Plågsamma problem i det förgångna

DET har förekommit allvarliga problem när det gällt att förverkliga de utlovade friheter som proklamerades i oavhängighetsförklaringen och författningen. Några av dessa problem har visat sig vara mycket plågsamma och har enligt vissa historikers uppfattning satt en mörk fläck på Förenta staternas historia.

En iakttagare påstår att de flesta amerikaner i samband med 200-årsjubileet matats med en sockersöt version av sitt lands historia. Han påpekade: ”Det finns minsann andra sanningar som också borde berättas.” En ärlig värdering av två hundra års historia måste inbegripa sådana sanningar.

En av dessa sanningar gäller de friheter som proklamerades den 4 juli 1776. I oavhängighetsförklaringen hade det sagts ”att alla människor har skapats jämlika, att de av sin Skapare förlänats vissa oförytterliga rättigheter, och att bland dessa är liv, frihet och strävan efter lycka”. Författningen garanterade de grundläggande friheterna: yttrandefrihet, mötesfrihet, tryckfrihet och religionsfrihet. I det fjärde författningstillägget sades det också: ”Människornas rätt att vara skyddade till person, hem, handlingar och gods mot orättmätiga undersökningar och beslag skall inte kränkas.”

Detta är ädla principer, och de har i stor utsträckning gällt för många människor. Men historikerna visar att det inte har varit så för alla.

Ett våldspräglat förflutet

De europeiska nybyggarnas kolonisering av vad som skulle bli Förenta staterna innebar till exempel en kränkning av nästan alla dessa utmärkta principer. De europeiska nybyggarna krävde dessa rättigheter, men de förvägrades dem som bodde i landet långt före nybyggarna.

Människornas rätt att vara skyddade till person och egendom och fria från undersökningar och beslag tillämpades inte när det gällde indianerna som hade bott i landet århundraden före nybyggarna. Det är ett historiskt faktum att den indianska befolkningen till stor del krossades. Deras land och hem togs ifrån dem. De decimerade stammarna tvingades bo i reservat, och indianerna fick inte ens rätt att rösta i alla stater förrän år 1948.

Det är sant att indianerna betraktades som ”vildar”. De hade visserligen krigat inbördes, varvid en stam ofta besegrat en annan, och de motstod våldsamt den vite mannen. Men man kan fråga om inte amerikanerna skulle ha bjudit motstånd precis lika ursinnigt, ifall en främmande makt under inbördeskriget 1861—1865 hade betraktat ett sådant ”stamkrig” mellan Norden och Södern som ”vilt” och hade invaderat Förenta staterna för att ”civilisera” landet.

Än i dag är somliga talesmän för indianerna mycket bittra. Vernon Bellecourt, en ledare för den amerikanska indianrörelsen, hävdar att ”amerikanerna bör betrakta de 200 åren av sitt styre som 200 år av svek och skam”. Han förklarade att de amerikanska indianerna inte skulle fira 200-årsdagen, därför att ”vi inte har något att fira ... alltsedan vita kolonister började ta ifrån de infödda amerikanerna de suveräna rättigheterna och landet”.

Somliga auktoriteter anser att Amerikas våldspräglade förflutna har verkningar på nutiden. I Denver Post sades följande: ”Den allvarligaste frågan, som det tycks, är frågan om det amerikanska samhällets natur. Otvivelaktigt har det sedan pionjärdagarna omfattat en hel del våld. Det hundratals år långa ’kriget’ mot de amerikanska indianerna var i sig självt en fasansfull uppgörelse. Européerna kom som inkräktare och slog sig alltför ofta fram för att ta andra människors land i besittning och raserade andra människors samhällen. Dessa våldsinslag fortsatte.”

Det är ett annat kapitel som framkallat smärta och satt en fläck på Amerikas förflutna. Det har att göra med slaveriet.

Varför slaveri?

När de tidiga nybyggarna övertog indianernas land, fann de sig vara i besittning av vidsträckta områden med rika möjligheter. I de södra kolonierna var klimatet och jordmånen lämpliga för odling av tobak, ris, sockerrör och bomull.

Men vilka skulle göra allt arbete i dessa vidsträckta landområden? Den relativt fåtaliga europeiska befolkningen var inte tillräckligt stor, och typen av arbete var inte heller särskilt åtråvärd. Vad var lösningen? Svarta slavar, kidnappade från Afrika.

Många har undrat över hur en nation, som var grundad på principerna att ”alla människor har skapats jämlika” och att alla har ”oförytterliga rättigheter” till ”liv, frihet och strävan efter lycka” och skall vara fria från ”orättmätiga undersökningar och beslag”, kunde överse med slaveri. Ett av de missförhållanden som påpekades i oavhängighetsförklaringen var att britterna ”tillfångatagit våra medborgare och tvingat dem att tjäna konungen”. Men att ta svarta till fånga och tvinga dem till slaveri godkändes och av just de individer som skrev dessa ädla ord.

Problemet visar hur djupt rotade själviska begär är hos alla människor. Och ett sådant begär är att tjäna mycket pengar, också på andras bekostnad. I Amerikas förflutna visade sig detta begär ofta vara starkare än de ädla principerna, alldeles som det så ofta visar sig vara i våra dagar.

