Banaue, som avgår 5.30. Trots att vi kommer till hållplatsen en halvtimme i förväg, finner vi till vår besvikelse att bussen är fullsatt. Men filippinarna är mycket gästvänliga, och snart ger en passagerare tecken åt de andra, som börjar lägga sina sovande barn i knäet och skjuter undan sina grönsaker, så att det blir plats för oss. En man med leende ansikte räcker ut handen för att hjälpa oss upp.

Bussen är kortare än andra bussar och ser mera ut som en lastbil. Den ger intryck av att vara byggd för att vara stark snarare än bekväm. Den är helt öppen på ena sidan med träbänkar tvärs över, men riktigt bekväm, trots att den ser så spartansk ut. Till skydd mot blåsten och regnet finns det skärmar av segelduk, som kan dras ner.

Fastän det bara är omkring 110 kilometer från Baguio till Banaue, tar vår resa nio timmar, på grund av de slingrande bergsvägarna, som för oss genom molnen till nivåer på mer än 2.100 meter över havet. När vi börjar stigningen uppför bergen, färgas himmelen av en gulorange soluppgång, och vi ser morgondimman hänga strax nedanför de höga talltopparna.

Igoroternas seder och levnadssätt

När vi närmar oss staden Bontoc, börjar vi kunna se några av igoroterna. Männen bär höftskynken i glada färger. De kallas wanes, men går vanligen under namnet G-sträng. De bär också en liten, rund mössa, som tjänar samma ändamål som byxfickor.

Kvinnorna bär kjolar av tjockt, handvävt tyg i glada färger, som kallas tapis. De är övervägande röda med gula, vita, gröna och svarta horisontella ränder. Kjolen hålls på plats av ett två decimeter brett skärp, som är vävt av tjock tråd och kallas en wakes. De flesta kvinnor vi ser bär vita blusar, men i byarna går somliga av kvinnorna med bar överkropp.

Längs vägen ser vi kvinnor som bär sina barn i en filt, som de har fastbunden på ryggen eller sidan. Till och med småflickor bär sin lillebror eller lillasyster på det sättet, och de har också paket på huvudet! När vår buss stannar, frågar jag en ung flicka om jag får hjälpa henne att lyfta paketet, och till min förvåning finner jag att det är tyngre än min fullpackade resväska. Men hon lyfter behagfullt upp det och bär i väg med det på huvudet!

Bontoc är huvudstad i bergsprovinsen. Här bor igoroterna i en modern stad i cementhus med elektricitet och vattenledning. Men tvärs över floden, i byn Samoki, lever andra av dem så som deras förfäder gjort i hundratals år.

När vi går här tillsammans med vår vägvisare och tolk, lägger vi märke till att hon talar med alla hon träffar. Vi får veta att igoroterna nästan alltid hälsar på dem de möter på vägen, och de talar då om vart de är på väg, och som en artighetsgest inbjuder de dem de hälsar på att följa med dem. Men det förväntas i verkligheten inte att de skall slå följe med den som hälsat på dem.

Vi lägger märke till att många igorotkvinnor är tatuerade över hela armarna. ”Det är ett skönhetstecken”, förklarar vår guide, ”och anbringas vid femton års ålder.”

Jag frågar: ”Hur kan de veta när de är femton, om det inte förs några register över födslar?”

”De antar att hon nått den åldern första gången hon blir förälskad i en ung man”, blir svaret.

Uppvaktning, giftermål och arbete

Igoroternas seder i samband med uppvaktning och giftermål är ytterst originella och intressanta. I byn finns en ulog, eller ag-gam, en halmtäckt hydda, där flickor i giftasvuxen ålder sover på nätterna. En ung man som är intresserad av att gifta sig söker i hyddan upp den flicka han valt och ber henne gifta sig med honom. Det kan vara första gången de unga någonsin talat med varandra.

Om frieriet accepteras, blir nästa steg att besöka flickans föräldrar med en gris som gåva. Grisen slaktas, och man undersöker gallan. Om den är godtagbar, ingår paret förlovning. Detta följs av ännu en gris. Om dess galla är godtagbar, är giftermålet officiellt. Om gallan inte befinner sig i gott skick, betraktar man detta som ett omen, som utvisar att äktenskapet inte kommer att bli välsignat. Därefter följer en bröllopsfest med mycket mat och dans.

Men äktenskapet är fortfarande beroende av gallans tillstånd hos en tredje gris, som skall offras efter risskörden. Om gallan inte är godtagbar, upplöses äktenskapet.

