Min brinnande önskan att få tjäna Gud

Jag var fem år och känd som skolgårdens skräck. Jag gick i Perkins School för blinda.

Jag skulle gå 13 år till i denna skola i Watertown i Massachusetts i USA. Jag visste att alla andra barn i skolan var blinda, men jag trodde att jag själv kunde se. Mina föräldrar behandlade mig aldrig annorlunda än mina fem systrar. Allt som de gjorde, gjorde jag också — utförde olika sysslor i hemmet, åkte rullskridskor, simmade, klättrade i träd osv. Jag behandlades aldrig som om jag var blind, så jag tänkte aldrig på att jag verkligen var det.

Jag hade aptit på livet, älskade äventyr och gjorde allt för att ha roligt. Jag fick de andra barnen till att åka rutschbana och gunga, dels i en vanlig gunga och dels i en båt som satt fast på ett slags medar. Jag gungade barnen så hårt att de skrek, men jag sjöng så högt jag kunde och gastade åt dem att ha roligt. Jag antar att jag gick för långt, för klockan ringde och föreståndarinnan kallade på mig och gav mig stryk med hårborsten, och sedan fick jag sitta i skamvrån, dvs. på en stol vid trappan som alla lärarna använde. De såg mig där och småskrattade och sade: ”Jaha, så du sitter här igen.”

Nu skall jag kanske gå tillbaka i tiden och förklara hur det kom sig att jag hamnade i den här skolan för blinda. Jag föddes år 1941, och när jag var två år, fick mina föräldrar veta att jag hade en tumör på synnerven på ena ögat. Ögat måste opereras bort, och under operationen upptäckte de att tumören hade spritt sig till synnerven på det andra ögat och växte in mot hjärnan. Detta betydde att båda ögonen måste opereras bort, annars skulle jag dö. På den tiden, år 1943, ansågs blindhet vara värre än döden. En ögonspecialist sade: ”Om hon var mitt barn, skulle jag låta henne dö.” En annan specialist hade en annan åsikt. ”Nej, låt henne leva.” Som tur var lät mina föräldrar mig leva. Tre år senare var jag skolgårdens skräck.

Varje barn fick undervisning i den religion det hade valt. Eftersom min mor var katolik, blev jag undervisad av nunnorna som kom varje vecka från klostret i närheten. De berättade om ”helgon” som gav sitt liv åt Gud, och tidigt brann jag av en önskan att få bli som de. Jag ville ägna hela livet åt Gud, men nunnorna sade till mig att det inte var något som jag kunde hoppas på. ”Du är för syndig”, sade de. ”Gud vill inte ha dig!” De sade så därför att jag lekte med barn som var protestanter och judar, trots att de hade sagt till oss att vi bara fick leka med katolska barn.

Jag gjorde nunnorna ännu mer irriterade då jag frågade dem om Jehovas namn. Vid den här tiden studerade min mor av och till med Jehovas vittnen, och när jag kom hem en gång i månaden under ett veckoslut, fick jag höra att Jehova är Guds namn. När jag frågade nunnorna varför de inte lärde oss något om Jehova, blev de mycket arga och körde ut mig ur klassrummet. Jag tror att jag fick tillbringa hälften av mina tidiga år antingen stående utanför klassrummet eller sittande i skamvrån.

Hur kom det sig att min mor började studera tillsammans med Jehovas vittnen, när hon var en så god katolik? Då jag hade blivit opererad, besökte prästen henne och sade att hon måste ha gjort något hemskt ont för att göra Gud så förargad att han lät mig bli blind. I stället för att trösta henne i hennes svåra sorg fick han henne att känna sig skyldig. Och dessutom gav han Gud skulden för att jag blev blind. Den prästen öppnade dörren på vid gavel för Jehovas vittnen, då de knackade på hennes dörr — vilket de gjorde bara en kort tid därefter.