Slaveriet började visserligen inte år 1776. De första svarta slavarna fördes i land omkring 150 år tidigare, i Jamestown. Men strax före oavhängighetsförklaringen år 1776 utgjorde de svarta 500.000 av en befolkning på 2.600.000. Över 90 procent av de svarta bodde i Södern.

Thomas Jefferson, som gjorde utkastet till oavhängighetsförklaringen, uttalade sig mot slaveri, när han var ung jurist. Men han hade själv slavar. Angående detta sägs följande i tidskriften Ebony: ”Att han kunde göra så, samtidigt som han drog fördel av slaveriet, var typiskt för den tidens begåvade, unga revolutionärer.” Källor uppger att Jefferson hade över 200 slavar på Monticello, hans gods på tusentals tunnland i Virginia.

Patrick Henry sade, trots att han talade om slaveriet som motbjudande: ”Jag äger slavar som jag själv köpt!” Svaret på varför han hade slavar kan man finna i hans nästa mening: ”Det som drar mig med sig är den allmänna olägenheten att leva här utan dem.”

Två år senare höll Patrick Henry sitt berömda tal, i vilket han yttrade följande beträffande den kommande brytningen med Storbritannien: ”Ge mig frihet eller ge mig döden!” Utan tvivel hyste många svarta slavar liknande känslor.

Slutligen avskaffat

Jäsningen till följd av slaveriet tilltog. Många människor insåg det orätta i att en nation, som gjorde anspråk på att kämpa för frihet, godkände slaveri.

Många amerikaner, som bekände sig vara Jesu Kristi efterföljare, fann det svårt att förena medmänniskors eviga slaveri med Jesu berömda ”gyllene regel” som lyder: ”Därför, allt vad I viljen, att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.” — Matt. 7:12, 1917.

Vid tiden för inbördeskriget, som började år 1861, utgjordes Förenta staterna av trettiofyra stater. Av dessa var femton slavstater. Elva av dem utträdde ur unionen och bildade Amerikas konfedererade stater; fyra slavstater förenade sig med nordstaterna.

År 1863 utfärdade president Abraham Lincoln sin befrielseproklamation. Den förklarade att slavarna betraktades som fria i de konfedererade staterna. Men slaveriet var inte helt och hållet lagligen avskaffat i alla stater förrän år 1865, när det trettonde författningstilläget ratificerades.

Det femtonde tillägget år 1870 gav de svarta rösträtt. Men för många hade en sådan rätt föga betydelse. Vissa stater krävde till exempel en röstskatt. Naturligtvis hade fattiga svarta, såväl som fattiga vita, ofta inte råd att betala skatten. Först när det tjugofjärde författningstillägget antogs år 1964, förbjöds röstskatt vid statliga val, och år 1966 förklarade Högsta domstolen sådan skatt olaglig vid alla val.

Många stater hade också gett rösträtt endast åt de personer som kunde avlägga läs- och skrivkunnighetsprov. Många svarta, och vita också, kunde inte avlägga ett sådant prov. Inte förrän år 1970 förbjöd regeringen dessa prov som ett krav för röstning.

De orättvisor som begicks under mer än 350 års slaveri sätter en mörk fläck på Amerikas historia. Fram till denna dag har landet inte hämtat sig från alla verkningar av detta.

Somliga kvinnors avvikande meningar

Många kvinnor menar att de friheter, som proklamerades då nationen föddes, länge förvägrades dem i vissa områden. Dessa kvinnor pekar på det förhållandet att kvinnor i nära ett och ett halvt århundrade saknade rösträtt.

De hävdar att om, såsom Lincoln förklarade, nationen skulle ha en ”styrelse av folket, genom folket och för folket”, borde denna form av demokratiskt styre tillåta kvinnor att rösta. Att förvägra dem detta skulle beröva halva befolkningen, ”folket”, en rättighet som de lagstiftande fäderna stadgat. Slutligen samtyckte regeringen, och år 1920 gav den kvinnor rösträtt.

Dessutom säger somliga kvinnor att de i allmänhet inte röner samma beaktande och behandling från arbetsgivarna som männen, inte heller får de lika lön för lika arbete, inte ens när de är ensamma familjeförsörjare. En kvinna menade att anställning av kvinnor ofta är en fråga om ”sist anställd, först friställd”.

Naturligtvis delar inte alla kvinnor i Förenta staterna dessa uppfattningar. De flesta uppskattar de förbättringar av arbetsvillkoren som införts till följd av lagar som utformats för att skydda kvinnor mot missförhållanden och orättvisor i arbetslivet.

Frihetens väg under de gångna två hundra åren har sålunda varit knagglig. Den har betytt ett stort mått av frihet för somliga, och denna frihet har man uppskattat och värnat om. Andra har obestridligen fått lida olika grader av förtryck. Och medan många av de tidigare orättvisorna har avskaffats, påverkas nationen fortfarande av deras dåliga frukter.

[Bild på sidan 7]

De första européerna bytte fridsamt varor mot vad de önskade. Men snart understödde de sina växande krav med våld

[Bild på sidan 8]

De utmärkta principerna om jämlikhet och frihet tillämpades inte på slavarna