Arbetsbördan i igorotfamiljen delas jämnt mellan mannen och hustrun. Ena dagen plöjer mannen åkern, medan hustrun sköter hemmet. Sedan sköter mannen hemmet, medan hustrun tillbringar dagen på åkern och planterar och sköter om grödan.

Igorothemmet

Vi återupptar vår bussfärd och kommer slutligen fram till vårt mål, Banaue, där man ordnat med att vi skall få bo hos en familj i deras igorothydda.

Det är redan mörkt när vi kommer fram och påbörjar den trettio minuter långa promenaden till vårt logi. Med hjälp av en ficklampa tar vi oss uppför grovt uthuggna trappsteg på den vertikala sidan av ett väldigt stenblock vid vägkanten. När vi har kommit upp, följer vi ficklampans ljusstråle längs den smala kanten på en sex meter hög risterrass. Vi måste gå försiktigt och hålla balansen på den 25 centimeter breda stigen. Snart kommer vi till en trång men djup klyfta. Vi blir varnade att inte titta ner, när vi hoppar över den 120 centimeter breda klyftan. Det är nästan otroligt att detta skulle vara den lättaste vägen att komma till de här människornas hem!

Slutligen kommer vi till en liten röjning på bergssluttningen. I månskenet ser vi en liten hydda, kanske två och en halv meter hög och två meter bred. Vi hinner knappt pusta ut, förrän en leende, äldre man kommer ut och bjuder oss stiga in.

När vi kommit in, finner vi att det inte finns några fönster, bara ett litet hål i taket ovanför elden, som brinner i ett hörn. Den enda ljuskällan för övrigt är en liten oljelampa, som är gjord av en syltburk och en garnstump. Det finns inga bord eller stolar, bara en liten matta av smala, bambuliknande stickor, som kallas bilaw, som man lägger på golvet. Den används till att sitta på, som matbord och som säng, vilket vi upptäcker senare.

Det är ännu tidigt på kvällen, så vår värd, Pedro Kindajan, berättar hur han byggde den här hyddan under japanernas ockupation av Filippinerna, vilket förklarar varför den ligger så otillgängligt. Han talar om att väggarna är gjorda av bilaw, och halmtaket är av ett slags gräs som kallas goloon. På hyllor ovanför elden ligger travar av ved, som torkar allteftersom den suger upp röken.

Vårt samtal varar till omkring halv nio, då det är sängdags, eftersom dagen börjar tidigt för igoroterna. En tunn, liten madrass rullas ut, och den matta vi sitter på förvandlas på ett ögonblick till en säng. Tvärtemot vad man skulle tro är det mycket bekvämt. Vår värd och hans familj sover i andra hyddor han har på sitt område.

Ett givande besök

Nästa dag börjar före soluppgången. Medan frukosten lagas till, tvättar vi oss utanför hyddan. Frukosten består av hårdkokta hönsägg, kokt camote (sötpotatis) och kaffe. Jag tillbringar en del av förmiddagen tillsammans med Pedro Kindajan, när han sköter sina dagliga sysslor, som inbegriper att ge mat åt ankorna, hönsen och grisarna.

Pedro pekar på en nyplöjd kulle på andra sidan dalen och säger att han skall plantera litet camote där uppe och ris på en av terrasserna nedanför. Här ser jag för första gången hur oerhört vidsträckta risterrasserna i Banaue är.

Österut, norrut och västerut, så långt ögat kan se, breder gröna risterrasser ut sig. De sträcker sig från bergens fot ända upp till toppen. På en enda bergssluttning finns mer än femtio terrasser, den ena ovanför den andra. Dessa terrasser täcker en yta av omkring 650 kvadratkilometer, och om man lade dem efter varandra, skulle de sträcka sig mer än 22.000 kilometer. Av människans alla storslagna bedrifter är dessa terrasser de mest imponerande jag någonsin sett. Tanken svindlar, när man betänker att de är byggda med enkla handverktyg och utan hjälp av modern teknologi.

Det visade sig bli mycket givande och lärorikt för mig och min hustru att bo några dagar hos igorotfolket. Trots att vi inte hade tillgång till de moderna uppfinningar som kan hålla människors sinne ständigt sysselsatt, lärde vi oss hela tiden intressanta ting om den goda jorden. Det hände inte en enda gång att vi hade långtråkigt. Även om den moderna teknologin har hjälpt människan att förbättra sin lott i vissa avseenden, har den också på något sätt haft en tendens att göra henne främmande för sitt hem, jorden, i stället för att få henne att känna sig som en del av den. Men så kände vi det sannerligen, när vi var på besök hos igoroterna.