De berättade om de underbara goda nyheterna om Guds kungarike och om att Gud inte var en hjärtlös Gud, utan en kärleksfull sådan. Min mor började så studera med vittnena. Men det tog lång tid innan hon överlämnade sig för att tjäna Jehova. Katolicismens oskriftenliga läror satt djupt i henne, men Bibelns sanningar som hon lärde sig var ”mäktiga genom Gud till att riva ner starka förskansningar”, och år 1954 blev min mor döpt som ett Jehovas vittne. — 2 Korinthierna 10:4.

När jag då kom hem en gång i månaden under veckoslutet, ville min far att vi skulle gå till baptistkyrkan, fast några av mina systrar gick till metodistkyrkan och min mor tog med mig till Rikets sal, och i skolan intensifierades min undervisning i katolicismen. Tänk, fyra olika religioner på en gång i en och samma familj! Det gjorde att jag kände mig helt förvirrad när det gällde vilken väg som var den rätta i fråga om hur Gud skulle tillbes.

Jag var nu 16 år, och en molande, gnagande och brinnande önskan att få tjäna Gud på rätt sätt började spira upp inom mig starkare än någonsin. Jag bad till Jehova att jag, om jag skulle gifta mig, skulle gifta mig med en man som hade den rätta religionen, vilken den nu än var. Ja, den dagen kom då denne till synes underbare man kom och sade att han ville gifta sig med mig. Eftersom han var katolik och Gud tycktes ha sänt honom som svar på min bön, drog jag den slutsatsen att katolicismen måste vara den sanna religionen. Jag beslöt mig för att från och med då bli en verkligt god katolik, hustru och mor.

Tyvärr visade sig mitt äktenskap vara mycket olyckligt. Tio månader efter det att vi hade gift oss fick vi en dotter, och 22 månader senare fick vi en son, men äktenskapet blev bara sämre och sämre. Jag var säker på att förhållandena inte kunde bli sämre än så.

Men jag hade fel. De kunde bli sämre. Vi brukade gå ut och dansa varje lördagskväll tillsammans med en grupp andra och sedan gå hem till oss för att dricka kaffe eller något liknande. Men den här särskilda lördagen gick vi hem till en annan av våra vänner. Medan vi var där hörde jag min man föreslå att männen skulle byta fruar för en kväll. En främling var där, och han frågade vem han skulle få, och då hörde jag min man säga: ”Du kan ta min fru.” Jag blev förskräckt och greps av panik och flydde därifrån. Tidigt på morgonen fick jag betala priset för att jag hade rusat hem. När min man kom hem, slog han mig svårt och sade att skälet till det var att ”jag hade fått honom att framstå som en dåre”.

Hela söndagen bad jag innerligt till Jehova om att han skulle visa mig den sanna religionen eller den rätta vägen att tjäna honom, om det fanns någon sådan. I annat fall ville jag dö. Det enda som hindrade mig från att begå självmord var mina två små barn. Vem skulle ta hand om dem ifall jag dog?

Morgonen därpå var jag ute barfota och klippte gräsmattan. Jag var barfota för att lättare kunna känna var gräset var längre och behövde klippas. Två Jehovas vittnen kom förbi — en man och en kvinna. Jag glömmer aldrig hur vänlig och älskvärd mannen var, och han hade en särskild artikel på braille, dvs. blindskrift, framställd av Sällskapet Vakttornet. Han gav mig den och frågade om de kunde få komma tillbaka veckan därpå. Jag var inte riktigt redo för det, men de var båda så varma och vänliga att jag inte kunde säga nej. Jag kommer ihåg hur jag gick tillbaka in i huset och tänkte: ”O nej, Gud, inte de, inte Jehovas vittnen! Kan det inte vara någon annan religion?”

De kom verkligen tillbaka, och vi studerade Bibeln tillsammans varje vecka. Så småningom började två kvinnor komma — Judy och Penny. De var heltidsförkunnare (”pionjärer med särskilt uppdrag”), och de var en stor välsignelse från Jehova. Judy var mycket pratsam och utåtriktad, men samtidigt studieinriktad och mycket duktig på att hitta i Bibeln. Penny var lite lugnare, men hon hade en sådan där fast disciplin som jag behövde. De ägnade hela sitt liv åt att tjäna Jehova, och med tiden ville jag bli som de i stället för att bli som de där ”helgonen” som nunnorna hade berättat om.

När de lite längre fram började nämna möjligheten för min del att gå från dörr till dörr och predika som de, tänkte jag: ”O nej, de kan inte mena att jag skall göra något sådant! Jag är ju blind!” Jag hade aldrig tidigare utnyttjat min blindhet för att slippa göra något, men den här gången tänkte jag: ”Inte jag. Jag kan inte gå från dörr till dörr och predika.” Så jag sade: ”Hur skulle jag kunna läsa skriftställen vid dörrarna?” Penny sade lugnt: ”Du kan lära dig skriftställen utantill, eller hur?” Hon visste att jag kunde det, för de hade fått mig att lära mig två nya skriftställen utantill varje vecka. Jag kunde inte slingra mig undan någonting för de där två!

När jag hade studerat i två år, beslöt jag mig för att följa med för att vara med vid firandet av åminnelsen av Kristi död, och det var år 1968. Jag bad innan jag berättade det för min man. Jag visste att han skulle reagera våldsamt, och det gjorde han också. Han skrek att han hellre såg att jag var död än att jag var ett Jehovas vittne. Han tog en kniv och satte den mot strupen på mig. ”Säg att du inte går, annars dödar jag dig!” Jag bad tyst till Jehova: ”Hjälp mig att stå trogen, även om jag måste dö.” Jag blev förvånad över det inre lugn som kom över mig och upptäckte att jag tänkte: ”Vad är livet värt utan att tjäna Jehova?” Det tycktes gå en evighet, men till sist slängde han kniven på golvet. ”Jag kan inte döda dig”, skrek han. ”Jag vill göra det, men jag kan inte. Jag vet inte varför.”

Under åminnelsetalet vällde känslor av frid och en nära samhörighet med Jehova upp inom mig. När jag kom hem var jag utelåst, och mina tillhörigheter stod på trappan. Jag tillbringade natten hos mina föräldrar. Sedan fortsatte han att hota mig med en kniv mot strupen och fortsatte att slå mig. Jag fick ofta finna mig i att dörren var låst när jag kom hem från mötena. Min man sade: ”Om du tänker tjäna Jehova, så får han också ta hand om dig.” Han slutade betala räkningarna. Vi fick ingen mat, gasen och elektriciteten stängdes av, och vi förlorade huset. Men Jehova var hela tiden med mig och barnen.

I juli 1969 skulle Jehovas vittnen hålla en stor sammankomst i New York. En timme innan jag skulle åka dit med tåg trängde min man in mig i ett hörn och hotade mig som vanligt och höll kniven mot strupen på mig. Men jag hade nu vant mig vid det och vek inte undan. Jag symboliserade mitt överlämnande åt Jehova vid den sammankomsten, den 11 juli 1969. Jag blev döpt i havet tillsammans med 3.000 andra konventdeltagare.

Min man förbjöd mig att gå ut i tjänsten, men minst två gånger om året gick jag ändå ut 75 timmar i månaden. Jag visste att Kristus Jesus hade befallt oss att predika, och jag måste lyda honom. (Matteus 24:14; 28:19, 20) Men jag arbetade alltid hårt hemma. Jag höll huset rent och snyggt. Jag såg till att han fick mat i rätt tid. På möteskvällarna lagade jag hans favoriträtter. När jag kom hem, gjorde jag i ordning särskilda desserter till honom. Trots det var han ganska sur och grinig. Men det är svårt att skälla och bråka när man får sin favoritdessert!

År 1975 tog min man familjen och flyttade till Kalifornien. Vårt äktenskap tog slut i november 1976, efter 17 år. Jag ville aldrig att vi skulle skiljas, och jag trodde inte heller på skilsmässa. Jehova säger i Malaki 2:16 att han hatar skilsmässa. Det var en hemsk upplevelse. Det som gjorde min sorg ännu värre var att mina barn stannade hos sin far i Kalifornien. Jag for tillbaka till östsidan av USA, där jag bodde förut.

Mina föräldrar, som hade gett mig sådan värme och kärlek under min barndom, bodde där. (Min far har dött sedan dess, men min mor lever fortfarande. Hon är nu över 80 år och har tjänat som ett troget vittne i nästan 40 år.) Jag bodde emellertid i en egen lägenhet, och Jehova gav mig allt jag behövde: bostad, mat, kläder, pengar, arbete, när jag så behövde, och många kärleksfulla vänner som var och fortfarande är till stort stöd och stor hjälp för mig. Judy Cole, som länge varit min väninna, bor nu långt ifrån mig, men trots det ringer hon ofta och läser artiklar i Vakttornet för mig och är till stor uppmuntran för mig. Hon är min bästa vän — näst efter Jehova, naturligtvis, som jag värdesätter mer än alla de vänner jag någonsin haft!

Den 1 oktober 1986 klockan elva på kvällen ringde min dotter Linda från San Diego i Kalifornien. Hon berättade att min son, Stephen, som då var 23 år, låg på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset och att man inte väntade att han skulle överleva. Han hade kört motorcykel på en kurvig bergsväg och då kört in i ett träd, störtat ner för en 45 meter brant klippa och slagit ner i floddalen nedanför. Det fanns bara ett hus där i närheten. Klockan var två på natten, men mannen som bodde där råkade sitta uppe sent och studera. Han hörde braket, kom ut, såg vad som hade hänt och ringde omedelbart efter ambulans.

Stephen var medvetslös, hade brutit båda benen och krossat knäskålen, och dessutom var hjärnan mycket uppsvullen. När jag kom dit sade läkarna att de inte trodde att han skulle överleva. Han hade legat medvetslös i en vecka. Jag var där när han vaknade till medvetande. ”Hej, mamma”, sade han. Jag har aldrig blivit så lycklig i hela mitt liv som då jag hörde de orden! Han skulle överleva! Vad som gjorde mig ännu gladare var att Stephen blev döpt som ett Jehovas vittne ett år senare, i juli 1988.

Ett annat glädjeämne som lyser upp mitt liv är att Sällskapet Vakttornet nu har framställt så mycket litteratur på braille! Det är en så enastående underbar gåva för mig! När jag fick sanningen, fanns det praktiskt taget inte något på braille, men nu finns böckerna Den store läraren, Min bok med bibliska berättelser, Ungdomar frågar och nu senast Den största människa som någonsin levat.

Som avslutning skulle jag vilja säga att alla de prövningar som jag har fått gå igenom bara har dragit mig närmare Jehova. Det har alltsammans varit mycket trosstärkande för mig. Jag har egentligen aldrig saknat synen, för jag har aldrig vetat vad det innebär att se. Jag kunde visserligen se tills jag var två år, men jag har inget som helst minne av det. Men ett av mina favoritskriftställen är Psalm 145:16, som lyder: ”Du [Jehova] öppnar din hand och mättar allt levandes önskan.” De önskningar som inte uppfylls nu kommer att uppfyllas i det utlovade paradiset på jorden, där han skall göra allting nytt. (Uppenbarelseboken 21:3—5) Jag kommer till och med att få se, som ett vittne påminde mig om.

Den glädje som nu fyller mitt hjärta är möjligheten att för evigt få uppfylla min önskan att tjäna Jehova! — Berättat av Collette Nunes.

[Infälld text på sidan 19]

”Om hon var mitt barn, skulle jag låta henne dö”

[Infälld text på sidan 19]

”Du är för syndig”, sade de. ”Gud vill inte ha dig!”

[Infälld text på sidan 20]

Prästen gav Gud skulden för att jag blev blind

[Infälld text på sidan 20]

Jag hörde min man föreslå att männen skulle byta fruar för en kväll

[Infälld text på sidan 21]

Han tog en kniv och satte den mot strupen på mig. ”Säg att du inte går, annars dödar jag dig!”

[Bild på sidan 17]

Collette med sin ledarhund

[Bilder på sidan 18]

Collette då hon var 17 år och då hon var 2 år (då hon fortfarande kunde se)